För några dagar sedan twittrade jag om uppgifterna i Kommersant om att ryska staten gjorde upphandling av interaktionstjänster via sociala medier, något som fick Cornucopia att skriva ett läsvärt inlägg om saken.
Någon dag senare kom uppgifterna om den stora ansamlingen av ryska trupper i Dagestan på gränsen till både Georgien och Azerbaijan. Det förekom spekulationer om detta kunde vara en förestående attack mot Georgien. Eftersom det finns stora ryska inrikesförband i Dagestan fanns det troligen substans för påståendet att de gjort en ansamling, men jag gjorde istället bedömningen att det rörde sig om en anti-terroristoperation i området. Något som förstärktes av nyheterna att Georgien på andra sidan gränsen bedrev en liknande operation under överseende av inrikesministern personligen.
Här blev jag nyfiken på källan PIK TV och började kolla upp denna. Min första tanke blev att den möjligen kunde vara rysk, eftersom den sänder på ryska från Tbilisi. Lite ytterligare sökningar gav dock vid handen att den finansieras av georgiska staten enligt artikel och bildtexten i Global Post. Enligt privatägda Firstpost.com i Indien har PIK TV inte fått sändningstillstånd i de centralasiatiska republikerna. Detta kan bero på påstådd partiskhet och/eller ryskt inflytande.
Sammantaget placerar detta PIK TV i samma kategori som brittiska BBC. Denna ärevördiga institution har visserligen en hög klass, men arbetar trots allt efter styrningar när det gäller BBC World Service om särskilda målgrupper från regeringen och översättningsarbeten. Ibland får allmänheten en glimt i någon parlamentsdebatt om dessa förhållanden. Jag har förtroende för BBC i stort, men är alltid lite extra vaksam när det gäller nyheter från BBC World Service när det gäller uppenbara brittiska intressen. På samma sätt behandlar jag PIK TV. Inför det georgiska parlamentsvalet kan det finnas intressen som vill rikta uppmärksamheten på yttre hot.
Som det argumenterades i kommentatorsfältet angående inlägget om att tidningen Fokus var fel ute i vissa avseenden när de skrev om det Försvarsmaktens Psyopsförband, så är vi utsatta för en massiv påverkan hela tiden. Det kan vara företag, organisationer och främmande makter som försöker att vinna oss för sin sak. Det krävs därför källkritik och långt gående öppenhet för att vi ska kunna vara informerade medborgare istället för duperade massor.
Därför får du här de källor som jag anser har högst trovärdighet världen över, baserat på flera års uppföljning. Det är nyhetsbyråerna Deutsche Press Agentur och Reuters samt (nät)tidningarna Frankfurter Allgemaine Zeitung och New York Times. Visst förekommer missar, men i nästan alla fall kan du lita på att uppgifter är faktakontrollerade så långt som möjligt i en kvalitativ redaktionsprocess. I fallet med NYT så publiceras i princip varje dag rättelser, om så artikeln var skriven på 60-talet. Ledarsidorna är däremot naturligtvis inte objektiva.
Om du vill läsa mer om varför Ryssland har stora förband i Dagestan, så kan du läsa detta inlägg. Det kan finnas ryska intressen av att gå igenom Georgien vid en konflikt i regionen, vilket du kan läsa om här. Georgien skulle i så fall ha all rätt att med våld motsätta sig en sådan utveckling förstås.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-30
2012-08-28
Syrien - It's make or break?
Konflikten i Syrien eskalerar ytterligare. De senaste dagarna har det dödats lika många per dag som det gjordes per månad i inledningen på revolten/inbördeskriget i Syrien. Regimen använder sina tyngre vapen mer urskiljningslöst än tidigare, vilket ökar motståndarsidans ansträngningar att komma över mer och tyngre vapen från yttre allierade. Regimen använder sin luftöverlägsenhet för att slå ut mål i bebyggelse. Envisa uppgifter gör gällande att regimen häromdagen genomförde en massaker i stadsdelen Dariya i huvudstaden.
I förra inlägget om kriget i Syrien kommenterade jag president Obamas varning till bägge sidor om användningen eller större förflyttningar av C-stridsmedel. Förutom att redovisa var den amerikanska gränsen går kan regimen i Syrien tolka detta som fritt fram att öka våldet utan risk för amerikanskt ingripande, så länge den avstår från att tillgripa C-stridsmedel.
För första gången har vi fått höra ett uttalande av en iransk general i Revolutionsgardet som säger att landet kämpar militärt i Syrien. Två olika källor säger till Wall Street Journal att hundratals soldater är på väg till Damaskus och landets försvarsminister Ahmad Vahidi sa i förra veckan att Iran är berett att hjälpa till om regimen i Syrien begär hjälp enligt det ömsesidiga försvarsavtal som påstås existera.
Det innebär att regimen fortfarande följer prognosen som F&S gjorde när konflikten startade, och av liknande skäl.
Det eskalerande våldet gör att flyktingströmmarna ökar från centrum mot grannländerna. Till Jordanien är nu takten uppe i 10000 flyktingar varje dag, 10000 sägs vänta invid den turkiska gränsen. UNHCR har nu reviderat sina prognoser kraftigt och säger att Turkiet kan komma att ta emot 200000 flyktingar i år. Detta ska jämföras med den turkiske utrikesministerns uttalande om att smärtgränsen går vid 100000, och att landet därför överväger att upprätta en buffertzon i norra Syrien.
En liknande linje företräder Frankrike, där president Hollande varnade regimen för användning av C-stridsmedel. Han framkastade också tanken på att oppositionen skulle utropa en provisorisk regering, något som flera andra västländer ställer sig kallsinniga till just nu. Om den splittrade oppositionen skulle kunna åstadkomma en sådan är den logiska följden att några aktörer skulle begära hos FN:s säkerhetsråd att få upprätta en flygförbudszon över den del av Syrien som denna regering gjorde anspråk på. Både en sådan och/eller buffertzon skulle innebära att konflikten skulle utvidgas till ett mellanstatligt krig.
Syrien och Iran skulle dessutom kunna svara med att utvidga kriget till andra skådeplatser som till exempel Libanon. Förutom gatustrider som blossat upp i hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter, så står Libanons förre informationsminister Michel Samaha åtalad av den libanesiske militäråklagaren för förberedelse av terrorattack och transport av sprängmedel i maskopi med den syriska säkerhetstjänsten. Michel Samaha ska enligt åtalet förberett mord på utvalda religiösa och politiska ledare.
Hittills har däremot Hizbollah, som står Assadregimen nära, varit återhållsamma i sina handlingar. Det är tydligt att rörelsens upplyftelse till en självutnämnd slags nationell milis också innebär ett ansvar som begränsar manöverutrymmet. Hizbollah behöver också spara sina resurser inför en eventuell ny kraftmätning med den israeliska krigsmakten.
En återstående möjlighet att dämpa konflikten i Syrien kan uppstå vid det möte som pågår i Tehran för den Alliansfria rörelsen. Där kommer bland annat Egyptens president Mursi vara den förste egyptiske statschefen som besöker Iran sedan revolutionen sedan 1979. Mursi sade i och för sig inför sin avresa att den syriska regimen måste bort, men som sprungen ur det Muslimska brödraskapet är det rimligt att anta att han har ett visst inflytande på den syriska broderorganisationen när det gäller att acceptera vissa kompromisser. Den nyblivne presidenten har föreslagit en särkild kontaktgrupp bestående av Iran-Egypten-Turkiet-Saudiarabien för att nå en lösning om Syrien.
På samma sätt är det värt att notera att Kung Abdullah av Saudiarabien sänder sin son, Abdulaziz, till konferensen samtidigt som han också lämnat över styret tillfälligt till kronprins Salman. När organisationen för islamska länder nyligen träffades i Mecka noterade många bedömare det hövliga bemötande som kungen gav Irans president Ahmednejad. I en kultur där stor vikt läggs vid kroppspråk, så kablades budskapet med bilderna ut att man har mer gemensamt än vad omvärlden tror.
De politiska och strategiska ouvertyrerna möter nu det besinningslösa våldet på fältet. Jag lutar mig åt de tre hållpunkterna i Mellanöstern. Inget är enkelt, inget är tillåtet och ingenting är vad det ser ut att vara.
It's make or break.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
I förra inlägget om kriget i Syrien kommenterade jag president Obamas varning till bägge sidor om användningen eller större förflyttningar av C-stridsmedel. Förutom att redovisa var den amerikanska gränsen går kan regimen i Syrien tolka detta som fritt fram att öka våldet utan risk för amerikanskt ingripande, så länge den avstår från att tillgripa C-stridsmedel.
För första gången har vi fått höra ett uttalande av en iransk general i Revolutionsgardet som säger att landet kämpar militärt i Syrien. Två olika källor säger till Wall Street Journal att hundratals soldater är på väg till Damaskus och landets försvarsminister Ahmad Vahidi sa i förra veckan att Iran är berett att hjälpa till om regimen i Syrien begär hjälp enligt det ömsesidiga försvarsavtal som påstås existera.
Det innebär att regimen fortfarande följer prognosen som F&S gjorde när konflikten startade, och av liknande skäl.
Det eskalerande våldet gör att flyktingströmmarna ökar från centrum mot grannländerna. Till Jordanien är nu takten uppe i 10000 flyktingar varje dag, 10000 sägs vänta invid den turkiska gränsen. UNHCR har nu reviderat sina prognoser kraftigt och säger att Turkiet kan komma att ta emot 200000 flyktingar i år. Detta ska jämföras med den turkiske utrikesministerns uttalande om att smärtgränsen går vid 100000, och att landet därför överväger att upprätta en buffertzon i norra Syrien.
En liknande linje företräder Frankrike, där president Hollande varnade regimen för användning av C-stridsmedel. Han framkastade också tanken på att oppositionen skulle utropa en provisorisk regering, något som flera andra västländer ställer sig kallsinniga till just nu. Om den splittrade oppositionen skulle kunna åstadkomma en sådan är den logiska följden att några aktörer skulle begära hos FN:s säkerhetsråd att få upprätta en flygförbudszon över den del av Syrien som denna regering gjorde anspråk på. Både en sådan och/eller buffertzon skulle innebära att konflikten skulle utvidgas till ett mellanstatligt krig.
Syrien och Iran skulle dessutom kunna svara med att utvidga kriget till andra skådeplatser som till exempel Libanon. Förutom gatustrider som blossat upp i hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter, så står Libanons förre informationsminister Michel Samaha åtalad av den libanesiske militäråklagaren för förberedelse av terrorattack och transport av sprängmedel i maskopi med den syriska säkerhetstjänsten. Michel Samaha ska enligt åtalet förberett mord på utvalda religiösa och politiska ledare.
Hittills har däremot Hizbollah, som står Assadregimen nära, varit återhållsamma i sina handlingar. Det är tydligt att rörelsens upplyftelse till en självutnämnd slags nationell milis också innebär ett ansvar som begränsar manöverutrymmet. Hizbollah behöver också spara sina resurser inför en eventuell ny kraftmätning med den israeliska krigsmakten.
En återstående möjlighet att dämpa konflikten i Syrien kan uppstå vid det möte som pågår i Tehran för den Alliansfria rörelsen. Där kommer bland annat Egyptens president Mursi vara den förste egyptiske statschefen som besöker Iran sedan revolutionen sedan 1979. Mursi sade i och för sig inför sin avresa att den syriska regimen måste bort, men som sprungen ur det Muslimska brödraskapet är det rimligt att anta att han har ett visst inflytande på den syriska broderorganisationen när det gäller att acceptera vissa kompromisser. Den nyblivne presidenten har föreslagit en särkild kontaktgrupp bestående av Iran-Egypten-Turkiet-Saudiarabien för att nå en lösning om Syrien.
På samma sätt är det värt att notera att Kung Abdullah av Saudiarabien sänder sin son, Abdulaziz, till konferensen samtidigt som han också lämnat över styret tillfälligt till kronprins Salman. När organisationen för islamska länder nyligen träffades i Mecka noterade många bedömare det hövliga bemötande som kungen gav Irans president Ahmednejad. I en kultur där stor vikt läggs vid kroppspråk, så kablades budskapet med bilderna ut att man har mer gemensamt än vad omvärlden tror.
De politiska och strategiska ouvertyrerna möter nu det besinningslösa våldet på fältet. Jag lutar mig åt de tre hållpunkterna i Mellanöstern. Inget är enkelt, inget är tillåtet och ingenting är vad det ser ut att vara.
It's make or break.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-26
Regeringens försvarspolitik - Gripen ur luften?
Regeringens besked igår om satsningen på Gripen E/F innebär att vi nu har fått besked om stommen i det framtida svenska försvaret. Det finns ett antal aspekter i detta som är värda att kommentera.
För det första är det tydligt att regeringen kommunicerar sin politik på ett skickligt sätt. Försvarsminister Karin Enström besvarade frågor om livscykelkostnaden för ett nytt stridsflygplan, vilken angavs till 3 Mdr SEK/år i 30 år. Detta är ett välkommet besked, eftersom det ger allmänheten en möjlighet att förhålla sig till olika kostnader. Det innebär att stridsflygsystemet kostar c:a 1/3 för själva uppgraderingen och att resterande delar är driften för att vidmakthålla motsvarande det gamla systemet. Ungefär som en familj bestämmer sig för att byta upp sig i bilmodell med pengar emellan för att få bättre säkerhetsskydd och minskad förbrukning.
