Nya vindar i Bengaliska viken

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Beläget mitt i gränslandet mellan Syd- och Sydostasien har Bengaliska viken länge varit av stor strategisk betydelse för ett flertal aktörer. De tre länder som omger viken – Indien, Bangladesh och Burma – har skilda intressen och komplicerade inrikespolitiska situationer. Samtidigt ökar både Kinas och USA:s intresse för området, från olika utgångspunkter.


Ett grundläggande problem i området är att gränserna i Bengaliska viken inte är helt fastställda. Orsaken till frågans tyngd för de inblandade regeringarna ligger till stor del i de gas- och oljefyndigheter som finns i området. Denna konflikt, som tidigare resulterat i konfrontationer mellan burmesiska och bangladeshiska sjöstridskrafter, tycks nu delvis få en fredlig lösning, efter att parterna kommit överens om en lösning utifrån Havsrättskonventionen.

Även om detta tillvägagångssätt inte blir en praktisk förebild för mer infekterade konflikter, som de i Sydkinesiska sjön, kan det vara ett positivt tecken för relationerna mellan Bangladesh och Burma. Att samma typ av lösning kommer att fungera i den (likartade) konflikt som Bangladesh har med Indien är osäkert. I likhet med de flesta länder i regionen tenderar Indien att föredra bilaterala lösningar – något de, som den starkare parten, skulle tjäna på i detta fall.


Indien och Bangladesh har en mängds olösta tvister kopplade till den gemensamma gränsen, och även om en del av dessa är mer svårlösta är det inte sannolikt att det uppstår någon mer allvarlig konflikt. Burma har alltid varit mer av en osäkerhetsfaktor – vilket gör landets nuvarande utveckling intressant.

Vad som egentligen blir resultatet av de pågående förändringarna är mycket osäkert, och de inrikespolitiska utmaningarna är fortsatt stora. Dock är det redan nu tydligt att Burmas relationer till regionen och till den internationella politiken i stort håller på att förändras. Man är sedan länge medlem i ASEAN, men har generellt inte haft nära relationer med dess medlemsstater, än mindre med resten av världen.


Ett undantag är Kina, som under senare år har varit ett viktigt stöd för Burma, inte minst militärt. En av flera anledningar till detta, från kinesiskt perspektiv, är Burmas tillgång till Bengaliska viken och Indiska oceanen. Detta är rimligen också en bidragande orsak till att aktörer som USA varit relativt snabba med olika initiativ för att förbättra relationen till det nya Burma. Burmas långsiktiga strategiska vägval är ännu oklara, men det är uppenbart att både USA och Indien har intresse av att Kina inte är den enda större aktören med tillgång till landet och dess regering.

Indiens marina expansion har tagits upp tidigare på Försvar och säkerhet, och berör givetvis även Bengaliska viken. Ett tydligt uttryck för landets ambitioner och prioriteringar är den indiska flottans kraftigt ökade närvaro på Andamanerna och Nikobarerna – belägna rakt söder om Burma – under de senaste åren. Kombinerat med osäkra uppgifter om kinesisk signalspaning från burmesiska Coco Islands –direkt norr om Andamanerna – innebär detta en allmänt ökad aktivitetsnivå i det viktiga området mellan Bengaliska viken och Malackasundet.


I ett bredare perspektiv är det tydligt att det är fråga om en betydligt mindre explosiv arena än till exempel Sydkinesiska sjön. Huvudaktörerna har varken intresse av eller resurser för något slags våldsam konflikt i närtid. Det som är värt att följa är snarare den långsiktiga geopolitiska utvecklingen. När både Kina och Indien utökar sina intressesfärer –inte minst till sjöss – samtidigt som USA betonar en ombalansering till Asien, kan politiska och ekonomiska förändringar i annars perifera stater i Syd- och Sydostasien få större betydelse än vi är vana vid.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Air Policing, Air Policing ej

Idag har Utrikesnämnden varit samlad för att regeringen ska kunna informera statschefen och oppositionen om viktigare frågor som berör vårt förhållande till omvärlden.

Efter mötet uttalade sig statsminister Fredrik Reinfeldt om diskussionerna kring eventuell svensk övervakning av isländskt luftrum. Enligt TT sade statsministern:

"Vi har fått en förfrågan från Island och vi för en diskussion inom ramen för nordisk solidaritet att möjligen medverka i luftövervakning, alltså inte det som internationellt kallas för air policing, vilket kräver ett Natoland som utför den typen av uppgifter"

och

"Vi måste alltid visa en öppenhet kring nordiska propåer om att ingå i olika former av insatser. Men det väcker en del principiella frågor. En av de viktigaste har varit att särskilja det som kallas air policing från air surveillance, om jag får använda de engelska orden, för det är trots allt en väldigt viktig skillnad"

TT fortsätter:

"Airpolicing innebär en övervakning av luftrummet i syfte att upprätthålla en incidentberedskap, medan air surveillance innebär en mer allmän övervakning av luftrummet."


Bilden blir därmed att vi ska eventuellt delta i någon slags allmän övervakning av det isländska luftrummet som därmed kan få ett brett stöd i Riksdagen.


Jag vet inte vem som briefar statsministern i frågan, men helt klart är att vi vid en sådan insats skulle ingå i NATO:s Integrerade Luftförsvar (NATO Integrated Air Defence). Detta luftförsvar har funnits i över 50 år. Det regleras i ett direktiv från Militärkommittén (MC 54/1) som antogs för första gången i december 1955.

Detta försvar leds av SACEUR (Supreme Allied Commander Europe) som alltid är en amerikansk fyrstjärning general/amiral. Den nuvarande SACEUR, amiral James G Stavridis besökte i veckan Sverige.

På hemsidan till dennes högkvarter kan vi läsa att uppdraget för Air Policing genomförs av alliansen för de baltiska staterna, Slovenien, Island och Albanien. För Islands del handlar det om att ställa förmågor till förfogande när det gäller "Air Surveillance and Interception Capabilities", vilket är motsvarande luftövervakning och jaktflyg/luftvärn.

Än mer intressant blir det när vi går till hemsidan för NATO:s luftoperativa högkvarter, där vi kan läsa:

"NATO Military Committee document MC 54/1 stipulates that The Supreme Allied Commander Europe, SACEUR:s air defence mission in peacetime is to preserve the integrity of NATO European airspace and to safeguard NATO nations from air attack. Air Defence, AD, to include the functions of Air Surveillance and AP (Air Policing - red anm), is a key element in maintaining the security of nations."

Hierarkin är alltså tydlig, och därmed vad vi kan tänkas bidraga till. Det gemensamma luftförsvaret innehåller två funktioner, Air Surveillance och Air Policing. Det är säkert som statsministern säger, det är nödvändigt att ett NATO-land leder själva uppdraget Air Policing. Men vi skulle i så fall vara en delmängd i det överordnade uppdraget.

När tyska flygvapnet i våras löste sitt uppdrag var det inte tal om allmän luftövervakning i isländsk press. En viktig i fråga i sammanhanget är om eventuella svenska plan ska ha beväpning eller inte. Om ja, så torde ju syftet vara att kunna ingripa mot något som inte åtlyder anvisningar från luftrumskontrollen. Om nej, så borde det räcka med resurser ur Kustbevakningen för uppgiften.