Det går att ana en kommunikationsstrategi om försvarspolitiken från regeringens sida. Under mellanvalsår väljer den ut en viktig och omdebatterad del av hela komplexet och levererar ett tydligt besked i denna fråga. Därmed är området så att säga desarmerat politiskt och regeringen kan ta itu med andra viktiga frågor som exempelvis skatte- eller utbildningspolitiken istället. Förra gången var det grundorganisationen som svenska folket fick beseked om när alliansens partiledare fredade landets kommuner från nedläggningar mellan 2010 och 2014. Denna gång är det ett 70-tal orter som får ett besked om att olika leverantörer i Gripenprojektet direkt och indirekt kommer att få en stor order framöver.
De siffror om ökat anslag för Försvarsmakten med 200-300 milj SEK/år tolkar jag som kortsiktiga utvecklingskostnader som regeringen kompenserar myndigheten för. Det innebär att vi i princip har ett oförändrat anslag att se fram emot. Vad det räcker till återkommer jag till senare.
Bevekelsegrunderna till regeringens besked är inte helt lätta att följa. Det är inte längesedan vi hörde att det inte saknades pengar efter 2015, eftersom ingen analys var gjord. Mantrat "Uppgift först, utgift sedan" vevades fram och tillbaka. Nu har regeringen lagt fast en ekonomisk ram för lång tid framöver, och då inställer sig frågan:
"Med vilken analys som grund?"
Regeringen har riktigt identifierat att stridsflygsystemet behöver uppgraderas för att hålla någorlunda jämna steg med omvärldens motsvarigheter, men ger inte samtidigt några liknande signaler för andra delar av den ryska upprustningen.
Själva inriktningen i sig är det inget fel på. Fördelarna säkerhetspolitiskt, strategiskt och ekonomiskt för Sverige att producera ett eget stridsflygsystem är stora. Inte minst eftersom Gripensystemet är väldigt kostnadseffektivt. Vi talar här om skillnader på minst 2 mdr SEK/år jämfört med ett västerländskt, modernt stridsflygplan. Se exempelvis detta tidigare inlägg.
Samarbetet med Schweiz innebär att utvecklingskostnader slås ut över fler exemplar, vilket blir billigare både för Schweiz och Sverige. Med Schweiz och den egna krigsmakten som referenskunder får E/F-versionen en skjuts i exportsammanhang som kan bidra till fler affärer.
Satsningen på 40-60 Gripen E/F innebär att vi redan nu väljer ett skalförsvar för framtiden. Detta skalförsvar innebär en generell satsning på de blå försvarsgrenarna med strisflyg, ubåtar och ytstridsfartyg och understödssystem till dessa. För att få ut någon effekt av stridsflygplanen ska ju dessa understödjas av ett stridsledningssystem, ett bassystem och luftvärn för att ta några exempel.
Eftersom det är helt orealistiskt och heller inte ett behov att återuppbygga något invasionsförsvar, så måste vi ju välja en modell. Jag skulle göra samma val. Skalförsvaret har en större möjlighet att vara konfliktavhållande i ett första steg, och ger bättre möjligheter att hålla konflikten borta från den egna befolkningen och territoriet, om det första steget skulle misslyckas.
Men, att låsa fast den kommande försvarsberedningen i ett skalförsvar innebär att dess nackdelar inte blir genomlysta på ett öppet sätt. Genom att välja ett försvarskoncept med ett högteknologiskt och stort materielinnehåll som speglar det svenska samhället, så väljer vi samtidigt ett koncept som fördyras in en högre takt än den normala inflationen. Tidigare socialdemokratiska regeringar avskaffade den tidigare kompensationen för inflationen på försvarsmateriel och de olika borgerliga regeringarna har fortsatt i samma spår. Det innebär att förvarets organisation halveras vart 20:e år vid utebliven kompensation.
Dessutom saknar vi svar på hur detta skalförsvar ska hantera den militärtekniska utvecklingen. Denna har vi kunnat se marscherande de senaste 20 åren i form av överfall med precisionsvapen. I inledningen på större väpnade konflikter har västmakterna avlossat hundratals kryssningsrobotar samtidigt i en förlamande attack på motståndarens högre lednings- och vapenssytem. Ökad precision i framtiden kommer att innebära att mindre stridsdelar behövs i varje enskilt fall, vilket gör det lättare att skjuta flera från samma plattform. Detta problemområde förstärks kraftigt av att det är svårt att se ett svenskt agerande, där vi själva öppnar eld först mot en motståndare. I ett slag kan därför delar av ett skisserat skalförsvar slås ut, så länge vi inte kompenserar dessa nackdelar med ett sinnrikt utbyggt decentraliserat bassystem, vilket vi tyvärr har avvecklat.
Jag påstår därför att regeringens försvarspolitiska strategi därför riskerar att falla sönder. Ambitionen att försvara hela landet (mål) med en organisation som halveras (medel) som använder ett skalförsvarskoncept med en mycket riskfylld utgångsgruppering (metod) blir svår att hålla samman utan betydande ekonomiska tillskott eller medlemskap i NATO. Det är bristen på medel som är den springande punkten.
När det gäller den operativa förmågan så innebär de 40-60 planen jämfört med Försvarsmaktens angivna behov om minst 60-80 plan att regeringen underkänt myndighetens behovsframställan. Jag antar i det följande att regeringen avser c:a 50 plan och FM avser c:a 70 plan. Partiledarna angav att gårdagens besked innebär att innebär att satsningen inte görs på de andra försvarsgrenarnas bekostnad. ÖB har ju tidigare varnat för att Försvarsmakten skulle bli tvungen att avveckla delar av Försvarsmakten om det oförändrade anslaget består. Genom att lägga sig 20 plan under Försvarsmaktens behov frigörs ju 60 Mdr SEK på 30 år i förhållande till ÖB:s farhågor, vilket är tillräckligt att hålla de andra försvarsgrenarna flytande. Ungefär som ett just simkunnigt barn som trampar vatten. Det går en stund, men det är väldigt obehagligt.
Skillnaden mellan 50 plan och 70 plan är större än den verkar på ytan. En del av dessa är i varje givet ögonblick i olika stadier av service, vilket innebär att 70 plan kan innebära upp till 50% högre insatsförmåga än 50 flygplan. Sverige kommer att ha drygt två stridsflygdivisioner gripbara i varje givet ögonblick. Det innebär i sin tur att Sverige i framtiden kommer ha förmåga att skydda endast en del av Sverige vid konflikt i vårt närområde. Vid spänningar i Östersjön kan vi skydda ostkusten och Gotland, men inte Västsverige dit omvärldens stöd skulle komma in. Vid en konflikt på Nordkalotten som berör norra Sverige kommer vi själva inte samtidigt kunna luftförsvara huvudstadsområdet eller andra befolkningscentra osv.
Nu bygger den nya strategin på att vi bland annat ska hantera säkerhetspolitiska utmaningar "Tillsammans med andra". Det finns en politisk enighet kring denna formulering, men över tiden ökar behovet av hjälp från andra om en utmaning skulle drabba Sverige. Eftersom många aktuella EU-länder annonserat egna neddragningar av sina krigsmakter, så minskar ju samtidigt dessas förmåga att fylla det ökande svenska behovet. Några praktiska förberedelser för militärt stöd från omvärlden har vi heller inte sett.
Vi har hamnat i denna situation delvis därför att framförallt Försvarsmaktens förra ledning inte har kunde kommunicera behoven, tog en kalkylerad risk avseende det nya frivilligförsvaret och sköt obehagliga besked framför sig. Jag talar här om utebliven kompensation för inflationen på försvarsmaterielen (brist 4- 5 Mdr SEK/år 2019), underfinansiering av det nya personalförsörjningsystemet (minst 1,2 Mdr SEK/år 2019), och medvetenheten om det s.k materielberget (se bild 16) (3-4 Mdr SEK/år 2019).
Vi som ser oss som försvarsvänner måste bli bättre på att beskriva och debattera den strategiska och operativa innebörden av olika alternativ.
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
För det första är det tydligt att regeringen kommunicerar sin politik på ett skickligt sätt. Försvarsminister Karin Enström besvarade frågor om livscykelkostnaden för ett nytt stridsflygplan, vilken angavs till 3 Mdr SEK/år i 30 år. Detta är ett välkommet besked, eftersom det ger allmänheten en möjlighet att förhålla sig till olika kostnader. Det innebär att stridsflygsystemet kostar c:a 1/3 för själva uppgraderingen och att resterande delar är driften för att vidmakthålla motsvarande det gamla systemet. Ungefär som en familj bestämmer sig för att byta upp sig i bilmodell med pengar emellan för att få bättre säkerhetsskydd och minskad förbrukning.
Det går att ana en kommunikationsstrategi om försvarspolitiken från regeringens sida. Under mellanvalsår väljer den ut en viktig och omdebatterad del av hela komplexet och levererar ett tydligt besked i denna fråga. Därmed är området så att säga desarmerat politiskt och regeringen kan ta itu med andra viktiga frågor som exempelvis skatte- eller utbildningspolitiken istället. Förra gången var det grundorganisationen som svenska folket fick beseked om när alliansens partiledare fredade landets kommuner från nedläggningar mellan 2010 och 2014. Denna gång är det ett 70-tal orter som får ett besked om att olika leverantörer i Gripenprojektet direkt och indirekt kommer att få en stor order framöver.
De siffror om ökat anslag för Försvarsmakten med 200-300 milj SEK/år tolkar jag som kortsiktiga utvecklingskostnader som regeringen kompenserar myndigheten för. Det innebär att vi i princip har ett oförändrat anslag att se fram emot. Vad det räcker till återkommer jag till senare.
Bevekelsegrunderna till regeringens besked är inte helt lätta att följa. Det är inte längesedan vi hörde att det inte saknades pengar efter 2015, eftersom ingen analys var gjord. Mantrat "Uppgift först, utgift sedan" vevades fram och tillbaka. Nu har regeringen lagt fast en ekonomisk ram för lång tid framöver, och då inställer sig frågan:
"Med vilken analys som grund?"
Regeringen har riktigt identifierat att stridsflygsystemet behöver uppgraderas för att hålla någorlunda jämna steg med omvärldens motsvarigheter, men ger inte samtidigt några liknande signaler för andra delar av den ryska upprustningen.
Själva inriktningen i sig är det inget fel på. Fördelarna säkerhetspolitiskt, strategiskt och ekonomiskt för Sverige att producera ett eget stridsflygsystem är stora. Inte minst eftersom Gripensystemet är väldigt kostnadseffektivt. Vi talar här om skillnader på minst 2 mdr SEK/år jämfört med ett västerländskt, modernt stridsflygplan. Se exempelvis detta tidigare inlägg.
Samarbetet med Schweiz innebär att utvecklingskostnader slås ut över fler exemplar, vilket blir billigare både för Schweiz och Sverige. Med Schweiz och den egna krigsmakten som referenskunder får E/F-versionen en skjuts i exportsammanhang som kan bidra till fler affärer.
Satsningen på 40-60 Gripen E/F innebär att vi redan nu väljer ett skalförsvar för framtiden. Detta skalförsvar innebär en generell satsning på de blå försvarsgrenarna med strisflyg, ubåtar och ytstridsfartyg och understödssystem till dessa. För att få ut någon effekt av stridsflygplanen ska ju dessa understödjas av ett stridsledningssystem, ett bassystem och luftvärn för att ta några exempel.
Eftersom det är helt orealistiskt och heller inte ett behov att återuppbygga något invasionsförsvar, så måste vi ju välja en modell. Jag skulle göra samma val. Skalförsvaret har en större möjlighet att vara konfliktavhållande i ett första steg, och ger bättre möjligheter att hålla konflikten borta från den egna befolkningen och territoriet, om det första steget skulle misslyckas.
Men, att låsa fast den kommande försvarsberedningen i ett skalförsvar innebär att dess nackdelar inte blir genomlysta på ett öppet sätt. Genom att välja ett försvarskoncept med ett högteknologiskt och stort materielinnehåll som speglar det svenska samhället, så väljer vi samtidigt ett koncept som fördyras in en högre takt än den normala inflationen. Tidigare socialdemokratiska regeringar avskaffade den tidigare kompensationen för inflationen på försvarsmateriel och de olika borgerliga regeringarna har fortsatt i samma spår. Det innebär att förvarets organisation halveras vart 20:e år vid utebliven kompensation.
Dessutom saknar vi svar på hur detta skalförsvar ska hantera den militärtekniska utvecklingen. Denna har vi kunnat se marscherande de senaste 20 åren i form av överfall med precisionsvapen. I inledningen på större väpnade konflikter har västmakterna avlossat hundratals kryssningsrobotar samtidigt i en förlamande attack på motståndarens högre lednings- och vapenssytem. Ökad precision i framtiden kommer att innebära att mindre stridsdelar behövs i varje enskilt fall, vilket gör det lättare att skjuta flera från samma plattform. Detta problemområde förstärks kraftigt av att det är svårt att se ett svenskt agerande, där vi själva öppnar eld först mot en motståndare. I ett slag kan därför delar av ett skisserat skalförsvar slås ut, så länge vi inte kompenserar dessa nackdelar med ett sinnrikt utbyggt decentraliserat bassystem, vilket vi tyvärr har avvecklat.
Jag påstår därför att regeringens försvarspolitiska strategi därför riskerar att falla sönder. Ambitionen att försvara hela landet (mål) med en organisation som halveras (medel) som använder ett skalförsvarskoncept med en mycket riskfylld utgångsgruppering (metod) blir svår att hålla samman utan betydande ekonomiska tillskott eller medlemskap i NATO. Det är bristen på medel som är den springande punkten.
När det gäller den operativa förmågan så innebär de 40-60 planen jämfört med Försvarsmaktens angivna behov om minst 60-80 plan att regeringen underkänt myndighetens behovsframställan. Jag antar i det följande att regeringen avser c:a 50 plan och FM avser c:a 70 plan. Partiledarna angav att gårdagens besked innebär att innebär att satsningen inte görs på de andra försvarsgrenarnas bekostnad. ÖB har ju tidigare varnat för att Försvarsmakten skulle bli tvungen att avveckla delar av Försvarsmakten om det oförändrade anslaget består. Genom att lägga sig 20 plan under Försvarsmaktens behov frigörs ju 60 Mdr SEK på 30 år i förhållande till ÖB:s farhågor, vilket är tillräckligt att hålla de andra försvarsgrenarna flytande. Ungefär som ett just simkunnigt barn som trampar vatten. Det går en stund, men det är väldigt obehagligt.
Skillnaden mellan 50 plan och 70 plan är större än den verkar på ytan. En del av dessa är i varje givet ögonblick i olika stadier av service, vilket innebär att 70 plan kan innebära upp till 50% högre insatsförmåga än 50 flygplan. Sverige kommer att ha drygt två stridsflygdivisioner gripbara i varje givet ögonblick. Det innebär i sin tur att Sverige i framtiden kommer ha förmåga att skydda endast en del av Sverige vid konflikt i vårt närområde. Vid spänningar i Östersjön kan vi skydda ostkusten och Gotland, men inte Västsverige dit omvärldens stöd skulle komma in. Vid en konflikt på Nordkalotten som berör norra Sverige kommer vi själva inte samtidigt kunna luftförsvara huvudstadsområdet eller andra befolkningscentra osv.
Nu bygger den nya strategin på att vi bland annat ska hantera säkerhetspolitiska utmaningar "Tillsammans med andra". Det finns en politisk enighet kring denna formulering, men över tiden ökar behovet av hjälp från andra om en utmaning skulle drabba Sverige. Eftersom många aktuella EU-länder annonserat egna neddragningar av sina krigsmakter, så minskar ju samtidigt dessas förmåga att fylla det ökande svenska behovet. Några praktiska förberedelser för militärt stöd från omvärlden har vi heller inte sett.
Vi har hamnat i denna situation delvis därför att framförallt Försvarsmaktens förra ledning inte har kunde kommunicera behoven, tog en kalkylerad risk avseende det nya frivilligförsvaret och sköt obehagliga besked framför sig. Jag talar här om utebliven kompensation för inflationen på försvarsmaterielen (brist 4- 5 Mdr SEK/år 2019), underfinansiering av det nya personalförsörjningsystemet (minst 1,2 Mdr SEK/år 2019), och medvetenheten om det s.k materielberget (se bild 16) (3-4 Mdr SEK/år 2019).
Vi som ser oss som försvarsvänner måste bli bättre på att beskriva och debattera den strategiska och operativa innebörden av olika alternativ.
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-25
Debatt: Nya uppgifter om Georgienkriget ger nygamla slutsatser för Finland
Av Stefan Forss, docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin
I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.
Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).
Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.
Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.
”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. "Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan." Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.
President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.
Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:
"Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande ... ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska "fredsbevararna", vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons."
Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:
"Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland."
I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att "förstå" Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.
På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.
Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geopolitiskt betingad isolering och utsatthet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
I Washington blev man tagen på sängen. Skuldfrågan blev besvärlig i onödan. Seriösa militäranalytiker begrep genast att Ryssland hade planerat operationen länge och att man hade lyckats verkställa styrkeuppladdningen skickligt; den stora militärövningen Kavkaz 2008 och de ryska fredsbevararnas verksamhet i utbrytarrepubliken Sydossetien fungerade som effektiva dimridåer.
Innan striderna bröt ut hade Ryssland avtalsvidrigt fört in betydande reguljära förband i Sydossetien. På Försvarshögskolans strategiska institution kunde vi från öppna ryska källor snabbt sluta oss till att så var fallet. Detta bekräftades av den framstående brittiske analytikern Keir Giles som publicerade en övertygande sammanställning av bland annat dessa frågor i mars i år (Who Gives the Orders in the New Russian Military?, NATO Defense College Research Paper 74, March 2012).
Mot ovanstående bakgrund är det anmärkningsvärt hur lätt det på många håll var att se Georgien som krigets anstiftare. Höga UM-tjänstemän påpekade i samband med ministeriets 90-årsfestligheter att kriget var beklagligt, men att det inte rådde något tvivel om att Georgien hade inlett eldgivningen och gått till anfall. Alexanderinstitutets forskare och medarbetare har varit än mer benägna att skjuta över skulden nästan helt på Georgien.
Nu behöver man emellertid inte längre spekulera om att höga ryska generaler och president Putin själv talat klarspråk. I ett dokumentärprogram, Den förlorade dagen – hela sanningen om kriget den 8.8.2008, som sändes i ryska TV5, anklagar generalerna förra överbefälhavaren Dmitri Medvedev för både feghet och beslutsvånda rörande den slutliga anfallsordern. Bara resolut ingripande från premiärminister Putins sida räddade situationen.
”Det fanns en plan, det är ingen hemlighet menar jag, sa Putin i Kreml i en kommentar i tv. Den ryska sidan agerade utifrån den planen. Generalstaben gjorde upp planen i slutet av 2006 eller början av 2007. Jag godkände den”, sa Putin. "Ytterligare [kan sägas] att utbildningen av den sydossetiska milisen skedde inom ramen för denna plan." Dessa män visade sig enligt presidenten vara mycket nyttiga under konfliktens gång.
President Medvedev sade redan den 21 november 2011 att Natoländerna helt felbedömde Rysslands beslutsamhet att agera. Om vi hade tvekat 2008, skulle vi nu ha en helt annorlunda geopolitisk konstellation och talrika länder som med konstgjorda skäl velat ta sig in i Nato skulle redan vara där.
Den ryske militärexperten Pavel Felgenhauer skriver i Eurasia Daily Monitor den 9 augusti:
"Ryska fredsbevarare i Sydossetien och Abchazien var i själva verket de invaderande styrkornas spjutspets och stod för en flagrant kränkning av Rysslands internationella förpliktelser; de utbildade och beväpnade de separatistiska styrkorna. Putins medgivande att den ossetiska separatistiska milisen fungerade som en integrerad del i den ryska militära planen överför på den ryska militären och landets politiska ledare det juridiska ansvaret för [separatisternas] etniska utrensningar mot georgisk civilbefolkning, [nidingsdåd] och massiv plundring i och utanför Sydossetien. Putins medgivande ... ifrågasätter integriteten i den oberoende rapport som skrevs av schweiziska diplomaten Heidi Tagliavini och som anklagade georgierna för att ha börjat kriget och attackerat de ryska "fredsbevararna", vilket enligt Tagliavini motiverade en rysk militär respons."
Den som utrikesminister oerfarne Alexander Stubb gjorde en första offentlig analys av Georgienkriget i sitt tal till Finlands ambassadörer den 25 augusti 2008. Han formulerade tre teser kring datumet 080808: Georgienkriget är en vändpunkt i internationell politik och innebär en ny utmaning för den internationella säkerhetsordningen samt inverkar på Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska agenda:
"Nu har Ryssland både vilja och förmåga att använda militär styrka som ett utrikespolitiskt medel. Den andra betydelsefulla förändringen för rättfärdigandet av en aggressiv politik är den nya doktrinen om rätten att skydda ryska medborgare bosatta i utlandet. Det är omöjligt att tänka sig att dessa faktorer inte skulle beaktas fullt ut i Finland."
I ljuset av den nya information från Ryssland som nu blivit tillgänglig, var Stubbs lägesbedömning bra och skulle ha tjänat som en god grund för en sund Rysslandspolitik i Europa. Att så inte blev fallet berodde mest på den undfallenhetspolitik som de stora länderna i EU och Nato föredrog. Stora ansträngningar gjordes för att "förstå" Ryssland och bagatellisera krigets betydelse.
På hemmaplan formulerade främst presidenten Rysslandspolitiken och utrikesministern kunde inte hävda sin hållning. Vissa politiker, forskare och diplomater samt övriga beundrare av VSB-erans neutralitetspolitik tog emot Stubbs analys med bestörtning. Alexanderinstitutets chef Markku Kivinen sade ofta i offentligheten att de uttalanden som utrikesminister Stubb gjorde i augusti 2008 lyckligtvis inte motsvarade presidentens eller statsministerns hållning.
Finland lämnade neutralitetspolitiken för länge sedan och har förbundit sig till EU:s solidaritetspolitik. Därför är det anmärkningsvärt att det alltjämt finns de som ser backspegeln som redskapet att finna Finlands rätta kurs. Att acceptera intressesfärstänkande och lägga sig platt är dock inget alternativ längre. Vårt land har haft tillräckligt av geopolitiskt betingad isolering och utsatthet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-23
Pakistan - med ett afghanskt prisma
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
I den mån omvärlden engagerat sig i Pakistan under de senaste decennierna har dess intresse ofta varit instrumentellt. Förkortningen AfPak har kommit att bli en symbol för tendensen att klumpa ihop Afghanistan och Pakistan till ett enda säkerhetspolitiskt problemkomplex. Med detta synsätt framställs ofta Pakistan som det besvärliga bihanget – nödvändigt för att uppnå målen i Afghanistan, men en hopplöst opålitlig samarbetspartner för NATO. Detta perspektiv tenderar dock att fördunkla Pakistans egna utrikespolitiska prioriteringar, som är komplexa och ofta missriktade, men inte oförståeliga.
Grundläggande i Pakistans förhållningssätt till Afghanistan är ett föreställt behov av ’strategiskt djup’ i relation till Indien i öster. Även om den indisk–pakistanska konflikten varierat i intensitet under åren har den alltid varit helt central i pakistanskt säkerhetspolitiskt tänkande – även under de perioder då omvärldens uppmärksamhet snarare varit riktad mot Afghanistan. Detta allmänna påpekande kan förklara det pakistanska behovet av att utöva inflytande över Afghanistan och dess politik, och mer specifikt att hindra indiskt inflytande. Det förklarar dock inte de former detta inflytande har haft och fortfarande har: användandet av extrema islamistiska grupper för att uppnå politiska mål i närområdet.
När det gäller ambitionen att ta kontrollen över Kashmir från Indien har dessa metoder – även om de medfört kostnader för Indien – knappast varit framgångsrika, och Pakistan har inte uppnått sina strategiska eller politiska mål. Vad gäller Afghanistan har resultaten varit mer blandade. Med bidrag från främst USA och Saudiarabien levererade man under 1980-talet omfattande stöd till de mujahedingrupper som bekämpade den sovjetiska ockupationen. Trots att dessa ansträngningar var framgångsrika i den bemärkelsen att Sovjetunionen till slut lämnade Afghanistan, blev slutresultatet ändå politiskt kaos i landet. Som ett sätt att hantera detta stödde Pakistan talibanrörelsen, och hoppades på en stabil och lättkontrollerad allierad. Detta visade sig vara en alltför optimistisk kalkyl, och när USA efter 11 september behövde en lokal allierad inför sin egen invasion av Afghanistan var den pakistanska statsledningens valmöjligheter begränsade.
USA och ISAF verkar dock ha haft påtagliga svårigheter att först inse och sedan hantera det faktum att Pakistan alltid haft en distinkt egen agenda i de olika konflikterna kring Afghanistan. Denna agenda är framför allt grundad i konflikten med Indien, som har fortsatt att styra det pakistanska agerandet. Det grundläggande intresset från pakistansk sida är en afghansk regering som är stabil, som man kan påverka, och som inte står för nära Indien. Karzairegimen uppfyller inget av dessa krav, och kommer inte att göra det inom överskådlig tid. Detta har inneburit att Pakistan helt enkelt fortsatt stödet till de radikala grupper man tidigare samarbetat med, och som under det senaste decenniet återigen kommit att utgöra ett slags afghansk motståndsrörelse. USA:s/ISAF:s och Pakistans mål i Afghanistan är därmed inte förenliga; man är logistiska allierade, men strategiska fiender.
Att underlägsenhet i konventionell militär bemärkelse leder till användande av irreguljära styrkor är långtifrån unikt, och det är inte heller ovanligt att en stat som väljer denna väg förr eller senare tappar kontrollen över sina ombud. Detta har blivit Pakistans kanske centrala säkerhetsutmaning idag: den afghanska talibanrörelsen har kompletterats med en pakistansk, samlad i Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Och, i en ironisk parallell till den afghanska talibanrörelsens och Haqqaninätverkets fristäder i Pakistan, har TTP kunnat utgå från baser i Afghanistan. Detta har givetvis skärpt spänningen mellan de två länderna, och det har till och med spekulerats om ett fullskaligt krig mellan Afghanistan och Pakistan. Även om intressekonflikterna är uppenbara är något sådant inte alldeles sannolikt, bland annat för att just den situation som leder till fientligheterna innebär att länderna har fullt upp med säkerhetsproblem innanför sina egna gränser.
Politisk-religiös extremism har spelat två roller för den pakistanska militären. Å ena sidan har den varit ett verktyg mot Pakistan och Indien, å den andra har den varit ett hot att peka på när någon ifrågasätter det faktum att armén – snarare än valda politiker – kontrollerar så stora delar av det pakistanska samhället. Och på samma sätt som i Mellanöstern har omvärlden ofta föredragit auktoritärt militärstyre framför islamism – även om den senare rimligen aldrig skulle vuxit sig stark i Pakistan utan militärens uppbackning.