Om eventuella svenska stridsflygplan har laddade automatkanoner eller hängda jaktrobotar är ingen akademisk fråga, utan ett principiellt mycket viktigt uttryck för vår försvars- och säkerhetspolitik.


Eftersom informationen efter sammanträden i Utrikesnämnden alltid är sparsam, så vet vi inte vad som diskuterats idag om Ryssland. Vi får hoppas att ledamöterna fick en dragning om den ovanliga övningen med hela ryska kärnvapensystemet som genomfördes i fredags.

På ryska presidentens hemsida kan vi läsa om hur presidenten själv deltog i övningen som innefattade alla de tre vapenbärande komponenterna i de ryska kärnvapenstyrkorna.

En landbaserad Topol-(RS-12M)-robot avfyrades från Arkhangelsk mot mål i Fjärran Östern, medan en Delta III-ubåt från Stilla Havsflottan sköt mot Kaninhalvön i Barents hav. Samtidigt befann sig bombflygplan av typen TU-95 och TU-160 från Engelsbasen nära Kazakhstan på ett femton timmar långt uppdrag och avfyrade fyra kryssningsmissiler.

Denna övningen som var den mest omfattande, och första med hela kärnvapentriaden, sedan Sovjetunionen kollapsade 1991. Min bedömning är att den kan tjäna tre syften på samma gång.

För det första är det en signal till de egna. Det ryska folket och de militära ledarna ska veta att den ryska krigsmakten är stark igen.

Dessutom är detta en subtil signal till omvärlden att Ryssland behärskar den komplicerade ledningen av dessa system och att landet har höjt sin förmåga att använda sig av dessa. Det kan vara frågan om att få väst att tänka sig för både en och två gånger när det gäller ett anfall mot Iran eller en intervention i Syrien.

Det kan heller inte uteslutas att övningen medvetet bekräftar det som den republikanske kandidaten Mitt Romney yttrade nyligen, nämligen att Ryssland är USA:s geopolitiske fiende nr 1. Förra månaden tackade president Putin Mitt Romney för det klara beskedet, eftersom det stärkte hans övertygelse angående motståndet mot NATO:s robotförsvar.

Även om stormakterna låter bli att direkt blanda sig i respektive process för att utse en ny ledning, så torde en republikansk seger vara mer fördelaktigt för ett ryskt säkerhetsetablissemang som vill ha något att peka på när det gäller de egna rustningarna. Ett militärt starkt USA som balanserar ett uppgående Kina och kan göra gemensam sak mot 
våldsbenägna jihadister är heller ingen nackdel för Kreml.


Om ett par veckor vet vi resultatet om vem som är Överbefälhavare i USA, och om vi kommer att delta i uppdraget över Island - vad det nu är.



(Uppdatering 23/10 kl 0550) Amiral Stavridis skriver själv på sin blogg att han besökte Sverige och Finland i förra veckan i sin roll som Befälhavare för USA:s Europeiska Högkvarter (COM US EUCOM). Han skriver om mötet med de nordiska och baltiska försvarsstabscheferna eller deras representanter i Helsingfors:

"We discussed four topics: pooling and sharing resources to support the NATO framework; air policing; Nordic-Baltic military coordination; and evolving Arctic concerns."

Det är onekligen fascinerande att det som framställs av Försvarsmakten som ett besök av SACEUR i själva verket verkar vara ett bilateralt besök. När vi dessutom försöker framställa patrulleringen över Island som en övningsverksamhet blir försiktigheten svår att förstå, eftersom vi deltagit i Cold Response-övningar och NATO:s stabsövningar.

Hela diskussionen kring ett eventuellt patrullerande kring Island befäster bilden av det rådande tillståndet i debatten. Utifrån den brett antagna Solidaritetsförklaringen är det logiskt att vi deltar. För att kunna påräkna ett militärt stöd måste vi kunna ge ett militärt stöd. NATO-anhängarna har dock förtvivlat svårt att betala det politiska priset i form av klarspråk kring uppdraget, medan NATO-skeptikerna inte är beredda att betala det ekonomiska priset för att upprätthålla en trovärdig militär alliansfrihet. (Uppdatering slut)

Se även:

Utrikesminister Carl Bildt (Som behandlar tidsförhållanden med bland annat en skrivelse till Riksdagen nästa vår - längre tid för beslut)
Wiseman


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Försvarsberedningens öden och äventyr (del 1)

(Rättelse 121028 - Det var inte Försvarsberedningen som besökte Moskva, utan de riksdagsledamöter som ingår i just den parlamentariska församlingen som det berättas om nedan. Försvarsberedningen besöker istället Moskva i morgon 29/10 till den 31/10. Jag beklagar misstaget, och frågan är nu vad inlägget ska döpas om till. - Rättelse slut)


Veckan som gått har bjudit på tre större intressanta försvarspolitiska händelser.

I går kröntes veckan med Ekots lördagsintervju med försvarsminister Karin Enström. Denna intervju kommer inte bli ihågkommen för svaren, utan för den slagsida som annars skicklige Thomas Ramberg gav åt planerna på att medverka i uppförandet av en anläggning för renovering av vapen i Saudiarabien. Det innebar att det blev alldeles för lite tid till frågor om tillståndet och utvecklingsmöjligheterna för den svenska förmågan att genomföra väpnad strid.

Som tur är har å andra sidan Hallandsposten i en serie ledare under veckan uppmärksammat försvars- och säkerhetspolitiken. Denna serie avslutades i går ett alster om säkerhetspolitik. Ett väldigt bra initiativ som innebär att Svenska Dagbladets Claes Arvidsson får sällskap i att diskutera dessa politikområden i det offentliga rummet. Denne har tillsammans med Aftonbladets Anders Lindberg tagit ett stort ansvar de senaste åren för att hålla debatten levande.

Och levande kommer den att hållas. I veckan var det dags för den nya Försvarsberedningens första studieresa. Beredningen styrde kosan direkt till Moskva, vilket symtomatiskt inte varit föremål för något större intresse på nyhetsplats. 

Tack vare beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), så kan den vanliga medborgaren skaffa sig en uppfattning om resan genom att följa henne på Twitter. Här kan vi bland annat läsa om hur Cecilia Widegren uppfattar att Ryssland vill bedriva samarbete med oss på sina villkor.

Ett ryskt budskap till den svenska delegationen tycks ha varit en rysk omorientering österut. Här krävs det att vi öser ur en av bästa tillgångarna som västvärlden har, nämligen förmågan till kritiskt tänkande.

Parallellt med det svenska besöket fanns NATO:s parlamentariska församling i stan. Där var det ryska budskapet kärvt. Vice premiärminister Rogozin resonerade högt kring planerna på NATO:s robotförsvar. Om ni framhärdar kommer det att resultera i en militarisering av Europa var det raka budskapet till de finanskriströtta gästerna. På så sätt försöker den ryska ledningen att med tal om kapprustning underminera det politiska stödet för utbyggandet av robotförsvaret, bland annat med avancerade robotenheter i Polen från 2018. Turerna kring detta är en av de viktigaste faktorerna för utformningen av vår framtida försvarspolitik.