Trots de politiska och militära ledarnas uppenbara och stora misstag kan ingen påstå att det är enkelt att vara pakistansk beslutsfattare idag. Landet har en nivå av politiskt våld som vida överstiger någon terrorism som drabbat västvärlden. Ofta riktas detta mot religiösa minoriteter: kristna, hinduer, sikher, men framför allt shiiter . Dock är våldet nu så utbrett att det inte begränsas till enskilda grupper, utan destabiliserar hela regioner. Även militära installationer är föremål för attacker, något som väcker frågan om hur säkra landets kärnvapen är när staten blir mer och mer instabil. Konflikten med Indien är inte på något sätt löst. Detta är problematiskt, inte så mycket för att Indien utgör ett akut hot mot Pakistan, som för att konflikten – på grund av den styrande inverkan den har på pakistansk säkerhetspolitik – länge har utgjort ett hinder för att landet ska kunna ta itu med mer brännande säkerhetsproblem.
Den pakistanska talibanrörelsen har varit mest aktiv i FATA (Federally Administered Tribal Areas) i nordvästra Pakistan, ett halvautonomt område i ett slags permanent undantagstillstånd under brittiska koloniallagar. Arméns aktiviteter mot de militanta grupperna har endast delvis varit framgångsrika, med halvhjärtade offensiver och misslyckade fredsuppgörelser. En del av problemet är försöken att differentiera mellan de grupper som mest är aktiva i Afghanistan (och som ses som allierade), och de som kämpar mot den pakistanska regeringen. Amerikanska drönarattacker i regionen må vara effektiva för att uppnå amerikanska mål, men bidrar ytterligare till den pakistanska upplevelsen av att inte kontrollera sitt eget territorium.
Trots de omfattande problemen är det knappast rimligt att jämföra Pakistan med fullständigt kollapsande stater. Även den jämförelse eller sammanblandning med Afghanistan som AfPak-begreppet symboliserar kan leda fel. Pakistans mest grundläggande politiska problem delar landet med sina sydasiatiska grannar, Indien och – kanske ännu mer – Bangladesh: de politiska partiernas bristande förmåga att vara demokratiska rörelser snarare än släktsammanslutningar, balans i civil–militära relationer, religionens och etnicitetens roll i den nationella identiteten.
Sådana fundamentala problem står i vägen för mer konkret problemlösning – där samhällsekonomiska utmaningar, naturkatastrofer och vattentillgång kan bli väl så akut som säkerhetshoten från diverse militanta grupper. Pakistans betydelse för vad som händer i Afghanistan är uppenbar, men landets problem är större än konflikten med den västliga grannen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
I den mån omvärlden engagerat sig i Pakistan under de senaste decennierna har dess intresse ofta varit instrumentellt. Förkortningen AfPak har kommit att bli en symbol för tendensen att klumpa ihop Afghanistan och Pakistan till ett enda säkerhetspolitiskt problemkomplex. Med detta synsätt framställs ofta Pakistan som det besvärliga bihanget – nödvändigt för att uppnå målen i Afghanistan, men en hopplöst opålitlig samarbetspartner för NATO. Detta perspektiv tenderar dock att fördunkla Pakistans egna utrikespolitiska prioriteringar, som är komplexa och ofta missriktade, men inte oförståeliga.
Grundläggande i Pakistans förhållningssätt till Afghanistan är ett föreställt behov av ’strategiskt djup’ i relation till Indien i öster. Även om den indisk–pakistanska konflikten varierat i intensitet under åren har den alltid varit helt central i pakistanskt säkerhetspolitiskt tänkande – även under de perioder då omvärldens uppmärksamhet snarare varit riktad mot Afghanistan. Detta allmänna påpekande kan förklara det pakistanska behovet av att utöva inflytande över Afghanistan och dess politik, och mer specifikt att hindra indiskt inflytande. Det förklarar dock inte de former detta inflytande har haft och fortfarande har: användandet av extrema islamistiska grupper för att uppnå politiska mål i närområdet.
När det gäller ambitionen att ta kontrollen över Kashmir från Indien har dessa metoder – även om de medfört kostnader för Indien – knappast varit framgångsrika, och Pakistan har inte uppnått sina strategiska eller politiska mål. Vad gäller Afghanistan har resultaten varit mer blandade. Med bidrag från främst USA och Saudiarabien levererade man under 1980-talet omfattande stöd till de mujahedingrupper som bekämpade den sovjetiska ockupationen. Trots att dessa ansträngningar var framgångsrika i den bemärkelsen att Sovjetunionen till slut lämnade Afghanistan, blev slutresultatet ändå politiskt kaos i landet. Som ett sätt att hantera detta stödde Pakistan talibanrörelsen, och hoppades på en stabil och lättkontrollerad allierad. Detta visade sig vara en alltför optimistisk kalkyl, och när USA efter 11 september behövde en lokal allierad inför sin egen invasion av Afghanistan var den pakistanska statsledningens valmöjligheter begränsade.
USA och ISAF verkar dock ha haft påtagliga svårigheter att först inse och sedan hantera det faktum att Pakistan alltid haft en distinkt egen agenda i de olika konflikterna kring Afghanistan. Denna agenda är framför allt grundad i konflikten med Indien, som har fortsatt att styra det pakistanska agerandet. Det grundläggande intresset från pakistansk sida är en afghansk regering som är stabil, som man kan påverka, och som inte står för nära Indien. Karzairegimen uppfyller inget av dessa krav, och kommer inte att göra det inom överskådlig tid. Detta har inneburit att Pakistan helt enkelt fortsatt stödet till de radikala grupper man tidigare samarbetat med, och som under det senaste decenniet återigen kommit att utgöra ett slags afghansk motståndsrörelse. USA:s/ISAF:s och Pakistans mål i Afghanistan är därmed inte förenliga; man är logistiska allierade, men strategiska fiender.
Att underlägsenhet i konventionell militär bemärkelse leder till användande av irreguljära styrkor är långtifrån unikt, och det är inte heller ovanligt att en stat som väljer denna väg förr eller senare tappar kontrollen över sina ombud. Detta har blivit Pakistans kanske centrala säkerhetsutmaning idag: den afghanska talibanrörelsen har kompletterats med en pakistansk, samlad i Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP). Och, i en ironisk parallell till den afghanska talibanrörelsens och Haqqaninätverkets fristäder i Pakistan, har TTP kunnat utgå från baser i Afghanistan. Detta har givetvis skärpt spänningen mellan de två länderna, och det har till och med spekulerats om ett fullskaligt krig mellan Afghanistan och Pakistan. Även om intressekonflikterna är uppenbara är något sådant inte alldeles sannolikt, bland annat för att just den situation som leder till fientligheterna innebär att länderna har fullt upp med säkerhetsproblem innanför sina egna gränser.
Politisk-religiös extremism har spelat två roller för den pakistanska militären. Å ena sidan har den varit ett verktyg mot Pakistan och Indien, å den andra har den varit ett hot att peka på när någon ifrågasätter det faktum att armén – snarare än valda politiker – kontrollerar så stora delar av det pakistanska samhället. Och på samma sätt som i Mellanöstern har omvärlden ofta föredragit auktoritärt militärstyre framför islamism – även om den senare rimligen aldrig skulle vuxit sig stark i Pakistan utan militärens uppbackning.
Trots de politiska och militära ledarnas uppenbara och stora misstag kan ingen påstå att det är enkelt att vara pakistansk beslutsfattare idag. Landet har en nivå av politiskt våld som vida överstiger någon terrorism som drabbat västvärlden. Ofta riktas detta mot religiösa minoriteter: kristna, hinduer, sikher, men framför allt shiiter . Dock är våldet nu så utbrett att det inte begränsas till enskilda grupper, utan destabiliserar hela regioner. Även militära installationer är föremål för attacker, något som väcker frågan om hur säkra landets kärnvapen är när staten blir mer och mer instabil. Konflikten med Indien är inte på något sätt löst. Detta är problematiskt, inte så mycket för att Indien utgör ett akut hot mot Pakistan, som för att konflikten – på grund av den styrande inverkan den har på pakistansk säkerhetspolitik – länge har utgjort ett hinder för att landet ska kunna ta itu med mer brännande säkerhetsproblem.
Den pakistanska talibanrörelsen har varit mest aktiv i FATA (Federally Administered Tribal Areas) i nordvästra Pakistan, ett halvautonomt område i ett slags permanent undantagstillstånd under brittiska koloniallagar. Arméns aktiviteter mot de militanta grupperna har endast delvis varit framgångsrika, med halvhjärtade offensiver och misslyckade fredsuppgörelser. En del av problemet är försöken att differentiera mellan de grupper som mest är aktiva i Afghanistan (och som ses som allierade), och de som kämpar mot den pakistanska regeringen. Amerikanska drönarattacker i regionen må vara effektiva för att uppnå amerikanska mål, men bidrar ytterligare till den pakistanska upplevelsen av att inte kontrollera sitt eget territorium.
Trots de omfattande problemen är det knappast rimligt att jämföra Pakistan med fullständigt kollapsande stater. Även den jämförelse eller sammanblandning med Afghanistan som AfPak-begreppet symboliserar kan leda fel. Pakistans mest grundläggande politiska problem delar landet med sina sydasiatiska grannar, Indien och – kanske ännu mer – Bangladesh: de politiska partiernas bristande förmåga att vara demokratiska rörelser snarare än släktsammanslutningar, balans i civil–militära relationer, religionens och etnicitetens roll i den nationella identiteten.
Sådana fundamentala problem står i vägen för mer konkret problemlösning – där samhällsekonomiska utmaningar, naturkatastrofer och vattentillgång kan bli väl så akut som säkerhetshoten från diverse militanta grupper. Pakistans betydelse för vad som händer i Afghanistan är uppenbar, men landets problem är större än konflikten med den västliga grannen.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-21
Syrien - En möjlig insats när vapnen tystnat?
Inbördeskriget i Syrien tilltar i styrka. Dödlighetstalen ligger på 150-200 döda per dag just nu med strider i Damaskus och Aleppo. På den långa linjalen ohållbart för regimen som med felaktigt agerande i början av konflikten missade möjligheten att desarmera oppositionen.
FN-observatörerna har lämnat landet, och ett nytt sändebud har utsetts i form av den tidigare algeriske utrikesministern, Lakhdar Brahimi. Han är en veteran i FN-systemet och ett bra val. Han verkar hamnat rätt initialt, sedan han sagt att det inte är givet att Assad måste lämna presidentposten, vilket utlöste stark kritik från olika oppositionsgrupper. Därefter lyckades han irritera regimen med sina hänvisningar till termen inbördeskrig.
Att kalla saker vid sitt rätta namn och inte låsa fast sig i fördefinerade villkor är den enda möjliga vägen för en medlare som Brahimi, men oddsen talar kraftigt emot honom.
Vi kan se hur omvärlden pumpar in stöd till sina respektive ombud. Ju mer vapen de olika motståndsgrupperna får, desto mindre överlevnadschanser för regimen. Det börjar dyka upp rapporter om leveranser av luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar. Hittills har vi inte sett konkreta bevis för detta, men om de börjar att använda dessa, så kommer det att få en effekt för utgången av kriget. På kort sikt därför att enbart ett tiotal luftvärnsrobotar skulle förändra regimens lufttaktiska uppträdande. På längre sikt, eftersom regimen antagligen skulle vara tvungen att eskalera kriget för att tvinga fram ett avgörande. Tecken på detta finns redan i form av direkta, urskillningslösa flyganfall mot stadsbebyggelse.
Syrien for häromdagen ut mot väst när talesmän hänvisade till det underrättelsestöd som rebellerna får från väst. I helgen förekom artiklar i Sunday Times och Bild am Sonntag om brittiskt respektive tyskt stöd. Den senare artikeln har startat en diskussion i Tyskland om vem som ska fatta sådana beslut, Förbundsdagen eller regeringen.
En annan eskalering som kommer av den oförsonliga kampen i Syrien, är aktioner i grannländerna. I helgen har vi sett rapporter om syriska raketer som slagit ned i Jordanien, kidnappningsepidemi i Libanon och strider i norra libanesiska hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter. Dessutom dödades häromdagen åtta människor i sydöstra Turkiet, då en bilbomb exploderade. Genast startade spekulationer om att det var syriskt baserade PKK eller syrisk säkerhetstjänst som låg bakom attacken. Som vanligt vid dessa situationer, så tar ryktesspridningen överhanden, eftersom få har tålamod att vänta på utredningar. PKK förnekar idag att organisationen skulle ligga bakom dådet.
Därför är det inte så konstigt att den turkiske utrikesministern igår uttalade att Turkiet inte klarar mer än 100000 flyktingar från Syrien, och att landet därför kommer bli tvunget att skapa en buffertzon i Syrien. Här blir det intressant att följa hur den syriska ledningen reagerar på detta. Kommer den att dra ned på tempot i norr eller kommer den att öka operationerna för att de hittills 65000 flyktingarna ska nå Turkiets gräns för tålamodet?
Eller kommer detta turkiska ultimatum i praktiken att försvinna i andra skeenden?
President Obama varnade Syrien (Edit kl 18:54 - och andra aktörer också, enligt de direkta citaten. Låg kvalitet på mediernas referat. - Slut edit) igår för att använda eller utgångsgruppera massförstörelsevapen. Detta skulle få presidenten att ompröva sin nuvarande hållning när det gäller konflikten. Det tolkades av omvärlden som en linje i sanden för USA, vilket skulle innebära ett amerikanskt ingripande militärt. Ryssland och Kina uttalade sig idag negativt om unilateralt militär agerande av omvärlden i konflikten.
Mycket talar alltså för en fortsatt eskalation med möjliga väpnad konflikt mellan Syrien och något av grannländerna liksom risken för överspridning av själva inbördeskriget, främst till Libanon.
Men det kommer att komma en dag, då vapnen tystnar eller i varje fall hörs mindre. Vid regimens fall måste omvärlden vara beredd att stötta det nya Syrien som ska ta sina första andetag. Det kan ta flera år, men det kan också komma att krävas under senhösten. För Sverige som deltagare i Syriens vänner och där statsministern i helgen annonserade att Syriens nationella råd ska beredas möjlighet att träffas här, så skulle det vara väldigt svårt att backa ur vid en förfrågan om att bidra med militära förband för övervakning.
Och möjliga uppgifter saknas inte i så fall. Att säkra förråd för massförstörelsevapen är ett exempel som skulle kräva en snabbhet vid en plötslig kollaps. I praktiken bara SOG som skulle klara detta.
Andra möjliga behov är patrullering i Damaskus och Aleppo för att administrationen skulle börja fungera, övervakning av gränserna till främst Irak och Libanon för att försvåra smuggling av vapen och människor, övervaka kurdiskt dominerande områden ifall en överenskommelse görs om långtgående självständighet för dessa.
Skydd av alawitiska befolkningscentra i framförallt västra Syrien skulle också kunna vara aktuellt liksom behovet att fungera som en buffert mellan den delen av Syrien och Libanon, så att inte omvärlden kan hålla igång ett alawitiskt motstånd militärt. För alla dessa uppgifter behövs underrättelse- och/eller skytteförband. Den senare uppgiften kan också utföras till sjöss, varför insats med fartyg eller flygplan i östra Medelhavet för övervakning också skulle kunna vara aktuella.
En svensk militär insats efter detta krig skulle vara en väldigt svår uppgift, som inte får underskattas. Dels är Syrien ett stort land, så omvärldens bidrag skulle vara tvunget att vara substansiellt. Syrien är också ett mångfacetterat land, vilket skulle ställa krav på stor kunskap om kultur, historia och religion. Med tanke på den instabilitet som ligger latent i flera grannländer, så skulle också risken för nya utvecklingar vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet om konflikten blivit hastigt nedkyld och hatet efter uppemot 30000 döda (inkl regimens trupper) fortfarande lever starkt. Allt detta talar för ödmjukhet samt realistiska målsättningar och medel.
Som det heter i ett syrianskt ordspråk:
Räkenskaperna hemma är inte desamma som på torghandeln.
FN-observatörerna har lämnat landet, och ett nytt sändebud har utsetts i form av den tidigare algeriske utrikesministern, Lakhdar Brahimi. Han är en veteran i FN-systemet och ett bra val. Han verkar hamnat rätt initialt, sedan han sagt att det inte är givet att Assad måste lämna presidentposten, vilket utlöste stark kritik från olika oppositionsgrupper. Därefter lyckades han irritera regimen med sina hänvisningar till termen inbördeskrig.
Att kalla saker vid sitt rätta namn och inte låsa fast sig i fördefinerade villkor är den enda möjliga vägen för en medlare som Brahimi, men oddsen talar kraftigt emot honom.
Vi kan se hur omvärlden pumpar in stöd till sina respektive ombud. Ju mer vapen de olika motståndsgrupperna får, desto mindre överlevnadschanser för regimen. Det börjar dyka upp rapporter om leveranser av luftvärnsrobotar och pansarvärnsrobotar. Hittills har vi inte sett konkreta bevis för detta, men om de börjar att använda dessa, så kommer det att få en effekt för utgången av kriget. På kort sikt därför att enbart ett tiotal luftvärnsrobotar skulle förändra regimens lufttaktiska uppträdande. På längre sikt, eftersom regimen antagligen skulle vara tvungen att eskalera kriget för att tvinga fram ett avgörande. Tecken på detta finns redan i form av direkta, urskillningslösa flyganfall mot stadsbebyggelse.
Syrien for häromdagen ut mot väst när talesmän hänvisade till det underrättelsestöd som rebellerna får från väst. I helgen förekom artiklar i Sunday Times och Bild am Sonntag om brittiskt respektive tyskt stöd. Den senare artikeln har startat en diskussion i Tyskland om vem som ska fatta sådana beslut, Förbundsdagen eller regeringen.
En annan eskalering som kommer av den oförsonliga kampen i Syrien, är aktioner i grannländerna. I helgen har vi sett rapporter om syriska raketer som slagit ned i Jordanien, kidnappningsepidemi i Libanon och strider i norra libanesiska hamnstaden Tripoli mellan sunniter och alawiter. Dessutom dödades häromdagen åtta människor i sydöstra Turkiet, då en bilbomb exploderade. Genast startade spekulationer om att det var syriskt baserade PKK eller syrisk säkerhetstjänst som låg bakom attacken. Som vanligt vid dessa situationer, så tar ryktesspridningen överhanden, eftersom få har tålamod att vänta på utredningar. PKK förnekar idag att organisationen skulle ligga bakom dådet.
Därför är det inte så konstigt att den turkiske utrikesministern igår uttalade att Turkiet inte klarar mer än 100000 flyktingar från Syrien, och att landet därför kommer bli tvunget att skapa en buffertzon i Syrien. Här blir det intressant att följa hur den syriska ledningen reagerar på detta. Kommer den att dra ned på tempot i norr eller kommer den att öka operationerna för att de hittills 65000 flyktingarna ska nå Turkiets gräns för tålamodet?
Eller kommer detta turkiska ultimatum i praktiken att försvinna i andra skeenden?
President Obama varnade Syrien (Edit kl 18:54 - och andra aktörer också, enligt de direkta citaten. Låg kvalitet på mediernas referat. - Slut edit) igår för att använda eller utgångsgruppera massförstörelsevapen. Detta skulle få presidenten att ompröva sin nuvarande hållning när det gäller konflikten. Det tolkades av omvärlden som en linje i sanden för USA, vilket skulle innebära ett amerikanskt ingripande militärt. Ryssland och Kina uttalade sig idag negativt om unilateralt militär agerande av omvärlden i konflikten.
Mycket talar alltså för en fortsatt eskalation med möjliga väpnad konflikt mellan Syrien och något av grannländerna liksom risken för överspridning av själva inbördeskriget, främst till Libanon.
Men det kommer att komma en dag, då vapnen tystnar eller i varje fall hörs mindre. Vid regimens fall måste omvärlden vara beredd att stötta det nya Syrien som ska ta sina första andetag. Det kan ta flera år, men det kan också komma att krävas under senhösten. För Sverige som deltagare i Syriens vänner och där statsministern i helgen annonserade att Syriens nationella råd ska beredas möjlighet att träffas här, så skulle det vara väldigt svårt att backa ur vid en förfrågan om att bidra med militära förband för övervakning.
Och möjliga uppgifter saknas inte i så fall. Att säkra förråd för massförstörelsevapen är ett exempel som skulle kräva en snabbhet vid en plötslig kollaps. I praktiken bara SOG som skulle klara detta.
Andra möjliga behov är patrullering i Damaskus och Aleppo för att administrationen skulle börja fungera, övervakning av gränserna till främst Irak och Libanon för att försvåra smuggling av vapen och människor, övervaka kurdiskt dominerande områden ifall en överenskommelse görs om långtgående självständighet för dessa.
Skydd av alawitiska befolkningscentra i framförallt västra Syrien skulle också kunna vara aktuellt liksom behovet att fungera som en buffert mellan den delen av Syrien och Libanon, så att inte omvärlden kan hålla igång ett alawitiskt motstånd militärt. För alla dessa uppgifter behövs underrättelse- och/eller skytteförband. Den senare uppgiften kan också utföras till sjöss, varför insats med fartyg eller flygplan i östra Medelhavet för övervakning också skulle kunna vara aktuella.
En svensk militär insats efter detta krig skulle vara en väldigt svår uppgift, som inte får underskattas. Dels är Syrien ett stort land, så omvärldens bidrag skulle vara tvunget att vara substansiellt. Syrien är också ett mångfacetterat land, vilket skulle ställa krav på stor kunskap om kultur, historia och religion. Med tanke på den instabilitet som ligger latent i flera grannländer, så skulle också risken för nya utvecklingar vara svåra att förutse. Detta gäller i synnerhet om konflikten blivit hastigt nedkyld och hatet efter uppemot 30000 döda (inkl regimens trupper) fortfarande lever starkt. Allt detta talar för ödmjukhet samt realistiska målsättningar och medel.
Som det heter i ett syrianskt ordspråk:
Räkenskaperna hemma är inte desamma som på torghandeln.
2012-08-19
Personalen - den viktigaste resursen?
Peter Wolodarskis ledare idag i DN behandlar vårt moraliska ansvar för de tolkar som arbetat för vårt förband i norra Afghanistan. Dessa har signalerat att de skulle vilja ha asyl i Sverige, om de väpnade motståndsgrupperna tar över efter att det internationella samfundet dragit ned sin militära närvaro efter 2014.
Regeringens linje har varit formalistisk. De människor som söker asyl måste vara här när de söker, ansökningar behandlas individuellt och det är ett hypotetiskt resonemang om tillståndet om ett par år. Det går också att säga att tolkarna skulle utföra ett arbete som reglerats i ett avtal, och därmed att de så att säga skulle ha tänkt över konsekvenserna av sitt handlande innan de skrev på ett arbetsavtal.
Vårt grannland Danmark har exempelvis under uppmärksammade former tagit med sig tolkar från Irak för att dessa haft behov av detta. En postiv hållning som i exempelvis Danmark, skulle sannolikt ge positiva effekter när det gäller rekrytering och spegla en allmän moral att den som ställer upp och hjälper svenska staten under riskabla förhållanden kan påräkna en välvillig attityd när vederbörande behöver skydd.
Regeringen har här ett dilemma, eftersom den ansvarige ministern, Tobias Billström, inte kan föreskriva hur myndigheterna ska behandla enskilda fall. Regeringen kan ju heller inte sända signalen att svensk lag ska kringgås. Det som förvånar är dock frånvaron av inlevelse, eller erkänslan att här har vi ett problem som vi måste utreda och eventuellt förändra lagstuftningen. Sådan hjälp har regeringen redan fått för snart fyra år sedan, då Allan Widman (Fp) lämnade över sitt slutbetänkande om En svensk veteranpolitik. I detta grundliga betänkande identifierar utredningen att det finns olika grupper som inte är anställda i dåvarande utlandsstyrkan. Allan Widman föreslår därför att detta bör bli föremål för en särskild utredning. Inget verkar ha hänt i frågan sedan dess.
Inte heller driver Försvarsmakten denna fråga. En sökning på Försvarsmaktens hemsida om asyl och tolkar ger inte några träffar. Däremot verkar FM Informationsdirektör Erik Lagersten att ha en generös inställning i frågan att döma av dennes kommentarer på Twitter. Eftersom Försvarsmakten är i behov av språk- och kulturkunskaper vid insatser som långsiktigt sällan kan förutses, och därför inte kan planeras med egen tolkutbildning, så borde myndigheten ta ställning för en skyndsam utredning.
Ett liknande beteende kan vi dessutom se i bostadsfrågan för våra soldater. Med undantag från Erik Lagersten har det inte varit några andra uttalanden från Försvarsmaktsledningen. Nu är ju Lagersten visserligen just ledamot i denna, men frågan har inte avstannat efter dennes inlägg. Det innebär att en ökad tydlighet skulle behövas om var Försvarsmaktsedningen står i frågan. Vad vill den, och vilka är motiven till linjen? Här finns också en tystnad om de låga ingångslönerna för soldater och sjömän, lägst i samhället som det synes. Flera insatschefer och krigsförbandschefer har sen flera år tillbaka beskrivit i olika rapporter och seminarier vad som kommer att krävas när det gäller bostäder, löner och meritvärden för att den nya personalförsörjningen ska fungera.
För en utomstående verkar den akuta frågan om bostäder på Livgardet varit två fenomen. Dels en initial förvirring om vad som skulle hända under hösten, där arbetsgivaren och Fortifikationsverket lokalt verkar ha varit otydliga. Dels verkar Livgardets personal av kategorin GSS/K fortfarande inte fått svar på vilken förordning det är som hindrar FM att erbjuda tillfälliga övernattningsmöjligheter vid exempelvis kvällstjänster. Det är exempelvis möjligt för den andra kategorin soldater och sjömän (GSS/T) att bo tillfälligt på logement under tjänstgöringen. Flottan erbjuder också tillfälligt boende för de som tjänstgör på fartygen, oavsett kategori.
Att det skulle kunna skilja åt i tillämpningen av regler i en sådan komplex och stor organisation som Försvarsmakten är inte förvånande. Det är ett nytt personalförsörjningssystem som tar tid att skruva rätt. Den relativa tystnaden och bristen på tydligt agerande för personalen som den viktigaste resursen kring tolkar, bostäder och löner försvårar däremot implementeringen av det nya systemet. Det känns lite underligt, eftersom ledningens agerande kring veteraner i allmänhet och skadade/dödade anställda och deras anhöriga i synnerhet, har varit imponerande. Hämta inspiration från detta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Regeringens linje har varit formalistisk. De människor som söker asyl måste vara här när de söker, ansökningar behandlas individuellt och det är ett hypotetiskt resonemang om tillståndet om ett par år. Det går också att säga att tolkarna skulle utföra ett arbete som reglerats i ett avtal, och därmed att de så att säga skulle ha tänkt över konsekvenserna av sitt handlande innan de skrev på ett arbetsavtal.
Vårt grannland Danmark har exempelvis under uppmärksammade former tagit med sig tolkar från Irak för att dessa haft behov av detta. En postiv hållning som i exempelvis Danmark, skulle sannolikt ge positiva effekter när det gäller rekrytering och spegla en allmän moral att den som ställer upp och hjälper svenska staten under riskabla förhållanden kan påräkna en välvillig attityd när vederbörande behöver skydd.