I sammanhanget är det värt att notera att vi numera inte har ett fungerande avtal mellan väst och Ryssland när det gäller konventionella styrkor i Europa. I förra Försvarsberedningens rapport från 2007 slog denna fast på sidan 14 att CFE-avtalet (Conventional Forces Europe) är centralt för europeisk säkerhet. Samma år slutade Ryssland att följa avtalet och förra året bestämde sig USA för samma sak visavi Ryssland.

Förhandlingar om ett nytt avtal går knackigt. Ett fungerande avtal är viktigt av flera skäl. Transparensen i avtalet är viktigt som förtroendeskapande åtgärd. Det är också väldigt svårt att gå vidare i förhandlingar om de taktiska kärnvapen som finns. Som exempel kan nämnas det ryska Iskandersystemet som med stridsdelar kan föras fram till Kaliningrad.

Om inget händer med CFE till det årliga informationsutbytet i december, så torde slutsatsen bli att det har uppstått sprickor i en hörnpelare av vår säkerhet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Syrien - slutna cirklar?

De senaste dagarna har videoklipp blivit uppmärksammade från Syrien som visar syriskt stridsflyg och helikoptrar bli nedskjutna av rebellsidan. Eftersom regimen hela tiden varit överlägsna i luften har det varit en tidsfråga innan motståndarna skulle försöka hota denna genom att lägga vantarna på framförallt bärbara luftvärnsrobotar. Några foton har blivit publicerade de senaste dagarna som påstås vara rebeller beväpnade med rysktillverkade SA-7, men det är svårt att bekräfta att fotona verkligen är tagna i Syrien. Det troligaste är dock att det är äkta foton.

Rebellsidan kan behöva denna framgång. FN:s sändebud Brahimi föreslog häromdagen att parterna skulle försöka sig på en tillfällig vapenvila under den avslutande helgen av den muslimska högtiden EId-al-Adha, vilket avfärdades av regimen med motivet att den inte vet vem som ska kunna teckna en sådan överenskommelse på rebellsidan. Regimen försitter inte ett tillfälle att påvisa ett av de största handikappen som rebellerna har, en svag central ledning.

Även om rebellenheter lyckats skära av vägen mellan Aleppo och Homs, så kommer de ingen vart i landets viktigaste städer. I Global Post fanns igår ett reportage som handlar om att de förlorar stöd i Aleppo på grund av odisciplinerade förband som plundrar och genomför summariskt dödande av civila.

Som jag skrivit tidigare, så möts ökat tryck mot Assads regim med ökat stöd från dennas allierade. The Telegraph rapporterar att Hizbollah skjuter raketer från Libanon mot mål i Syrien. Från Irak strömmar frivilliga in till Syrien för att slåss på Assads sida. Det handlar bland annat om grupper soldater från Mehdimilisen, även om organisationen inte officiellt stöder Assad. Iran uppvaktar Irak för fullt för att få ett helhjärtat stöd. De senaste veckorna har delegationerna avlöst varandra. Befälhavaren för Revolutionsgardets utrikestjänst, den iranske försvarsministern och Revolutionsgardets chef för den egna flottan har varit Baghdad.

Den iranska regimen är satt under hård press. De redan hårda sanktionerna som slår hårt mot vanliga människor trappas nu upp ytterligare med nya EU-sanktioner. I USA har en man med iranskt ursprung förklarat sig skyldig till förberedelser till mord på den saudiske ambassadören i USA. Åtalet bjuder på några oklarheter, inte minst den anklagades mentala tillstånd, men det viktigaste är att perceptionen är att Iran ligger bakom planerna. Därför behöver Iran ytterligare trumma ihop stöd som håller samman den så kallade motståndsaxeln (Axis of Resistance).

Irak har nyligen skrivit under ett vapenkontrakt med Ryssland värt 4 Mdr dollar. Konturerna av ett samarbete mellan Iran, Syrien, Irak och Ryssland blir allt tydligare. Föga förvånande börjar nu den irakiska centralregeringen tala om att sända in den irakiska armén till norra Irak, där den turkiska krigsmakten regelbundet anfaller kurdiska separatister som sökt skydd i baser. Den nästintill självständiga kurdiska regionen i norra Irak kommer försöka att sätta sig till motvärn mot en sådan utveckling.

Samtidigt annonserar Ryssland att landet håller på att förflytta ett luftvärnsförband med det avancerade S-400 till det södra militärdistriktet, varifrån dessa når stora delar av östra Turkiet, där bland annat den avancerade X-bandsradarn i Kurecik ligger. Denna ingår som första sensor i uppbygganden av NATO:s robotförsvar. Passande nog täcker det ryska luftvärnssystemet huvuddelen av Georgien samtidigt.

Som en utlöpare av de gamla konflikterna i regionen, så genomförde dessutom Armenien i början av oktober en övning som uppenbarligen riktade sig mot Azerbaijan. Enligt rapporteringen inriktade sig övningen mot militära och ekonomiska mål i form av infrastruktur för energileveranser, vilket det naturligtvis finns gott om i Azerbaijan. Armenien är historiskt allierade med Ryssland, medan Azerbaijan har bland sina bästa bundsförvanter i Turkiet som ju historiskt haft armenierna som en av sina huvudfiender.

Det är inte bara de armenska styrkorna som tänker i dessa banor. I Syrien har nu pipelines börjat sprängas i ett försök att strypa tillförseln av bränsle till Assads styrkor. I gränstrakterna mot Turkiet fortsätter människor att tryckas ut mot grannlandet. Turkiet har precis passerat gränsen om 100000 flyktingar som premiärminister Erdogan tidigare har förklarat var tillfället då Turkiet måste skapa sig en buffertzon, men ännu har inget hänt.

Svaret på frågan varför är den kurdiska frågan och det Machiavelliska maktspelet från Damaskus. I veckan stoppade turkiska myndigheter en attack från PKK när de beslagtog ett fordon med 400 kg sprängmedel. President Gul uttalade igår att motverka terrorism är den absolut viktigaste frågan för landet, och att man riskerar att gå in i en återvändsgränd om man inte bekämpar denna. För Turkiet skulle det bli katastrofala ekonomiska konsekvenser om någon lyckas smuggla in till exempel bärbara luftvärnsrobotar till någon av de större semesterorterna.

....Öga för öga. SA-7 för SA-7. Cirkeln kan slutas, om Turkiet fortsätter hota Syriens integritet. Men det turkiska etablissemanget hade uppenbarligen förstått vinken. Den syriska ledningen avslutade sitt sammanträde....