Regeringen har här ett dilemma, eftersom den ansvarige ministern, Tobias Billström, inte kan föreskriva hur myndigheterna ska behandla enskilda fall. Regeringen kan ju heller inte sända signalen att svensk lag ska kringgås. Det som förvånar är dock frånvaron av inlevelse, eller erkänslan att här har vi ett problem som vi måste utreda och eventuellt förändra lagstuftningen. Sådan hjälp har regeringen redan fått för snart fyra år sedan, då Allan Widman (Fp) lämnade över sitt slutbetänkande om En svensk veteranpolitik. I detta grundliga betänkande identifierar utredningen att det finns olika grupper som inte är anställda i dåvarande utlandsstyrkan. Allan Widman föreslår därför att detta bör bli föremål för en särskild utredning. Inget verkar ha hänt i frågan sedan dess.
Inte heller driver Försvarsmakten denna fråga. En sökning på Försvarsmaktens hemsida om asyl och tolkar ger inte några träffar. Däremot verkar FM Informationsdirektör Erik Lagersten att ha en generös inställning i frågan att döma av dennes kommentarer på Twitter. Eftersom Försvarsmakten är i behov av språk- och kulturkunskaper vid insatser som långsiktigt sällan kan förutses, och därför inte kan planeras med egen tolkutbildning, så borde myndigheten ta ställning för en skyndsam utredning.
Ett liknande beteende kan vi dessutom se i bostadsfrågan för våra soldater. Med undantag från Erik Lagersten har det inte varit några andra uttalanden från Försvarsmaktsledningen. Nu är ju Lagersten visserligen just ledamot i denna, men frågan har inte avstannat efter dennes inlägg. Det innebär att en ökad tydlighet skulle behövas om var Försvarsmaktsedningen står i frågan. Vad vill den, och vilka är motiven till linjen? Här finns också en tystnad om de låga ingångslönerna för soldater och sjömän, lägst i samhället som det synes. Flera insatschefer och krigsförbandschefer har sen flera år tillbaka beskrivit i olika rapporter och seminarier vad som kommer att krävas när det gäller bostäder, löner och meritvärden för att den nya personalförsörjningen ska fungera.
För en utomstående verkar den akuta frågan om bostäder på Livgardet varit två fenomen. Dels en initial förvirring om vad som skulle hända under hösten, där arbetsgivaren och Fortifikationsverket lokalt verkar ha varit otydliga. Dels verkar Livgardets personal av kategorin GSS/K fortfarande inte fått svar på vilken förordning det är som hindrar FM att erbjuda tillfälliga övernattningsmöjligheter vid exempelvis kvällstjänster. Det är exempelvis möjligt för den andra kategorin soldater och sjömän (GSS/T) att bo tillfälligt på logement under tjänstgöringen. Flottan erbjuder också tillfälligt boende för de som tjänstgör på fartygen, oavsett kategori.
Att det skulle kunna skilja åt i tillämpningen av regler i en sådan komplex och stor organisation som Försvarsmakten är inte förvånande. Det är ett nytt personalförsörjningssystem som tar tid att skruva rätt. Den relativa tystnaden och bristen på tydligt agerande för personalen som den viktigaste resursen kring tolkar, bostäder och löner försvårar däremot implementeringen av det nya systemet. Det känns lite underligt, eftersom ledningens agerande kring veteraner i allmänhet och skadade/dödade anställda och deras anhöriga i synnerhet, har varit imponerande. Hämta inspiration från detta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-16
Maktkampen i Egypten går vidare
Ryktesspridningen och desinformationen tilltar i Mellanöstern. En saudisk tidning, Al-Watan, hade häromdagen en artikel, där Rysslands sändebud Mikhail Bogdanov citerades. Enligt Bogdanov var Assad redo att lämna presidentposten. Tidningen uppgav att den ryske diplomaten dessutom påstod att presidentens fruktade bror, Maher, förlorade bägge benen i attentatet mot höga säkerhetsofficerare i Damaskus förra månaden.
Ryska UD dementerade nyheten kraftfullt, varpå Al-Watan lade ut hela inspelningen på sin hemsida. Enligt AFP som lyssnat igenom detta och jämfört med offentliga inspelningar av det ryska sändebudet, så låter inte den intervjuade personen som Bogdanov. Rösten på bandet har dessutom en flytande arabiska. Det ironiska talesättet: "Kolla aldrig en källa till en bra historia"; stämmer bra här.
Därför gäller det att värdera uppgifter nogrannt. Som exempelvis de som säger att president Mursi i Egypten gjorde sin storstädning i den egyptiska militärledningen för att förhindra en kupp i slutet av augusti. Enligt tidningen Haaretz källa, så ska den sparkade underrättelsechefen dessutom haft kännedom om en plan att döda presidenten. Förändringen är i vart fall genomförd, och de nya högsta företrädarna påstås vara Muslimska Brödraskapet i garderoben.
Det är svårt att värdera det, men vi vet däremot att den nye försvarsministern Abdel-Fatah El-Sissi redan 1981 var utbytesofficer i USA på en infanterikurs i Fort Benning. Den nye försvarsstabschefen, Sidqi Sobhi Sayed , gick 2005 Army War College i USA och skrev en uppsats som landade i slutsatsen att USA borde lämna Mellanöstern helt och hållet med trupper.
ag har skrivit tidigare om radikaliseringen av de lägre officersgraderna och underofficerarna i den egyptiska krigsmakten. Det innebär över tid att den kommer att stiga högre upp generellt i systemet. Det innebär också att vi måste sätta ett frågetecken för Egyptens förmåga att bekämpa de extrema Takfirs som finns i Sinai. Rimligen läcker det redan viss information från sympatisörer i krigsmakten till dessa om planer och förmågor.
Den snirkliga överföringen av makten tog en ny, oväntad väg i helgen med presidentens manövrar. Nu har Mursi mer makt än Mubarak, eftersom han förutom den verkställande makten tagit över den lagstiftande tillfälligt liksom möjligheten att inrikta den nya konstitutionen. Det är bara den dömande makten som han inte tagit över. Däremot utnämnde han en respekterad domare, Mahmoud Mekki , som vice-president. Intressant nog är denne bror till justitieministern, varför det Muslimska brödraskapet kan sägas behärska delar av rättsväsendet också.
Olika analyser görs nu om vad detta innebär för framtiden. Vissa säger att Mursi tagit greppet över militären likt det som skedde i Turkiet, andra säger att militären kommer att slå tillbaka. Jag är lite försiktig och säger att det inte är över ännu.
För den egyptiska militären bjuder situationen på en fördel, och det är att den slipper ta ansvar för det mycket bekymmersamma läge Egypten befinner sig i. Ekonomin är i fritt fall, och staten söker nu lån från IMF och har fått löfte om 2 Mdr dollar av Qatar.
Säkerheten är inte tillfyllest och trafiksituationen är ett stort problem i de största städerna. Mursi hade ett ambitiöst 100-dagarsprogram för den första tiden, men inte mycket har hänt. De största problemen rör dock de mer livsnödvändiga resurserna. I Kairo är det stor vattenbrist, Egypten är också ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av höjda matpriser som förutses komma efter minskade skördar i USA och kring Svarta havet liksom de thailändska subventionerna till det egna jordbruket, vilket resulterar i kraftigt minskad risexport. Historiskt brukar de kraftigaste protesterna i Egypten komma i perioden januari-februari.
Ett annat långsiktigt problem som känns redan idag är bristen på elektricitet. Redan nu har viss ransonering påbörjats, och Egyptens energibehov bedöms fördubblas på 13 år. Det innebär att landet behöver stabiliseras och återhämta ekonomiskt för att klara denna utmaning. Under tiden kan det Muslimska Brödraskapet försöka konsolidera sin makt över militären.
Alternativen är fortsatt nedåtgående spiral eller att ta för sig av naturresurser. Geografiskt finns flera möjligheter för det senare. Österut finns möjligheten att ta för sig på Israels bekostnad. Avlägset och ogenomförbart idag, men en möjlighet på sikt. Söderut ligger Sudan som Egypten haft flera konflikter med kopplat till energiförsörjning. Sudan har redan problem i söder med Sydsudan, och bedöms få större problem med den interna oppositionen i framtiden.
I väster ligger Libyen med sina stora energi- och vattentillgångar. Redan på Khaddafis tid fanns stora mängder gästarbetare från Egypten som skickade hem intjänade pengar från sitt arbete. Mest troligt är därför att Egypten kommer att söka sig västerut för samarbete med Libyen. Om det inte fungerar på grund av dålig egyptisk ekonomi, så skulle inte jag bli förvånad om vi får se lite vapenskrammel länderna emellan i framtiden. Norrut, i östra Medelhavet finns nya, stora fyndigheter. Den egyptiska flottan är emellertid för svag, samtidigt som det finns andra konkurrenter att ta hänsyn till. Att komma åt dessa resurser annat än genom handel/avtal bedömer jag är orealistiskt.
För den egyptiska militären finns det därför anledning att avvakta det nuvarande läget. Dels för att låta andra ta ansvar för vad som på kort sikt blir svårt att vända, dels för att ägna sig åt sin funktion istället för att försöka styra ett land. Ett lands väpnade styrkor vet aldrig när de blir kallade på.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Ryska UD dementerade nyheten kraftfullt, varpå Al-Watan lade ut hela inspelningen på sin hemsida. Enligt AFP som lyssnat igenom detta och jämfört med offentliga inspelningar av det ryska sändebudet, så låter inte den intervjuade personen som Bogdanov. Rösten på bandet har dessutom en flytande arabiska. Det ironiska talesättet: "Kolla aldrig en källa till en bra historia"; stämmer bra här.
Därför gäller det att värdera uppgifter nogrannt. Som exempelvis de som säger att president Mursi i Egypten gjorde sin storstädning i den egyptiska militärledningen för att förhindra en kupp i slutet av augusti. Enligt tidningen Haaretz källa, så ska den sparkade underrättelsechefen dessutom haft kännedom om en plan att döda presidenten. Förändringen är i vart fall genomförd, och de nya högsta företrädarna påstås vara Muslimska Brödraskapet i garderoben.
Det är svårt att värdera det, men vi vet däremot att den nye försvarsministern Abdel-Fatah El-Sissi redan 1981 var utbytesofficer i USA på en infanterikurs i Fort Benning. Den nye försvarsstabschefen, Sidqi Sobhi Sayed , gick 2005 Army War College i USA och skrev en uppsats som landade i slutsatsen att USA borde lämna Mellanöstern helt och hållet med trupper.
ag har skrivit tidigare om radikaliseringen av de lägre officersgraderna och underofficerarna i den egyptiska krigsmakten. Det innebär över tid att den kommer att stiga högre upp generellt i systemet. Det innebär också att vi måste sätta ett frågetecken för Egyptens förmåga att bekämpa de extrema Takfirs som finns i Sinai. Rimligen läcker det redan viss information från sympatisörer i krigsmakten till dessa om planer och förmågor.
Den snirkliga överföringen av makten tog en ny, oväntad väg i helgen med presidentens manövrar. Nu har Mursi mer makt än Mubarak, eftersom han förutom den verkställande makten tagit över den lagstiftande tillfälligt liksom möjligheten att inrikta den nya konstitutionen. Det är bara den dömande makten som han inte tagit över. Däremot utnämnde han en respekterad domare, Mahmoud Mekki , som vice-president. Intressant nog är denne bror till justitieministern, varför det Muslimska brödraskapet kan sägas behärska delar av rättsväsendet också.
Olika analyser görs nu om vad detta innebär för framtiden. Vissa säger att Mursi tagit greppet över militären likt det som skedde i Turkiet, andra säger att militären kommer att slå tillbaka. Jag är lite försiktig och säger att det inte är över ännu.
För den egyptiska militären bjuder situationen på en fördel, och det är att den slipper ta ansvar för det mycket bekymmersamma läge Egypten befinner sig i. Ekonomin är i fritt fall, och staten söker nu lån från IMF och har fått löfte om 2 Mdr dollar av Qatar.
Säkerheten är inte tillfyllest och trafiksituationen är ett stort problem i de största städerna. Mursi hade ett ambitiöst 100-dagarsprogram för den första tiden, men inte mycket har hänt. De största problemen rör dock de mer livsnödvändiga resurserna. I Kairo är det stor vattenbrist, Egypten är också ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av höjda matpriser som förutses komma efter minskade skördar i USA och kring Svarta havet liksom de thailändska subventionerna till det egna jordbruket, vilket resulterar i kraftigt minskad risexport. Historiskt brukar de kraftigaste protesterna i Egypten komma i perioden januari-februari.
Ett annat långsiktigt problem som känns redan idag är bristen på elektricitet. Redan nu har viss ransonering påbörjats, och Egyptens energibehov bedöms fördubblas på 13 år. Det innebär att landet behöver stabiliseras och återhämta ekonomiskt för att klara denna utmaning. Under tiden kan det Muslimska Brödraskapet försöka konsolidera sin makt över militären.
Alternativen är fortsatt nedåtgående spiral eller att ta för sig av naturresurser. Geografiskt finns flera möjligheter för det senare. Österut finns möjligheten att ta för sig på Israels bekostnad. Avlägset och ogenomförbart idag, men en möjlighet på sikt. Söderut ligger Sudan som Egypten haft flera konflikter med kopplat till energiförsörjning. Sudan har redan problem i söder med Sydsudan, och bedöms få större problem med den interna oppositionen i framtiden.
I väster ligger Libyen med sina stora energi- och vattentillgångar. Redan på Khaddafis tid fanns stora mängder gästarbetare från Egypten som skickade hem intjänade pengar från sitt arbete. Mest troligt är därför att Egypten kommer att söka sig västerut för samarbete med Libyen. Om det inte fungerar på grund av dålig egyptisk ekonomi, så skulle inte jag bli förvånad om vi får se lite vapenskrammel länderna emellan i framtiden. Norrut, i östra Medelhavet finns nya, stora fyndigheter. Den egyptiska flottan är emellertid för svag, samtidigt som det finns andra konkurrenter att ta hänsyn till. Att komma åt dessa resurser annat än genom handel/avtal bedömer jag är orealistiskt.
För den egyptiska militären finns det därför anledning att avvakta det nuvarande läget. Dels för att låta andra ta ansvar för vad som på kort sikt blir svårt att vända, dels för att ägna sig åt sin funktion istället för att försöka styra ett land. Ett lands väpnade styrkor vet aldrig när de blir kallade på.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-14
Anfallsrisken mot Iran hösten 2012 (Video)
Detta andra försök med videoinlägg handlar om att beskriva det strategiska läget kring det påstådda iranska kärnvapenprogrammet och risken för ett israeliskt anfall mot Iran hösten 2012.
Först går jag igenom intressena för Iran, Israel och USA avseende programmet. Därefter förs några resonemang om immunitetszon, indikationer på höjd anfallsrisk och aktörer som Ryssland och Saudiarabien. Sedan följer en sammankoppling av ovanstående och faktorer som det amerikanska presidentvalet och väderleksförhållanden. Inlägget avslutas med exempel på hur Israel/USA kan resonera när det gäller att uppnå maximal legitimitet.
Någon gång nästa vecka ska jag försöka titta närmare på mer militära förhållanden.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-13
Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 4)
I helgen kom den polske försvarsministern, Tomasz Siemoniak, med nyheten att Polen planerar att anskaffa ett eget skydd mot robotar. Han uttalade sig till den polska nyhetsbyrån PAP att han gärna såg ett samarbet med Frankrike och Tyskland i ett sådant projekt. Enligt regeringstjänstemän är det frågan om ett luftvärnssystem mot robotar med kort och medellång räckvidd - läs ryska Iskandersystemet som vid en konflikt kan vara utgångsgrupperade i Kaliningradområdet.
Den polska statsledningen, som enligt polsk lag sedan 2002 måste avsätta minst 1,95% av BNP till försvaret, bedöms ha råd att finansiera en sådan anskaffning om 30-40 Mdr SEK eftersom landet har dragit ned sin närvaro i Irak och Afghanistan. Det här är inte frågan om att ersätta de amerikanska planerna på ett robotförsvar, utan som ett komplement till detta strategiska system. Det har funnits en irritation på polsk sida sedan USA, utan konsultationer bytte koncept för detta för ett par år sedan. Det amerikanska systemet är ett skydd mot ballistiska robotar som ska vara operativt med utskjutningsenheter i Polen 2018. Från polsk sida är detta ett klart budskap till de allierade i NATO att landet tar sin egen militära säkerhet på allvar. USA har också deklarerat att man kommer att flyga med F-16-förband från polska baser i framtiden, och de första klargörningsenhetetna kommer att börja sin stjänstgöring snart.
Inte långt därifrån, i den absoluta republiken Vitryssland, hade president Lukatjenko säkert önskat sig ett fungerande luftförsvar när den s.k teddybjörnskuppen genomfördes för en tid sedan. Efter att ha avskedat de två högsta ansvariga, så vände denne blicken mot den svenska diplomatiska representationen i landet. Med en frenesi som hämtad från kalla kriget fick Lukatjenko Sverige att hamna i toppen av årets utvisningslista. Vitryssland angav svenska försök till någon slags subversion - diskussioner med oppositionella - som motiv för åtgärderna, men frågan är om inte teddybjörnskuppen också kan ha spelat in. För misstänksamma ansvariga i Vitryssland ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det inte var en PR-kupp, utan en välplanerad operation för att studera det vitryska luftförsvaret i detalj när det gäller radarstationer och beredskap. Sverige fick omedelbart ett starkt diplomatiskt stöd från USA i denna diplomatiska skuggboxning.
På andra sidan Skandinaviska halvön hamnade plötsligt Island i fokus när den Finlands försvarsminster besökte sin svenske kollega förra veckan. Från vår sida var kommentaren sparsamma, medan Carl Haglund (Svenska folkpartiet) var mer talför efter sin första resa som försvarsminister. Enligt Haglund var luftrumsövervakning över Island ett ämne under diskussionerna och att budskapet från Finland var att det vore bra för Finland om Sverige deltar.
Vi ser här alltså solidaritetsförklaringen på prov för första gången. Carl Haglund:
"Nu har vi på riktigt en situation där en av de nordiska länderna har bett om hjälp av de andra. Jag hoppas att vi kunde svara jakande på hjälpförfrågan. Beslutet borde fattas senast i slutet av oktober."
Rimligen kommer Sverige svara ja på denna förfrågan. Vi har gjort en utfästelse om stöd till EU-länder samt Norge och Island vid behov. Även om den inte innehåller några specifikationer om stödet, så skulle en svensk avvaktande hållning underminera trovärdigheten i solidaritetsförklaringen och minska tilltron till svensk förmåga i allmänhet.
Att det sedan innehåller en viss osäkerhet är en annan fråga. Om jag förstått saken rätt, så ska denna övervakning ske om ett par år. Det är inte helt klart hur det arktiska området och norra Atlanten ser ut militärt då kopplat till olika anspråk och relationerna mellan USA och Ryssland inom områden som robotförsvar, Iran och förhållandet till Kina. Det kan vara relativt problemfritt, med det kan också vara ett betydligt frostigare klimat som svenska stridsflygplan ska kunna utföra incidentberedskap i. Ryssland trummar på i sin styrkeuppbyggnad, och nästgårds ligger den norra flottan i Murmansk som är helt vital för Rysslands syn på sin egen säkerhet.
Vid denna tidpunkt är sannolikt SU-35 i operativ tjänst, så det kommer ställas stora krav på hela systemet om denna luftrumsövervakning ska genomföras med Gripen C/D. När sedan PAK FA några år senare börjar att uppträda i luftrummet ökar dessa krav ytterligare. Då behövs antingen en Gripenversion eller en amerikansk Aegiskryssare i området för att denna ska kunna genomföras, om spänningen är stark.
Med Arktis ökade strategiska betydelse, så är det inte förvånande att den amerikanske ambassadören till Sverige, Mark Brzezinski, i förra veckan skrev en debattartikel i SvD om Sveriges och USA:s nära samarbete kring Arktis. Ambassadör Brzezinski är son till Zbigniew Brzezinski, f.d nationell säkerhetsrådgivare och geopolitisk strateg. Placeringen av dennes son som ambassadör tolkar jag som ett tecken för ökad svensk betydelse för den amerikanska strategin i norra Europa.
Sverige är förvisso ordförande i Arktiska rådet, men ingen strandstat. Detta ger Sverige en generellt svagare ställning i rådet och de fem stranstaterna har gjort ett par utbrytningsförsök för att skapa sammanslutningen Arctic Five för de stater som har territoriella anspråk i området. USA väljer nu att arbeta genom Arktiska rådet istället och Sverige lyfts nu fram som en önskad kraft i samarbetet som bland annat ska säkra olika intressen. Ambassadör Brzezinski:
"Vi är fast beslutna att arbeta för att rådet ska förbli det främsta forumet för arktisk diplomati och att såväl de direkt berörda som icke-arktiska stater har en lämplig roll i diskussioner som rör Arktis."
Med planerna på den amerikanska omfokuseringen till Asien, en oklar amerikansk Arktispolitik under förra decenniet som ledde till lämnandet av Keflavikbasen 2006 och en brittisk flotta på nedgång är trenden tydlig med förväntningar om ett större svenskt ansvar kring Skandinaviska halvön i framtiden. Frågan är om vi har viljan och förmågan med ~ 1.1 % av BNP till försvaret. För varje steg vi tar som leder till minskad försvarsförmåga relativt omvärlden, desto större blir beroendet av andra. Se bara på Island.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-09
"This is not the rebel you are looking for!"
Den senaste tiden har det förekommit uppgifter om att AU vill skicka en styrka på 3000 man för att stabilisera Mali. Styrkan behöver ett mandat från FN:s säkerhetsråd och Frankrike står redan bakom förslaget, vilket talar för att EU kan få en understödjande roll.
F&S belyste tidigt riskerna för att Libyens grannländer skulle kunna destabiliseras när Libyenkriget tog fart våren 2011. När Khaddafi föll, så tog mycket riktigt tuaregbefälhavare män och vapen med sig för att slåss mot centralmakten i Mali och utropa en självständig stat i norra Mali. Det gick fort att göra, eftersom det samtidigt skedde en militärkupp som försvagade Malis institutioner. När väl segern var vunnen i norr, dök det plötsligt upp en islamistisk rörelse vid namn Ansar Dine och delade äran, eftersom de gick in i ett samarbete med tuaregstyrkorna.
Knappt hade bläcket torkat förrän Ansar Dine utropade Sharialagar, vilket nu splittrat de nyblivna alliansen. Istället har vi kunnat följa hur Ansar Dine tagit över staden Timbuktu bland annat och förstört gamla helgedomar. Dessutom har rörelsen fått sällskap av jihadister från Al Qaida i Maghreb (AQIM) som fått upp vittringen på smuggelknutpunkterna i regionen. Att dessutom få möjlighet att förstöra sufiska byggnader i den gamla inbördes kampen mellan islams trosinriktningar, ökade attraktiviteten för AQIM att störta Mali i kaos.
Eftersom omvärlden så sakteliga har vaknat, så bedömer jag att en konstellation av Malis centralmakt och tuareger med understöd av AU kommer att kunna köra bort de islamistiska grupperna, under förutsättning att de hittar en formel för att tuaregerna får en delstat med starkt självstyre.
I själva Libyen har jihadisterna haft de lite svårare. Deltagandet i det libyska parlamentsvalet gjordes halvhjärtat med svag organisationer. Däremot har vi de senaste månaderna kunnat se attacker mot Internationella Rödakorskommittén och Röda Halvmånen liksom västliga, diplomater och konsulat. I veckan sprängdes också den första bilbomben i Tripoli. Generalen Younis misstänkte mördare fritogs också nyligen i en spektakulär räd. Val av mål och tillvägagångssätt talar för att det är jihadister som utfört dessa operationer.
I Egyptens kärnland har jihadisterna kämpat med att få utrymme efter Mubaraks fall, eftersom den djupa staten i landet mer eller mindre är intakt. Däremot finns det en potentiell bas bland salafistiska anhängare i Nourpartiet som kan bli betydelsefull på sikt. I Sinai har däremot kraften räckt till, och bränsleledningar mellan Egypten och Israel har sprängts sönder otaliga gånger senaste året.
I söndags genomförde också en stor grupp beväpnade män ett anfall mot egyptiska posteringar i Sinai och dödade minst 16 egyptiska soldater. Enheten tog över pansarskyttefordon och satte full fart mot Israel, och lyckades faktiskt köra över gränsen innan IDF slog ut två av de tre fordonen. Igår har så egyptiska krigsmakten svarat med flyg- och helikopteranfall mot andra jihadenheter i området som stridit med egyptiska armén. Minst 20 salafister ska dödats i den första operationen som skett sedan 1979 med flyg och helikoptrar över Sinai.
På skuggsidan i Egypten finns också den minskade religiösa friheten som uttrycker sig ibland annat kraftigt ökade trakasserier och attentat mot kristna kopter i landet. Det är samma bild som i norra Nigeria, där Boko Haram försöker rensa några av de norra delstaterna genom brutal terror mot kristna.
Denna utveckling har märkligt nog inte kommit med i amerikanska utrikesdepartementets årliga rapport om mänskliga rättigheter (2011). Där har kapitlet om religiös frihet ersatts av en hänvisning till en internationell rapport istället som behandlar 2010, det vill säga före den Arabiska våren.
De mest uppmärksammade jihadisterna den senaste tiden har varit det inflöde av krigare från när och fjärran till Syrien för att störta Assadregimen. Långsamt börjar det gå upp för omvärlden att den syriska revolten riskerar att kidnappas av samma grupper som vi slåss mot på andra platser. USA:s utrikesminister Hillary Clinton varnade häromdagen för att inte Syrien får slitas sönder av strider mellan olika sekter. De som försökte sända terrorister och ombud för att utnyttja situationen skulle inte bli tolererade, enligt Clinton. Det är oklart om det var någon/några särskilda hon syftade på. En tolkning är att det var riktat mot Iran och Hizbollah, eftersom frågan om Iran och dess kärnvapenkapacitet står i vägen för en politisk överenskommelse om Syrien.
Helt klart är i alla fall att Saudiarabien och Qatar finansierar del av motståndet. Qatar understödjer det syriska Muslimska brödraskapet, medan saudier ger stöd till wahabister. En genomläsning av bra mediers direktrapportering ger en bild av mängder med improviserade grupper, där just de som får mycket pengar utifrån kan köpa sig fler och bättre vapen. Det är helt klart att omvärldens ovilja att nå en politisk kompromisslösning i Syrien har bidragit till att eskalera konflikten, eftersom alla aktörer försöker säkra sina intressen.
På sikt bedömer F&S dock att det syriska folket inte kommer att acceptera jihadister som påtvingar kaos eller rigida tolkningar av Sharia i landet, om regimen faller. Det som talar för det är att det finns en hyggligt stark nationalkänsla i landet, att landet historiskt varit ganska religiöst tolerant och de senaste femtio åren styrts av ett sekulärt parti. Dessutom är syrierna medvetna om hur grannlandet i öster, Irak, lidit och lider av inbördes strider. Men om den bedömningen är riktig, så kommer det att bli en lång väg dit med stort lidande.