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring den Skandinaviska halvön (del 5)

Häromdagen provsköt norska flottan en NSM (Naval Strike Missile) för första gången från HNoMS Roald Amundsen, en fregatt av Nansen-klass. I förra veckan skedde ett skott från HNoMS Glimt, en korvett (patrullbåt) av Skjoldklass. NSM är en mycket kvalificerad robot från norska Kongsberg som dessutom konverteras i en annan version till Joint Strike Missile (JSM) för att kunna fällas från en F-35 som Norge ju beställt från USA. NSM är en mycket avancerad robot med en räckvidd på 100 sjömil. Den går nära vattenytan, gör snabba undanmanövrar och bär på en bildalstrande IR-målsökare samt har ett inbyggt målbibliotek.

Norges prioriteringar går till de blå stridskrafterna. Anslagsökningen i reella termer är dock inte så stor som den allmänna bilden, eftersom en del pengar plockas från internationella insatser. Satsningarna räcker till för att uppträda med större närvaro i Norska havet. Norge ser också ut att bli en slags fadder till Finland och Sverige när det gäller det eventuella uppdraget att patrullera isländskt luftrum. En verksamhet som är naturlig som följd av solidaritetsdeklarationen, men som verkar bli maskerad på typiskt sätt som övningsverksamhet.

I den svenska debatten är fokus oftast kring Östersjön, och mer sällan på Atlanten som givit namn till den militärt starkaste alliansen i historien. Ryggraden i denna är den transatlantiska länken från USA via Storbritannien till Europa. Medan fokus inför Försvarsberedningens arbete bland annat är den amerikanska omorienteringen till Asien (i realiteten till västra Asien), så nämns sällan den brittiska omdaningen/neddragningen av sin krigföringsförmåga som har bäring på den Skandinaviska halvön.

Storbritannien är med hög fart på väg ut ur Afghanistan. Den brittiske försvarsministern Philip Hammond annonserade nyligen att styrkan nästan halveras nästa år. Premiärminister Camerons budskap är att stridsoperationer avslutas nästa år. Denna hastiga reträtt kan komma att få konsekvenser för våra återstående trupper i norra Afghanistan, vilket jag kommer att återkomma till i ett senare inlägg.

Neddragningen i Afghanistan sker samtidigt som den brittiska armén minskas till 82 000 personer, den minsta armén sen 1700-talet. Inom försvaret har det blivit stor upprördhet, sedan vissa har fått motta sina uppsägningsbesked i fält någonstans bland Helmands frodiga dalgångar eller vindbitna öknar.

Moralen inom styrkorna är på väg ned att döma av några indikatorer. I morgon väntas soldater protestera utanför parlamentet, den första protesten sedan 1649. Då protesterade soldater mot att Cromwell beordrade dem till Irland.

Samtidigt åtalas fem soldater från Royal Marines för mord under tjänstgöring i Afghanistan. Det var under en brottsutredning som brittisk polis fann en video i en dator tillhörande en av soldaterna. Enligt åtalet ska de fem filmats medan de diskuterar vad de ska göra av en sårad taliban som de tillfångatagit. Allt pekar för närvarande på att de ställs inför krigsrätt.

I andra änden av pyramiden har reportrar från The (Sunday Times) spelat in pensionerade generaler och amiraler med dold kamera. Reportrna har poserat som sydkoreanska affärsmän som velat sälja UAV:er till brittiska försvaret. I Storbritannien får inte flaggofficerare inte bedriva lobbying de två första åren efter de lämnat försvaret. Framför den dolda kameran berättar de om vilka kontakter de kan använda sig av och någon om hur han varit med i affär på 500 miljoner pund. Ett par av de inspelade berättar om affärer som utspelat sig medan de varit i denna liknande karantän. Samtliga slår ifrån sig kritiken, och försvarar sig med att de talat med "sydkoreanerna" i syfte att kunna utröna nyttiga produkter som kan rädda livet på soldater och sjömän.


Parallellt med detta gick den stora sammanslagningen mellan försvarsjättarna BAE och EADS i stöpet. I brittisk press pekas den tyske förbundkanslern, Angela Merkel, ut som den som fällde affären till slut. De tre västeuropeiska stormakterna kunde inte komma överens på den politiska nivån. De konkurrerade ut varandra i fråga om aktieandelar, var högkvarteret skulle ligga och var arbetstillfällen skulle behållas. Agerandet förstärker inte tilltron till samfällt agerande i händelse av en större konflikt i Europas utkanter. Frågan är redan uppe om BAE kan övertas av någon av de amerikanska försvarsjättarna Boeing eller Lockheed. Det går också fundera på om det kan bli en utveckling, där Tyskland injicerar pengar i den ryska försvarsindustrin istället. Denna erbjuder svag struktur, men högt know-how i vissa delar.

Än mer spännande är beslutet att hålla en folkomröstning i Skottland om självständighet 2014. Det är de skotska nationalisterna som fått gehör för sina krav. Folkomröstningen kommer att hållas 700 år efter att Robert the Bruce besegrat de engelska trupperna vid Bannockburn. Nationalisterna hoppas kunna ta över merparten av energiinkomsterna, stanna kvar i NATO, men förbjuda kärnvapen på skotsk mark. Detta skulle tvinga de kvarvarande Storbritannien att flytta dessa förenat med höga kostnader. Just nu ligger de skotska nationalisterna cirka 20 % efter i opinionsmätningarna, men det räcker med en ordentlig finanskris för att det försprånget ska bli inhämtat.

Sammantaget är den militära styrkan för Storbritannien på väg att försämras.I The Telegraph sammanfattade nyligen tre andra höga, pensionerade officerare den brittiska förmågan på sikt. Kring 2020 kan landet avdela 8500 man, sex till sju fartyg och 30 stridsflygplan till operationer som varar längre än sex månader. De skriver att det amerikanska flygvapnet har fler flygplan i en enda flottilj än vad Storbritannien har i antal Tornados för attackanfall.

Enligt artikelförfattarna hotar denna svaghet och obalans den särskilda relationen (Special Relationship) som landet har med USA. Den brittiska militära nedgången påverkar i vart fall den transatlantiska länken negativt. Ett viktigt utgångsvärde när Försvarsberedningen ska värdera vår omvärlds förmåga och utveckling i olika avseenden.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Indien - militära lösningar på de lokala problemen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Indiens ambition att utgöra en regional och global stormakt diskuterades nyligen på Försvar och Säkerhet. En av slutsatserna var att trots att den internationella arenan ökar i betydelse, så står Indien inför avsevärda utmaningar inom det egna territoriet – ett påstående som följs upp i detta inlägg.

Det är vanskligt att överdriva den roll enskilda händelser spelar för bredare politiska eller strategiska utvecklingar, men attackerna i Mumbai 2008 medförde ändå vissa förändringar vad gäller säkerhetssamarbete och internationella relationer i Sydasien. De inledande konsekvenserna var givetvis negativa. Indien har länge anklagat Pakistan för att använda diverse terroristgrupper som ett verktyg i den mellanstatliga konflikten, framför allt i Kashmir, och man drog snabbt slutsatsen att händelserna i Mumbai till stor del hade sitt ursprung i Pakistan.

Även om attackerna och det utdragna efterspelet uppenbart skadade relationen mellan Indien och Pakistan medförde de inte något fullständigt eller permanent sammanbrott i förbindelserna. För det första har de små stegen mot starkare ekonomiska relationer mellan Indien och Pakistan fortsatt, om än i långsam takt. Detta är möjligen ett uttryck för en större förmåga än tidigare att skilja på olika typer av problem, och inte låta hela relationen stå och falla med en specifik fråga.

Vidare har terrorism och andra säkerhetsfrågor i större utsträckning än tidigare blivit föremål för regionalt samarbete. Ett land som ökat i betydelse i dessa sammanhang är Bangladesh. Indiska makthavare har länge hävdat att Bangladesh – ironiskt nog, med tanke på det geografiska läget – används som transitland, träningsarena och tillflyktsort för diverse extremistiska grupper, främst pakistanska, med udden riktad mot Indien. Denna situation kompliceras av den bangladeshiska inrikespolitiken, som innehåller strömningar både av Indienvänlig och av något mer Pakistantillvänd karaktär. Under de senaste åren har den förstnämnda dominerat, och detta har – i kombination med en mer aktiv Sydasienpolitik från amerikanskt håll – resulterat i starkare regionala samarbeten kring terrorismfrågor.

Den ofta oproportionerligt stora medieuppmärksamhet som riktas mot frågor relaterade till terrorism – i synnerhet islamistisk sådan – riskerar dock att skymma andra typer av säkerhetsproblem som Indien har att hantera, framför allt sådana av mer inhemsk karaktär. Här avses för det första naxaliterna, den maoistiska upprorsrörelse som startade i West Bengal i slutet av 1960-talet, och som – trots diverse motgångar och avbrott – idag berör åtminstone 20 indiska delstater. För det andra är det fråga om de många etniskt grundade konflikterna i Indiens nordvästra hörn – ett område som sedan självständigheten 1947 delats i allt mindre delstater, men som fortfarande inte är politiskt stabilt.

Ett problem som ofta betraktas som utrikespolitiskt, men som är nära sammanlänkat med oroligheterna i nordöstra Indien är situationen vid den indisk-bangladeshiska gränsen, där framför allt den indiska sidan är ansvarig för ett flertal dödsskjutningar. Detta är inte kopplat till någon konflikt mellan staterna, utan är följden av en konflikt mellan civilbefolkningens ekonomiskt grundade behov av rörelsefrihet och staternas behov av att upprätthålla kontroll över politiska gränser och motverka det man ser som kriminella aktiviteter.

Gemensamt för flertalet av problemen inom eller runt Indiens gränser är givetvis den kraftigt försvårande roll som spelats av koloniala och postkoloniala gränsdragningar. Enkelt uttryckt är det fråga om ett flertal situationer där gränser inte överensstämmer med befolkningsmönster. Mer centralt i dagsläget är möjligen de praktiska förutsättningarna för att hantera dessa problem – oavsett om det gäller religiöst grundad terrorism, uppror på socioekonomisk grund, eller etniska konflikter.

Det finns en långsiktig trend i indisk politik att delstaternas betydelse ökar – dels administrativt, men också som en politisk arena med nationell betydelse. Detta skulle kunna vara positivt i ett läge där många delar av landet behöver hantera säkerhetsproblem som har specifika, lokala orsaker. Dock har stärkandet av politiska partier på delstatlig grund inte inneburit motsvarande förstärkning av administrativ eller polisiär kapacitet. Eftersom delstaterna inte kan hantera sina egna säkerhetsproblem begär man regelmässigt hjälp från den centrala nivån: militära eller paramilitära styrkor, som visserligen har större förmåga än delstaternas polisstyrkor, men som just därför underminerar dessa lokala aktörers ställning. Vidare innebär detta en ofta onödig militarisering av konflikterna, något som får särskilt negativa konsekvenser i och med att det ofta är fråga om någon form av counterinsurgency-operationer, som är beroende av lokal förankring, civil–militär samverkan och legitima politiska processer. I det land som brukar kallas världens största demokrati kan nu bristen på fungerande ansvarsutkrävande och effektiv samhällsstyrning ses som ett av de mest fundamentala säkerhetsproblemen.

Indiens höga tillväxt sedan början av 1990-talet har en välkänd baksida i den fortfarande mycket omfattande fattigdomen och ojämlikheten, och den politiska och administrativa oförmågan att hantera dessa problem. Detta politisk-ekonomiska dilemma har, som beskrivet ovan, en parallell i indisk säkerhetspolitik. Man är relativt framgångsrik i stärkandet av sin internationella profil, och i odlandet av relationer med andra viktiga globala aktörer, men bristen på fungerande politiska institutioner på hemmaplan riskerar att – på både lång och kort sikt – underminera de framsteg som görs.

Mellanöstern - Allt djupare spiral

Turbulensen i Mellanöstern fortsätter med allt högre fart. Kriget i Syrien börjar på allvar att spilla över till grannländerna. Den senaste veckan har både Turkiet och Syrien mottagit artilleri- och granatkastarbeskjutning från den andra sidans område. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till att det är Assadstyrkor som legat bakom de syriska beskjutningarna.

Den allmänna perceptionen är dock att så är fallet, vilket gett Turkiet möjlighet att genomföra olika styrkedemonstrationer.Turkiska tidningar rapporterar att armén har förflyttat 250 stridsvagnar och artilleripjäser till gränsen mot Syrien, vilket torde motsvara minst två mekaniserade brigader i divisions ram. NATO har genom sin generalsekreterare förklarat att organisationen är redo att försvara Turkiet.

Turkiet har också tagit små steg för att etablera en flygförbudszon. I veckan tvingade landets flygvapen ned ett civilt flygplan från Ryssland mot Syrien. Planet var av allt att döma lastat med reservdelar till radarsystem inom det syriska luftförsvaret. Argumentationen är därför att dessa skulle användas för att kunna stridsleda syriskt stridsflyg och helikoptrar för insatser mot civila. Därför var detta en legitim åtgärd.

Aktionen var troligen initierad på tips från motståndare till Assad inom de egna styrkorna. Den ryska säkerhetstjänsten FSB har inlett en undersökning för att se om någon läcka skett från den ryska sidan. Den turkiska operationen har naturligtvis irriterat Ryssland som fördömt detta i hårda ordalag samtidigt som president Putin sköt upp ett besök till Turkiet förebärandes ett alltför späckat schema hemma. Det blir i alla fall toppdiplomati för de turkiska ledarna, eftersom FN:s sändebud Brahimi idag besöker Turkiet för samtal om Syrien.

För Turkiet har operationen militärt varit en framgång. Landet har flyttat fram sina positioner med förflyttningar av stridsflyg och örlogsfartyg mot området, och dessa uppträder med större pondus. En intressant fråga är om USA understödjer den turkiska luftlägesbilden över Syrien med hjälp av den mycket avancerade X-bandsradarn i Kurecik. Svaret är antagligen ja, vilket innebär att det tidigare iranska hotet att ingripa om just denna station används mot Syrien blir mer aktuellt. Iran saknar inte möjligheter, då det verkar som om landet lyckats sluta någon form av överenskommelse med den kurdiska organisationen PJAK som innebär att denna skulle kunna rikta operationer mot östra Turkiet.

Igår gick turkisk incidentberedskap upp mot en syrisk helikopter som genomförde anfall mot mål i en syrisk gränsby. Syriens luftstridskrafter är inte lika noga med navigationen när det gäller Libanon. Igår kom rapporter om ett anfall mot mål inne i Libanon, men det innebär helt andra konsekvenser eftersom styrkeförhållanden i Libanon talar för syriskt stöd via Hizbollah.

Medan världens ögon riktas mot den syrisk-turkiska gränsen, så sker just nu en viktig upptrappning i nordöstra och östra Libanon och på andra sidan gränsen i Syrien. Från nordöstra Libanon försöker sunnitiska element från Libanon understödja anfall från FSA mot staden Homs samtidigt som Hizbollah genomfört stora övningar i Bekaadalen. Jag har också stött på vederhäftiga intervjuer med FSA-soldater som berättar om strider med Hizbollahenheter inne i Syrien. Dessa beskrivs som mycket stridserfarna och en av de intervjuade berättar att han är rädd för dessa till skillnad från Assads styrkor.

Hizbolllah har höjt profilen den sista tiden, inte bara i Libanon. I en TV-intervju häromdagen bekräftade ledaren Nasrallah att det var organisationen som låg bakom UAV-flygningen över Israel förra helgen, och att det inte var sista gången de skulle göra detta.

Utvecklingen följer fortfarande hypotesen att eskalationer utifrån mot Syrien kommer att bli mött med eskalering som innefattar Libanon i första hand. Andra alternativ är Gaza/Israel och Jordanien. I Jordanien finns sedan i augusti en amerikansk kontigent om 150 man för att vidta förberedelser i händelse av ett syriskt användande av C-vapen i regionen, enligt den amerikanske försvarsministern Leon Panetta.

Detta uttalande dementerades av en talesman på den jordanska sidan, Enligt denne finns det inga amerikanska trupper i landet för sådana ändamål. Enda möjligheten för utländsk trupp att finnas i Jordanien är för träningsändamål, vilket inte är relaterat till Syrien, enligt talesmannen. Detta torde innebära att amerikanska trupper tränar i Jordanien på att förbereda en insats mot syriska C-vapenförråd.

Som jag skrivit tidigare, vi har ett regionalt ombudskrig i Syrien mellan Saudiarabien och Iran. Det är en strid om tro, inte olikt det trettioåriga kriget. Den egyptiske presidenten Morsi har försökt att starta en regional kontaktgrupp bestående av Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Tyvärr har någon stat uteblivit vid de två första mötena, varför prognosen till en regional politisk lösning inte ser ljus ut.

För president Mursi har dock det diplomatiska initiativet inneburit att Egypten intagit en större plats på scenen, vilket ses med blida ögon på hemmaplan. Det kan presidenten behöva, eftersom han börjar motta allt mer kritik för sin första tid vid makten när det gäller att leverera på vallöftena. Han sitter här i en ekonomisk rävsax med tanke på det deprimerade ekonomiska tillståndet i landet som förvärrats kraftigt sedan Mubarak försvann.

Dilemmat för den egyptiske presidenten och hans rådgivare är att om han inte gör något, så kommer inte landet ta sig ur sitt tillstånd. Om han å andra sidan genomför de utgiftsminskningar som krävs, så riskerar han att utlösa upplopp, särskilt om det drabbar bensin eller livsmedel som bröd. Mycket talar för att han tills vidare kommer att sitta still i båten tills han blir tvungen att göra något eller om ett tillfälle skulle uppenbara sig.

I en liknande situation befinner sig Iran. Priserna skenar och den andlige ledaren Khameni gjorde i veckan ett uttalande om att de styrande måste hålla ihop. Han menade också i sitt tal att sanktionerna mot landet inte har någon som helst koppling till det egna kärnenergiprogrammet, eftersom sanktioner funnits sedan 1979 mot Iran. I övrigt ligger den iranska retoriken kvar på sin vanliga nivå när det gäller Israel.

Israel har däremot trappat ned sin retorik. Där övar man istället. Amerikanska förband börjar nu anlända till landet för att genomföra den största gemensamma övningen någonsin, Austere Challenge 12 som börjar om en dryg vecka. Det är framförallt försvar mot robotar som ska övas, vilket innebär att man i simulationer eller fullskarpt prövar Patriot, Aegis och möjligen THAAD-systemet mot inkommande robotar från långdistans.

I morgon startar också en massiv cicvilförsvarsövning i området kring Haifa, där scenariot är att området drabbas av en jordbävning med ett kemiskt utsläpp som följd, vilket innebär 7000 döda, 70000 skadade och 700000 hemlösa.

I den yttre manövern samlas nu också stora flottenheter i regionen. Kring Iran finns redan hangarfatygen USS Enterprise och USS Dwight D. Eisenhower. I förgår nådde även USS John C. Stennis 5. flottans operationsområde. I Medelhavet har franska Charles de Gaulle löpt in i Napoli efter en övning tillsammans med italienska hangarfartyget Cavour kring Grekland. Från Storbritannien stävar amfibiestridsfartyget HMS Bulwark och lätta hangarfartyget HMS Illustrious mot Medelhavet.

Tumskruvarna dras åt bit för bit på Iran och Syrien. Om inte Israel anfaller Iran före 20 oktober när månfönstret stängs denna gång, så ökar Tehrans och Damaskus manöverutrymme för att ta initiativ. Utifrån västerländska utgångspunkter skulle exempelvis ett utfall mot Israel vara kontraproduktivt utifrån legimitetsfaktorn för de bägge huvudstäderna, men deras kalkyler kan se annorlunda ut.

Det skulle kunna vara ett sätt att väcka den "Arabiska gatan". Foreign Policy Research Institute som regelbundet följer attityder i bland annat Mellanöstern visar exempelvis att egyptier i gemen tycker väldigt illa om Israel. Att kunna mobilisera stora delar av den 80+ miljoner stora egyptiska befolkningen och andra grupper i arabvärlden mot Israel kan vara ett åtråvärt pris för den pressade samtidigt som president Mursi i Egypten skulle få ett stort manöverutrymme.

Provokationernas tid är inne.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Hej Matematik - Kapitel Försvarspedagogisk algebra

Statsvetaren Johan Larnefeldt skrev tidigare i veckan en intressant analys hos Folk och Försvar om försvarspolitiken. Poängen i analysen var att vi har vi minst två olika grupperingar som bägge samtidigt har fog för sin kritik mot den rådande ordningen. Johan Larnefeldt skriver:

"Resultatet blir en situation där inte många externa bedömare är nöjda. En grupp av röster menar att ansvariga politiker har en reduktionistisk och förlegad syn på säkerhet, som inte sätter människor i centrum. En annan grupp menar att regeringen åsidosätter försvaret av landet, för att istället prioritera balans i budgeten – utan att lyckas ens med det sistnämnda. Besvärande nog talar mycket för att båda grupperna har fog för sin kritik. Försvarsberedningen har ett digert arbete framför sig."

Försvarsmakten har ett svårt pedagogiskt arbete framför sig för att förklara att myndigheten långsiktigt behöver mera pengar samtidigt som den riskerar underutnyttjande på kort sikt.Regeringen har föreslagit ett mindre spann av Gripen E än vad Försvarsmakten angett som behov samtidigt som fem miljarder måste omfördelas inom materielplanen. Försvarsmakten har regeringens förslag, vilket inte underlättar kommunikationen framöver om de reella behoven för att vidmakthålla väpnade styrkor som kan hävda svenskt territorium i en landsända.

För den utomstående kan detta leda till frågor. Var inte Försvarsmaktens behov större? Hur ligger det till med pengarna? Om de kan omfördela, så kanske det inte var så farligt? Den största utmaningen ligger i att få styrsel på personalförsörjningen. Förutom att vara helt avgörande för uppbyggnaden av krigsförbanden, så innebär brister ett underutnyttjande på kort sikt och ökade kostnader på lång sikt för att kompensera bristen.

I veckan har vi kunnat ta del av två lokala exempel. Helikopterflottiljen saknar 175 medarbetare, varav 50 flygförare och 60 tekniker. Det säger sig själv att detta får operativa konsekvenser och det tar lång tid att avhjälpa, eftersom det rör sig om mycket kvalificerad personal. I Norrbottenskuriren intervjuas chefen för Arméns jägarbataljon, överstelöjtnant Urban Edlund. Denne berättar om ett system som befinner sig någonstans mellan beskrivningen av de värsta olyckskorparna och skönmålarna.

Det som är oroande är de låga kvantiteterna. Ett 20-tal genomförde den senaste grundutbildningen, och 50 % fortsatte efter denna. När magasinet av tidigare värnpliktiga klingar av måste denna utbildning tiofaldigas för att kunna fylla en bataljon på sikt, även för de tidsvist anställda.

Officersförbundet hänvisar idag till Försvarmaktens senaste personalstatistik som ger prognosen att 19% av soldater och sjömän lämnat Försvarsmakten innan året är slut. Officersförbundets ordförande Lars Fresker pekar på att lönen är ett stort problem, och resonerar om en höjning av ingångslönerna till c:a 20000 kr/månaden för dessa. Pengar som Försvarsmakten inte har på lång sikt.

Vi har egentligen fått ett nytt pedagogiskt problem förutom ekonomin på kort sikt och lång sikt. Vi ska förverkliga ett underfinasierat inriktningsbeslut från 2009 mot gårdagens bedömningar samtidigt som vi ska förhålla oss till planerna på en kraftig rysk militär expansion sedan dess. Risken är därför stor att vi bara orkar ta tag i det ena problemet. Det skulle innebära att eventuella resurstillskott i nästa beslut bara skulle avhjälpa de största bristerna i det förra beslutet. Jag anser att vi behöver se skyddet av befolkningen och värnandet av våra intressen i ett helhetssammanhang som tidigare, men noga skilja på vad vi är villiga att betala för när det gäller vår säkerhet respektive vår trygghet.

Posted with Blogsy

Nästa steg i Mellanöstern?

Det är snart en vecka sedan det syriska inbördeskriget eskalerade ytterligare med turkiska artilleribeskjutningar mot militära mål i Syrien. Efter granatkastarbeskjutningen som dödade fem civila i Turkiet röstade det turkiska parlamentet snabbt igenom möjligheter för regeringen att kunna genomföra operationer på syrisk mark, om så krävs för att skydda turkiska liv.

Som vanligt i dessa fall är det svårt att veta vad som egentligen hänt. Syrien påstås ha bett om ursäkt för den initiala beskjutningen enligt den turkiska biträdande premiärministern, men jag har bara hittat kondoleanser. Den syriske FN-ambassadören förnekar bestämt att det skulle röra sig om eldgivning från syriska enheter. Turkiet har dagligen svarat mot ytterligare beskjutningar från syriskt område. Det är fortfarande svårt att se logiken att den syriska regimen skulle vilja provocera Turkiet till en inmarsch i landet. Tills vidare kommer jag förhålla mig skeptisk till rapporteringen.

Turkiet är pressat av den egna politiken mot Syrien. Det höga tonläget har diktaturen i Damaskus mött med sedvanlig cynism som inneburit att flyktingströmmar tryckts mot den turkiska gränsen samtidigt som utdragning av enheter i norr skapat ett vakuum som olika kurdiska grupperingar och olika rebellenheter fyllt. Dessutom finns det inrikespolitiska faktorer att beakta som ett kommande presidentval sommaren 2014, där premiärminister Erdogan just nu ligger efter i opionsmätningarna.

Inne i Syrien håller regimen rebellerna fortfarande stången och tycks ha gått till motoffensiver i Damaskus, Aleppo och Homs. Det är fortfarande överlägsenheten i eldkraft som gör att det är möjligt. Rebellerna lär fortsätta sina försök att genomföra räder mot militära baser, för att försvåra framförallt användningen av flyg och helikoptrar.

De massiva såren som inbördeskriget rivit upp lär ta lång tid att läka liksom i Libyen. Libyen genomgår just nu en svår period. Parlamentsledamöterna avsatte landets förste premiärminister i en regering som aldrig tillträtt. Utanför det gamla Khaddafinästet Bani Walid har enheter ur armén och revolutionsbrigader samlats för att ännu en gång storma staden. Civilbefolkningen i staden har vädjat om skydd av FN, men den möjligheten ter sig väldigt avlägsen just nu. I Benghazi är det fortfarande oroligt under ytan, sedan attacken mot det amerikanska konsulatet.

Söder om Libyen blir det allt tydligare tecken på en intervention i Mali av ECOWAS med stöd av Frankrike. Frankrike flyttar enligt den öppna rapporteringen förnödenheter och mindre förband, främst specialförband som synliga tecken på förberedelser. I området är det bara Algeriet som spjärnar emot av historiska skäl, vilket innebär att Frankrike inte fått tillstånd för överflygningar med helikoptrar. Detta trots att Algeriet inte heller har något intresse av att Al Qaida i Maghreb (AQIM) växer sig för stark i norra Mali.

Omvälvningarna i samband med den arabiska våren verkar bestå av tre generella entiteter med politisk vilja. De auktoritära regimerna, frihetstörstande mer eller mindre sekulära grupperingar och mer religiöst färgade grupper som spänner mellan islamister, salafister och jihadister. Balansen mellan dessa ser helt olika ut. Även samma grupperingar har vitt skilda uppträdanden. Det Muslimska Brödraskapet i Egypten har en helt annan politisk mognad än sin syriska motsvarighet som alltid varit betydligt mer militant.

Denna kompott kommer nästa gång visa sig i Jordanien, enligt min bedömning. Landet med kung Abdullah i spetsen är utsatt för stor press från omgivningen. I norr har närmare 100000 människor flytt från Syrien, landet har en stor palestinsk befolkning som fortfarande (snart 50 år) väntar på att Palestinafrågan ska avgöras. De på nytt stigande matpriserna försvårar regimens handlingsfrihet, och landet är färdigt för större missnöjesyttringar. I bakgrunden har en allt mer militant rörelse formerat sig, redo att utnyttja den väl utbredda fattigdomen.

Kung Abdullah som är en slags upplyst despot kommer att tvingas till snabba eftergifter, om inte en negativ utveckling med militära inslag ska förhindras. han kan visserligen påräkna såväl saudiskt som amerikanskt ekonomiskt stöd vid en sådan utveckling, men det skulle verkligen vara i elfte timmen.

Jordanien är även intressant när det kommer till israeliska anfallsmöjligheter mot det iranska atomprogrammet. Vägen över Jordanien och Irak är enligt min bedömning det bästa alternativet, eftersom det är kortast, kung Abdullah är pragmatisk och Irak har ett svagt luftförsvar för tillfället.

Uppmärksamheten kring en väpnad konflikt mellan Iran och Israel har klingat av generellt efter ledarnas tal i FN:s generalförsamling i slutet av september. I dagarna inleds nu det sista månfönstret för hösten innan vädret blir sämre kring Iran. Även om de flesta nu dragit slutsatsen att krigsrisken är avvärjd, så lovar Orsa kompani inget bestämt. Överraskning är ett framträdande israeliskt drag.

Att aktörerna är vakna blev tydligt i helgen när det israeliska flygvapnet sköt ner en UAV över Negevöknen. Farkosten har tydligen penetrerat det israeliska luftförsvaret från Medelhavet, och de israeliska misstankarna går till Hizbollah med iransk stöd.

Extra intressant blir det, eftersom det finns två betydelsefulla installationer i Negevöknen, Dimonareaktorn som producerar kärnenergi och den amerikanska X-bandradarstationen som tillsammans med en liknande i Turkiet utgör förvarningen i robotförsvaret mot eventuella iranska långdistansrobotar.

 Regimen i Iran blir alltmer pressad av en inflation som snart kan räknas som hyperinflation. Tehran fick förra veckan känna på nya protester. Vägen ur inre problem brukar ofta vara yttre manövrar. Möjligheter till detta saknas inte för den iranska statsledningen. Islamska Jihad i Gaza och Sinai, Hizbollah i Libanon och de syriska rebellernas hot att avrätta de 48 fångarna ur det iranska Revolutionsgardet erbjuder olika möjligheter att försvåra omvärldens bidrag till regimförändring i Tehran.

Som det heter i det persiska ordspråket: "Baka medan ugnen är varm!"

Indiska horisonter

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

 Medierapportering från Indien tenderar att fokusera på kontrasterna mellan storstädernas IT-företag och landsbygdens fattigdom. Indien som säkerhetspolitisk aktör hamnar ofta i skymundan – förutom när det gäller den till synes eviga konflikten med Pakistan. Därför är det lätt att missa de stora förändringar som pågår i indisk försvars- och säkerhetspolitik idag.  

 De ekonomiska frågor som får mest uppmärksamhet är givetvis inte oväsentliga; en starkare ekonomi medför en större roll i världspolitiken. Samtidigt går Indien från att vara en av de största mottagarna av bistånd till att själv bli en framstående aktör inom nya former av utvecklingssamarbete. Det är dock tydligt att denna nya roll också innebär nya säkerhetspolitiska problem att hantera.  

 Även om konflikten om Kashmir förmodligen spelat större roll för Pakistan än för Indien har relationen mellan de två länderna givetvis varit styrande och dimensionerande för indisk försvarsplanering. I takt med att landet stärker sitt globala engagemang ökar dock kraven på de militära förmågorna. Detta handlar delvis om att behålla något slags kvalitativ – kvantitativ får anses vara uteslutet – paritet med Kina, men framför allt om en mer aktiv roll i Indiska oceanen och Stillahavsregionen i stort.  

 Samtliga indiska försvarsgrenar står inför omfattande förnyelsebehov, något som kompliceras av landets importberoende, och en allmänt tungrodd politisk process. Inte minst inom flottan planeras stora satsningar, vilket reflekterar ambitionen att vara aktiv inom ett större geografiskt område än tidigare. Betoningen av stabilitet och öppenhet i Indiska oceanen , och även längre österut, går givetvis hand i hand med Indiens ekonomiska ambitioner. Det är också i dessa frågor – maritim säkerhet, öppna handelsvägar – som de största möjligheterna för internationellt samarbete finns. Inom mer traditionella, militära aspekter av säkerhetspolitiken är indiska beslutsfattare fortfarande mer inställda på oberoende och alliansfrihet.  

 Denna indiska expansion i sydostlig riktning sammanfaller med den amerikanska ombalanseringen mot Asien och Stillhavsregionen. Från amerikansk sida har det under det senaste decenniet funnits en ökad benägenhet att se det demokratiska Indien som en naturlig allierad i regionala och globala frågor, och det militära samarbetet mellan de två länderna har också ökat kraftigt. Perspektiven på regional säkerhet skiljer sig dock åt i de två länderna. Medan USA:s försvarsminister talat om Indien som en vital komponent i den amerikanska Asienstrategin förhåller sig den indiska sidan mer avvaktande till uttalade allianser. Den stora roll som Indiska oceanen spelar, för oljetransporter och för handel i allmänhet, innebär dock att en grundläggande nivå av samarbete ligger i flertalets intresse.  

 Istället för brett alliansbyggande föredrar Indien att utveckla bilaterala relationer med flertalet länder i regionen. Detta innebär en utrikes- och säkerhetspolitik som kan skifta från fall till fall, och som anpassas efter varierande omständigheter snarare än att styras av en enda stor strategi. Den mest konstanta punkten för Indien i detta sammanhang är rimligen Kina. De två länderna har varit i krig, har fortfarande olösta gränskonflikter, och Kina har goda relationer med Pakistan. Trots detta är det inte sannolikt att Indien har intresse av något slags alliansbyggande med udden riktad mot Kina; trots diverse intressekollisioner är relationen på ett bredare, strategiskt plan relativt stabil, om än ömtålig.  

Indiens maritima expansion – i Indiska oceanen, men även bort mot Stilla havet – är ett klart brott mot den traditionella betoning på armén som varit konsekvensen av landets långvariga konflikt med Pakistan. Även om förberedelser för ett konventionellt krig med Pakistan relativt sett skulle spela en mindre roll för Indien än tidigare, kan konflikten inte på något sätt betraktas som löst, vilket ställer fortsatt stora krav på den indiska armén.  

 Än större utmaningar – på både lång och kort sikt – finns dock inom landets gränser. Kontraproduktiva metoder för upprorsbekämpning, kombinerat med oförmåga att ta itu med de underliggande konfliktorsakerna, skapar fortsatt stora säkerhetsproblem i Jammu och Kashmir, i Indiens nordöstliga hörn, samt i de huvudsakligen östliga delstater som berörs av det alltjämt aktiva naxalitupproret. Svårigheterna i att lösa dessa konflikter pekar mot att Indiens främsta säkerhetsutmaningar – trots talet om den uppåtstigande aktören på global frammarsch – till stor del ligger i traditionella problem som fattigdom och demokrati. Dessa frågor, och deras konsekvenser för de internationella relationerna i regionen, kommer att diskuteras i kommande inlägg på Försvar och Säkerhet.