Det grundläggande problemet för väst tycks vara att vi i vår iver att stödja liberala, demokratiska krafter som vill befria sig från förtryck inte vill skaffa oss tillträckligt djup kunskap om vem som är vem lokalt och därmed kunna värdera styrkeförhållandena. Det innebär att risken ökar för att våra prognoser blir offer för våra önskningar som i fallet med den fullständiga marginalisering de liberala krafterna i Egypten genomgått efter Tahirdemonstrationerna. Det kan också leda till missriktade stödåtgärder som i fallet Misratarebellernas framfart i post-Khaddafis Libyen med etnisk rensning i storformat.
Ibland önskar jag att Obi Wan Kenobi kunde komma in och svepa med sina fingrar och säga:
"This is not the rebel you are looking for!"
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-05
Regionalt krig om Syrien?
F&S försöker här ett nytt form med presentation i bildspel och berättarröst via eget konto på Youtube. Jag kommer testa detta några gånger för att utvärdera formatet. Tacksam för tips och råd. Beklagar att trogna läsare redan tagit del av huvuddelen i videon. Uppdatering kl 20:45: En ny inspelning gjord för att förbättra genomförandet.
2012-08-04
Evolutionära framsteg?
I morgon är det förhoppningsvis premiär för en ny sorts inlägg hos F&S. Eftersom det är ett experiment, såg hoppas jag att regelbundna läsare har lite överseende med att ni kommer att känna igen er i en hel del.
Om några veckor blir det också premiär för ett annat nytt regelbundet inslag på bloggen, vilket jag återkommer till. Längre fram på höstkanten kommer vi att flytta bloggen till ny adress utgående från Krigsvetenskapsakademin. Vi kommer också organisera om redaktörsskapet inom Akademin, så att vi blir ett par för både tidskrift och handlingar, hemsida och blogg. Tacksam för ideér och feedback efter hand.
Om några veckor blir det också premiär för ett annat nytt regelbundet inslag på bloggen, vilket jag återkommer till. Längre fram på höstkanten kommer vi att flytta bloggen till ny adress utgående från Krigsvetenskapsakademin. Vi kommer också organisera om redaktörsskapet inom Akademin, så att vi blir ett par för både tidskrift och handlingar, hemsida och blogg. Tacksam för ideér och feedback efter hand.
2012-08-03
Syrien - allt längre från fred
Det tragiska kriget i Syrien kommer allt längre från en lösning. Igår avgick Kofi Annan som FN:s sändebud och medlare i konflikten. I realiteten hade Annan ingen chans att fullfölja sitt uppdrag, eftersom ingen var intresserad av hans lösning på konflikten. Den infattade en politisk lösning med kompromisser på bägge sidor.
Regimen i Syrien har störst nytta av att Annan hoppar av, eftersom den kan porträttera sitt muntliga stöd för planen som bevis inrikespolitiskt att man är intresserad av dialog. Damaskus var också mycket riktigt tidigt ute och beklagade Annan's avhopp. Assad har lyckats med att internt radikalisera konflikten med en berättelse om att det är utländskt stödda terrorister som vill störta Syrien i kaos.
Rebellernas spektakulära attacker och framstötar i Damaskus och Aleppo har väckt förhoppningar att regimen snart är slut. På många sätt är dessa offensiver riktiga vågspel. Å ena sidan blir det en strategisk framgång att kunna visa på att regimen hotas i de säkraste fästena, samtidigt som detta lapptäcke av olika miliser riskerar att få delar av befolkningen emot sig - eftersom de tar striden till dessa städer. I synnerhet Aleppo har en befolkning som generellt hållit sig mycket kallsinnig till rebellerna. Stadens betydelse kan du läsa mer om här i ett inlägg från förra året.
Rebellerna löper också risken att alienera befolkningen i Aleppo genom övergrepp. Med början i förgår började det cirkulera en youtube-film med en summarisk avrättning. De dödade sades vara flera medlemmar ur den pro-Assad- och sunniklanen Barri från staden. Rebellerna hävdar att klanen gjort sig skyldiga till en mängd övergrepp tidigare. Uppgifter kommer nu också om att de kristna delarna av staden beväpnat sig för att kunna skydda sig mot rebellsidan.
Vad som händer på marken är svårt att avgöra. Det förefaller dock som regimen återtagit kontrollen över Damaskus, eftersom inga större strider rapporterats därifrån de senaste dagarna. I Aleppo är insynen svårare, och vi är mer eller mindre utelämnade till de bägge sidornas egna versioner av läget. Min bedömning är att vi kommer att få se ett stort anfall från regeringstrupperna de närmaste dagarna. Att slåss i bebyggelse kräver förberedelser på anfallssidan, om man vill undvika onödiga förluster.
För det talar också uppgifterna om att regimen stängt av Internet och mobiltelefoni i staden. Detta visar i sin tur på att vår utrikesminister har rätt i sin hållning av att inte utsätta de syriska telekommunikationerna för sanktioner. Visst är det så att regimen övervakar dessa när de fungerar, men vinsterna av att människor kan hålla kontakt med varandra besparar mycket oro och lidande när besked kan lämnas och hjälp föras fram till nödställda.
Dessutom är det inte lika lätt att utvinna underrättelser ur övervakningen som människor i gemen föreställer sig. Mycket information inhämtas visserligen, men någon ska också läsa igenom utskrifter av samtal och i en del fall dessutom översätta några av dessa innan man får ut något av värde. Att regimen stänger av de öppna telekommunikationerna menar jag är ett tecken på vem som drar mest nytta av att dessa inte fungerar. Regimen kan också sannolikt bibehålla ett fungerande ordersystem genom ett eget nät för krigsmakten.
Omvärldens stöd har blivit mer och mer känt de senaste dagarna. Vi har kunnat ta del av rapporter om att rebellerna mottagit bärbara luftvärnsrobotar för att kunna hota det syriska flygvapnets insatser på ett sätt som tvingar detta att vara lite försiktigare. Från USA rapporteras också från anonyma källor i administrationen att president Obama godkänt ett hemligt deltagande i att dirigera stödet till rebellsidan från en ledningscentral i Turkiet. Sådana här läckor är intressanta fenomen, eftersom en sådan order förväntas vara hemlig. Det är en modern slags förfinad konst i politiken att visa att man gör någonting som många kräver samtidigt som man omöjliggör en diskussion. Det hela är ju hemligt och förhindrar därmed ämbetsmän att offentligt diskutera lämpligheten i olika åtgärder.
I de yttre banorna börjar nu Medelhavet bli fullt av örlogsfartyg. Den ryska styrkan befinner sig söder om Kreta, men är ännu inte samlad i sin helhet. Kina har anlänt med två fartyg för att "vänja Medelhavet vid nya förhållanden" som det heter i den interna kinesiska rapporteringen. Parallellt med detta genomför fyra fartyg ur indiska flottan örlogsbesök i Israel. NATO genomför Active Endeavor för fullt i östra Medelhavet. Det är nästan som att se spelet Civilization utspela sig, fast i verkligheten.
Nu krävs det att några aktörer höjer sig över mängden som respekterade International Crisis Group skrev i sin uppmärksammade rapport häromdagen. Chanserna är ytterligt små för detta de närmaste månaderna är F&S bedömning.
DN
SvD
DN 2
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
2012-08-01
Drömmen om ett enat Kurdistan
Kurdernas ställning i Mellanöstern är på väg att förändras i efterföljden av den amerikanska invasionen av Irak och omvälvningarna i delar av arabvärlden. Som följd av Irakkriget har den kurdiska regionen i Irak fått en position som en egen nation i allt utom namnet.
Kurderna finns främst i sydöstra Turkiet, nordöstra Syrien, norra Irak och nordvästra Iran. En del kurder drömmer om ett stor-Kurdistan, vilket fram till nu mest liknat en avlägsen dröm. Inbördeskriget i Syrien ser ut att välta tidigare antaganden över ända.
Men många hinder återstår för att en sådan nation skulle kunna ta form. I det pågående skeendet i Syrien har mycket snabbt förändrats sedan Turkiet vek av från Syriens sida. Tidigare fanns det en slags överenskommelse mellan länderna att Syrien skulle hålla främst PKK i schack. Turkiet, som å ena sidan har ett blomstrande affärsutbyte med den kurdiska regionen i Irak, är å andra sidan helt oförsonlig i sin kamp mot PKK. Detta är bara möjligt att förstå i ljuset av ett nationalistiskt perspektiv i Turkiet. Kurderna utgör en stor minoritet i landet, och får inte utmana den turkiska nationsbygget. Handla med kurder som inte hotar Turkiet är inga som helst problem.
I Syrien har kurderna levt i olika konjunkturer de senaste decennierna. I takt med regimens ökande svårigheter att bekämpa upproret har centralmaktens närvaro blivit allt osynligare. I praktiken har man nu släppt kontrollen till olika grupperingar, vissa understödda av regionspresident Barzani från norra Irak som försökt mäkla en överenskommelse i den delen av Syrien. På vissa håll i norra delen av Syrien sägs dock PKK tagit över. Det är svårt att verifiera vad som sker, men den turkiske premiärministern Erdogan gjorde häromdagen klart att Turkiet inte kommer sitta stilla, om landet hotas från den kurdiska delen av Syrien. Det indikerar att det finns någon substans i uppgifterna om att PKK i samarbete med andra kontrollerar delar av området de-facto.
Det förefaller rimligt att Assad räknat med en sådan utveckling. Han har gått i sin fars skola och fått lära sig om hur man balanserar minoriteter och yttre krafter. Han torde också ha kunskaper om det turkiska resonemanget i frågan om området sedan tidigare. Att dra trupper ur området stärker ju också regimen på annat håll som Aleppo och Damaskus.
Assad kan också komma tillbaka till området i sina kalkyler. En del kurder i Syrien ser sig som syrier. Så länge man får ett stort självbestämmande, så kan dessa acceptera en syrisk centralmakt. Den syriska regeringen har också deklarerat att ett turkiskt inträngande på syriskt territorium kommer att möta ett hårt svar. Det skulle kunna betyda en insats med C-vapen mot Turkiet, men detta är mindre troligt eftersom detta sannolikt skulle utlösa en dynamik i NATO. Däremot skulle Iran kunna hjälpa Syrien i detta fall. Så sent som igår påminde den iranske utrikesministern om den syrisk-iranska försvarspakten, vilken substans det nu finns i denna.
Turkiet aspirerar också på att bli ett viktigt transitland för energiexport från den centralasiatiska regionen. I Iran finns exempelvis en slags kusinorganisation till PKK som heter PJAK. Genom att tillämpa samma teknik som Assad antagligen gjort i Syrien, så skulle Iran kunna släpa kontroll/självbestämmande till de iranska kurderna i nordväst temporärt. Det skulle i så fall innebära att transitledningar som har betydelse för Turkiet skulle bli sårbara för sabotage, både i Iran och i Turkiet.
En annan osäkerhet är hur den kurdiska regionen i Irak skulle reagera på ett turkiskt inträngande i norra Syrien. Kurdiska krigare i Irak, Peshmerga, skulle kunna skrida in för att hjälpa sina kurdiska fränder i Syrien. Peshmerga är en ganska effektiv organisation som byggts upp under nästan hundra års tid. I dag har man stridsvana och kan genomföra konventionella operationer i större förband.
Hur man skulle ställa sig i det aktuella fallet beror på president Barzanis värdering av situationen. Han har inte stuckit under stol med att hans politiska gärning handlar om ett självständigt Kurdistan. Frågan är bara om det skulle vara rätt tillfälle att satsa hela sin tyngd på ett sådant äventyrligt projekt. Det finnns ett par saker som talar emot detta.
Det ena är att den irakiska centralmakten med den shiitiske premiärministern al-Maliki har börjat höja rösten mot både sunniter och kurder. Igår anklagade källor i den irakiska säkerhetstjänsten Barzani för att ha ingått avtal med främmande makt om vapenleveranser av rysk materiel till norra regionen utan tillstånd från Bagdad. Vågar Barzani i ett sådant läge avdela egna resurser för att stötta kurdiska vänner i Syrien?
Den andra faktorn är hur en framtid utan Assad skulle gestalta sig. Hur skulle den nya syriska regimen agera i kurdfrågan, om Assad faller och om landet inte störtas in i kaos? Här är det intressant att exempelvis se den avhoppade syriske generalen Manaf Tlass agerande senaste veckan. Först gjorde han en umrah, liten pilgrimsresa, till Mecka och förde samtal med saudierna. Därefter åkte han till Ankara för diskussioner med den turkiska ledningen. Vad tror ni budskapet därifrån var? Oddsen torde vara låga på att han fick ett klart budskap om villkorat stöd från Turkiet. Gärna kurdiskt självbestämmande i nordöstra Syrien, men inget PKK, om han ska få turkiskt stöd i maktkampen i ett post-Assad-Syrien. USA:s försvarsminister Panetta talade också igår om vikten av att inte repetera misstaget från Irak, nämligen att upplösa de syriska säkerhetsstyrkorna om/när regimen faller. Med den syriska nattväktarstaten någurlunda intakt blir det förstås lättare att återfå kontrollen över norra Syrien.
Sammantaget så talar faktorerna för att drömmen om ett stor-Kurdistan blir svår att infria den närmaste tiden, men att ett steg i den riktningen har tagits i vilket fall som helst. Splittringen mellan olika grupper i Syrien, den irakiska centralmaktens konflikt med norra regionen som tvingar Barzani att ta det försiktigt liksom den turkiska positionen visavi alla potentiella tronpretendenter i Syrien väger just nu tyngre än de positiva faktorena på kort sikt. Men rörelsen mot ett självständigt Kurdistan har startat. Om det sedan blir två, tre eller fyra nationer som så småningom tvingas acceptera detta är svårt att avgöra idag. Mycket turbulens återstår i regionen innan bilden klarnar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet