Ett förskräckligt Ofog

I morgon startar Pridefestivalen. Förra året genomförde organisationen Ofog en uppmärksammad "aktion", där de inblandade gav sig på en medlem i Försvarsmaktens organisation, Lars Carlsson. Dagens Nyheter hade med anledning av detta i förra veckan en artikel, där Lars fick komma till tals och dela med sig av sin upplevelse. Vi fick också läsa om hans vilja att delta även i år, trots det obehag han kände förra året. Det är själva definitionen på mod, att övervinna sin egen rädsla. Organisationen Ofog fick också bemöta kritiken i en separat artikel.

Såväl vice ordföranden i Riksdagens försvarsutskott, Cecilia Widegren (M), som Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten skrev förtjänstfullt med anledning av händelserna ett par debattartiklar i förra veckan, där de tog ställning för Lars och andras rätt att delta i Pridefestivalen.

Jag respekterar verkligen organisationen Ofogs åsikt om att världen borde ha pacifism som norm. Jag accepterar att man motarbetar militarism och vapenrustning. Likaså förstår jag att man kan ha andra åsikter kring att svenska soldater genomför insatser utomlands i olika slags operationer. Det går inte att utesluta, det är till och med troligt, att oskyldiga människor bragts om livet av förlupna svenska kulor vid de strider som förekommit, främst i Kongo. Priset för alla inblandade i den militära verksamheten måste debatteras i stort som smått.

Jag kan också förstå diskussionerna, om hur man i dagens samhälle ska försöka få fram sitt budskap genom informationsbruset med spektakulära grepp. Likaså är det begripligt att organisationer försöker definiera ett vi som utesluter andra grupper.

Men det är beslutet att trakassera Lars Carlsson som får mig att tappa tråden jag försöker följa i Ofogs logik. Vi har yttrandefrihet i landet, men det startade väl med att Lars använde sin yttrandefrihet. Det var ett angrepp på hans yttrandefrihet som genomfördes, liksom hans val att vara den han ville vara.

Att dessutom vara många som riktar sitt missnöje mot en enskild, till på köpet en människa som tillhör en historiskt svag grupp i en organisation som Försvarsmakten, är inte värt den minsta respekt. Så skiljer man ut den svage i en flock.

Det är helt enkelt ett förskräckligt ofog.


Lars Carlsson avled för några dagar sedan. En tyst minut på Pridefestivalen för en modig medmänniska vore klädsamt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Informationsoperationerna kring Iran ökar?

En allt vanligare komponent i moderna konflikter utgörs av informationsoperationer. Oftast är det ett sätt för den svagare parten att kompensera sig och utjämna skillnader i styrka. Vi har sett hur framförallt talibanerna varit framgångsrika i detta i Afghanistan, både lokalt och globalt. Mest aktuellt är Syrien, där oppositionen har ett klart övertag mot regimen. En del av individer som framträder som talespersoner har skolning och en hel del inflytesrika kontakter i väst, vilket ökar deras möjligheter att få ut sitt budskap.

Även den starke, som USA, kan använda sig av informationsoperationer. Vi kan exempelvis ställa oss den frågan, då olika nyheter med bäring på konflikten Israel och Iran kommit under helgen. I olika medier har vi kunnat läsa om hur presidentens rådgivare om den nationella säkerheten briefat premiärminister Nethanyahu om de egna planerna på militära operationer mot Iran, om Israel skulle hamna i en väpnad konflikt med den islamska republiken. Denna nyhet, som uppgavs komma från amerikanska källor, har senare dementerats av Vita Huset.

Ungefär samtidigt klagade andra amerikanska statstjänstemän på israelernas spioneri på USA, och uttryckte i andra medier att det inte fanns något annat land i regionen som aktiverade det amerikanska kontraspionaget så mycket som Israel.

Strax dessförinnan meddelade källor i Pentagon att de konvetionella megabomberna, Massive Ordnance Penetrator (MOP), nu är färdiga för insats varhelst det behövs. Dessa monster med närmare 15 tons sprängmedel slår ut de mest djupt begravna mål. Detta skulle innebära att det inte hjälper för Iran att försöka gömma sitt atomprogram på nuvarande djup, utan att de måste ännu längre ned i marken.

Veckan dessförinnan var det stora temat i nyhetsrapporteringen de påstådda iranska planerna på att stänga Hormuzsundet, vilket skulle påverka Europas och Asiens oljeimport kraftigt liksom oljepriset globalt.

Frekvensen i dessa nyheter indikerar att det skulle kunna röra sig om olika element i en strategisk psykologisk operation. Frågan är bara vem den i huvudsak är riktad emot. Är det mot Israel, för att landet inte ska genomföra en soloattack mot Iran? Det är högst sannolikt att USA skulle vilja ha det avgörande inflytandet över val av tidpunkt för en sådan. Är det mot Iran, för att landet ska känna sig pressat att vika från sitt atomprogram? I ett sådant scenarie skulle den högsta israeliska ledningen vara införstådd i skeendet som går på temat Good cop, bad cop. Det önskvärda beteendet skulle vara att den splittrade iranska ledningen skulle säga: "Låt oss göra en överenskommelse. Det är inte säkert att USA kan hålla tillbaka Israel mycket längre, och vi kan uppenbarligen inte skydda vårt program mot dessa bomber."

Eller är budskapen riktade mot omvärlden som ska påverkas att ta ställning i frågan om den amerikanska attityden? Budskapet skulle i så fall bädda för en acceptans att USA gjort allt för att förhindra en väpnad konflikt, men nu måste axla ett ansvar genom att a) hålla tillbaka Israel likt 1956 eller b) ingripa på Israels sida.

Det är svårt att slå fast vad som är vad, det är ju inte ens säkert att ens hälften av de olika exemplen är delar av en sådan operation. Vi kan emellertid ana att frågan börjar bli mer aktuell, om vi tittar på den strida ström av besökare som kommer till Jerusalem. Hillary Clinton var nyligen i landet liksom Tom Danilon, säkerhetsrådgivaren till president Obama. Strax kommer den amerikanske försvarsministern Panetta för att träffa sin motsvarighet Barak för nionde gången i år. Nu finns det ju andra frågor att diskutera som omvälvningen i Egypten och läget i Syrien, men Iran är naturligtvis också med på bordet vid dessa diskussioner.

Därför blev det extra intressant att höra rapporteringen från den republikanske presidentkandidaten Mitt Romneys besök i Israel, där den påstås ha uttalat sitt stöd för Israel gentemot Iran. Om Israel skulle anfalla Iran skulle han som president gripa in på Israels sida, hette det i rapporteringen. Det mest intressanta var att detta strax därefter förnekades/förtydligades av Romneys kampanj. Var detta en "slip of tounge" som påverkar den amerikanska presidenten negativt när det gäller handlingsfriheten i frågan? Eller var det också en del som var riktad mot Iran? Amerikanska presidentkandidater har en helt annan tillgång på information, och är på ett djupare sätt en del av den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken, än vad vi brukar förstå.

Ju närmare presidentvalet vi kommer liksom det israeliska nyvalet, ju närmare det iranska genombrottet och den syriska regimens fall vi kommer, desto fler "avslöjanden" kommer att komma för att vinna sympatier och stöd i konflikten mellan väst och Iran.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 3)

Gårdagens nyhet om att Försvarsmakten efter helgen kommer att anmäla till regeringen att myndigheten måste börja omfördela miljardbelopp redan nästa år för att kunna betala utvecklingskostnader för Gripen E/F, kommer inte som en överraskning. Wiseman går här igenom vinsterna med en uppgradering av stridsflygplanet för fortsatt relevans under kommande decennier.

Många gånger är det svårt att sätta in vad Sverige behöver stridsflygplan till i ett begripligt sammanhang. Förutom den stora ryska satsningen på modernisering av sina luftstridskrafter, så sker det mot en strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön.

Denna bygger i huvudsak på två komponenter. Det är dels den ökade råvaruutvinningen i Arktis och framväxten av vitala transportleder för Ryssland både där och genom Östersjön. Den andra komponenten är de amerikanska och ryska planerna på olika versioner av robotförsvar. Denna påverkar i sin tur skyddet av egna resurser som Kolahalvön och de strategiska ubåtarna samt St Petersburg- och Kaliningradområdet med sina installationer för det egna luftförsvaret.

Räckvidden på plattformar, militariseringen av rymden och rent geografiska förhållanden gör att man måste betrakta den Skandinaviska halvön, östra och norra Atlanten, Danmark, norra Tyskland och Polen, västra Ryssland, Baltikum, Finland och Barents hav som ett sammanhängande operationsområde, där aktörer förfogar över resurser som kan röra sig över dessa stora områden. Dessa militära förmågor behöver inte från början vara stationerade i området, utan kan föras fram vid behov.

Ett exempel på det är de strategiska bombflygplan som häromveckan uppträdde över Östersjön, och som F&S bedömde var en beredskapskontroll av den egna kärnvapenberedskapen som signal till väst avseende skeendet kring Syrien och Iran. TU-160 startade som exempel antagligen från sin hemmabas i gränstrakterna till Kazakhstan. Även om dessa flygningar inte är i närheten av den sovjetiska omfattningen för ett kvarts sekel sedan är de flygningarna ett tecken på en ökad övningsverksamhet som i sin tur ger en ökad krigföringsförmåga allteftersom tiden går.

I Norge, där de har en helt annan öppenhet än i Sverige kring den egna och den ryska flygverksamheten kunde vi för ett par dagar sedan läsa i Verdens Gang om det norska jaktflygets incidentingripande med kartbilder över årets hittills femtio identifieringar över Norska havet. Intervjupersoner i artikeln talar om exempelvis simulerade anfall mot flygbasen vid Bodö. Det är i det perspektivet vi ska värdera de egna deklarationerna kring ökat samarbete inom luftförsvaret, och som bland annat innebär att Finland förklarat sig berett att patrullera Islands ekonomiska zon med stridsflyg i framtiden.

När det gäller robotförsvaret, så uppmärksammades den ryske generalstabschefens berömda karta bland försvarsbloggarna. Den var mycket riktigt kopplad till det ryska förslaget om ett gemensamt system, där Ryssland skulle ansvara för den östra delen av området jag belyste tidigare. För de stater som skulle befinna sig under ryskt beskydd, bland annat Sverige, röner förslaget ingen framgång. Det är i princip omöjligt att tänka sig att de baltiska staterna, eller andra, skulle acceptera en sådan lösning.

I väst förordar man istället två självständiga robotförsvar, men med ömsesidigt datautbyte. Den lösningen är i sin tur oacceptabel för Ryssland, eftersom landet därmed riskerar att bli kringränd av radarstationer och robotenheter nära de egna robotresurserna. Detta påverkar den ryska kärnvapenförmågan negativt, särskilt de fasta systemen i silos. Eftersom väst fruktar den ökade räckvidden för långdistansrobotar och kärnvapenambitioner hos exempelvis den nuvarande regimen i Iran, så kommer inte planerna på robotförsvaret att avstanna. Det innebär att man kommer att stationera utskjutningsanordningar som ska kunna skjuta ned robotar, i Polen från 2018.

I veckan slöt dessutom USA och Polen en överenskommelse att amerikansk trupp för första gången ska stationeras i Polen för att kunna serva de amerikanska F-16 som med början nästa år kommer att börja flyga från polska baser. Dessa rörelser innebär att risken ökar för friktioner mellan väst och Ryssland i vårt närområde.

Detta har bägge sidor identifierat och vi kan tydligt se den ryska prioriteringsordningen, nämligen kärnvapen, rymden, flyget, flottan och armén. Sverige befinner sig här i ett läge, där vi skulle överflygas av flyg och robotar vid en konfrontation. Ett av de mest troliga anfallsmålen för Ryssland i en sådan utveckling skulle vara en eller ett par amerikanska hangarfartygsgrupper som förs fram till Norska havet. I ett sådant läge skulle den troligaste metoden från rysk sida vara att flyga ut över Östersjön och norra Ishavet, och med några divisioner TU-95, TU-22 och TU-160 skjuta kryssningsrobotar mot dessa.

På ett liknande sätt skulle väst vilja degradera det ryska luftförsvaret och flottbaser vid en väpnad konflikt, vilket skulle innebära att anfallsbanor i flera fall skulle gå över Sverige. Eftersom Ryssland i sin operationsplanläggning sannolikt skulle utgå gå från att vi inte skulle vilja/kunna skjuta ned flyg och/eller robotar, så skulle ett ryskt intresse därför bli att framgruppera egna styrkor i västlig riktning. På så sätt skulle Ryssland kunna skapa sig ett större djup för det egna luftförsvaret.

Det finns ett antal områden som därför skulle vara intressanta att ta kontrollen över, åtminstone temporärt. Det mest uppenbara vore Gotland, varifrån man skulle kunna regla av Östersjön i nord-sydlig riktning och föra fram kvalificierade luftvärnsrobotsystem.

Ett par andra områden är Skåne och Göteborgsområdet. Här skulle det främst vara tal om att försvåra/förhindra västs möjligheter att föra in marinstridskrafter i Östersjön, vilket skulle kunna vara attraktivt vid en operation mot någon av de baltiska staterna. Stockholmsområdet växer i betydelse ju starkare det svenska försvaret är liksom ju mer inriktad en operation skulle vara mot Sverige.

På det mer strategiska planet är istället norra Svealand (Gävle och norrut) liksom svenska delen av Nordkalotten mest intressant. Det är främst över dessa områden som anfallsbanor från Norska havet skulle gå. Med radar- och luftvärnssystem skulle Ryssland kunna få ökade förvarningstider och därmed bekämpningsmöjligheter. Vid mer ambitiösa fall skulle det vara attraktivt att temporärt stationera fram egna flygförband för ökade räckvidder utöver Atlanten. På så sätt skulle man kunna hålla den amerikanska flottan borta från Kolahalvön, om vi undantar ubåtshotet. Vid de flesta operationsfall i norra Sverige skulle en kontroll av Åland vara gynnsam för Ryssland av liknande skäl som Gotland.

Det är i skenet av denna utveckling som vi ska värdera behovet av Gripen och övrig uppbyggnad av vårt försvar. Det mest troliga är att det ovan beskrivna inte kommer att inträffa. Men aktörernas kalkyler påverkas av vår försvarsförmåga, och på samma sätt påverkas vår egen statslednings handlingsfrihet vid olika händelseutvecklingar.

Si vis pacem, para bellum

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Hizbollah Sverige AB - Sverige som bas för attacker?

F&S har vid otaliga tillfällen kommenterat Hizbollah, den shiitiska rörelsen med ursprung i Libanon. Hizbollah är en fascinerande organisation med flera strängar på sin lyra, vilket gör den svår att kontra. Vi kan urskilja minst fyra olika grenar av rörelsen, eller "motståndsrörelsen" som dess ledare Nasrallah brukar säga.

Hizbollah är en politisk kraft i sitt hemland och har förmåga att bygga mer eller mindre hållbara allianser med olika grupper som förenas i sitt motstånd mot Hariri och dennes allierade. Hizbollah har på så sätt fått ett indirekt inflytande över regeringsbildningen i Libanon.

Hizbollah är kanske framförallt en militär organisation med några av världens främsta lätta infanteritrupper. Målmedvetet har organisationen befäst södra delen av Libanon och bedrivit en intensiv övningsverksamhet, något som betalade sig när Israel hade stora problem att nå sina anfallsmål under Libanonkriget 2006. Sedan dess har rörelsen ersatt sina förstörda ammunitionsförråd och har nu många tiotusentals raketer i sin arsenal för att kunna användas mot mål i norra Israel. Det går inte att utesluta att man också har förmåga att genomföra lokala anfall in i Israel vid en ny konflikt.

Organisationen är också en social rörelse med omfattande biståndsverksamhet som genomfört en effektiv Hearts & Mindsoperation i Libanon för att öka det folkliga stödet. Sjukhus, katastrofhjälp och konstruktioner är några exempel på verksamheter som varit omfattande och framgångsrika.

Det fjärde benet är det kriminella/terrorism-spåret. Ofta i samarbete med det iranska Revolutionsgardets utländska organ Al Qods finns Hizbollah i varje världsdel, där man är särskilt stora och farliga i Sydamerika med bland annat narkotika- och vapenhandel på programmet. USA har därför organisationen på sin terroristlista medan EU ännu inte gjort motsvarande. Detta är något som kan ändras om organisationen kan knytas till attentatet i Burgas, Bulgarien, förra veckan då sex människor dödades i en bombattack.
Väldigt tidigt förekom uppgifter om att det skulle vara den svenske medborgaren Mehdi Ghezali som låg bakom attacken, vilket senare dementerades av både den bulgariska säkerhetstjänsten och SÄPO.

Såväl amerikanska som israeliska företrädare hävdar att det istället var just Hizbollah med stöd av Iran som genomförde attacken. Den israeliske generalstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, utlovade igår ett svar på det dödliga attentatet på de israeliska turisterna. Den bulgariske premiärministern Boyko Borisov uttryckte på en presskonferens att förövarna varit exeptionellt skickliga. Enligt Wall Street Journal följer utredarna nu ett annat svenskt spår med bäring på Hizbollah, eftersom tidningens sagesperson säger att vi har en av Europas mest aktiva avdelningar här jämte en aktiv iransk underrättelsetjänst.

Här börjar det bli lite jobbigt, eftersom vi haft en del uppmärksammade arresteringar runt om i världen av svenska medborgare med påstådda kopplingar till just Hizbollah. I början av året greps en man i Thailand för olagligt innehav av stora mängder (sex ton) av explosivämnen i ett förråd. Ett halvår senare greps en annan svensk medborgare som anklagas för att ha planerat en bilbombsattack mot israeler. Och för några veckor sedan arresterade cypriotiska myndigheter en annan svensk som misstänks för planläggning av en terroristattack. Denne hade bland annat ett omfattande bildarkiv på platser där israeliska turister brukar röra sig samt passagerarlistor från det israeliska flygbolaget El Al. Han påstås nu ha erkänt sina avsikter i förhör.

Det innebär att vi kan ha tre, kanske fyra fall av förberedelser eller genomförda terroristattacker som har kopplingar till Hizbollahsympatisörer i Sverige på bara ett halvår. Många gånger heter det att Sverige i värsta fall bara används som logistisk bas för olika organisationer. Så kan det vara i dessa fall också, att olika människor förberett logistiken för de verkliga förövarna. Eller så har organisationer som Hizbollah blivit mer aktiva i takt med konflikten med Israel och Saudiarabien hårdnat de senaste åren, och därför nu tar större risker genom att använda sig av personal från sina understödsområden. Att Sverige skulle vara en viktig logistikbas är naturligtvis inte bra, även om det ger möjligheter till att diskret följa logistiska och finansiella rörelser i det genomorganiserade myndighets-Sverige. Att tre möjliga terroristattentat avbrutits i förtid indikerar att det i vart fall inte är riskfritt för Hizbollah eller liknande organisationer att utgå från Sverige. Baksidan är att ett kunnande om planering och genomförande av olika slags attacker med bland annat IED:er (Improvised Explosive Device) sprider sig till lägenheter och gårdar på avlägsna platser i Sverige liksom att motståndare börjar att jaga dessa organisationer här i landet.

Detta är ytterligare ett exempel på den odelbara säkerheten och globaliseringen. I detta fall handlar det om konflikten mellan Iran och Israel respektive Saudiarabien som indirekt påverkar vår tillvaro i avlägsna norr. Bara genom effektivt och förtroendefullt samarbete och samverkan mellan myndigheter och organisationer samt med utländska partners kan vi hålla de extremistiska krafterna stången. Detta gäller oavsett om dessa är religiösa, etniska, nationalistiska eller ideologiska. Våld som politisk metod vill vi inte ha, varken på Gotland eller som exportvara. Däremot måste vi acceptera att att andra kan välja den vägen. Därför behöver vi ett brett perspektiv på vår säkerhet som backas upp med vilja och resurser.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Syrien - på tröskeln till ett regionalt krig?

Den senaste veckan har bjudit på spännande nyheter från Syrien. Det blodiga attentatet mot höga officerare i säkerhetsetablissemanget (de är nu ersatta av sunnitiska hökar), tillfälliga övertaganden av gränsposteringar, kemiska vapen och större strider i Damaskus och Aleppo. Regimen har ännu inte tappat greppet, utan har fört fram tusentals soldater i olika riktningar för att ta tillbaka posteringar eller slå ned rebellaktionerna i städerna.

Kriget är fortfarande under eskalering. Det finns uppgifter om att stridsflyg för första gången varit insatt mot rebellställningar i Aleppo och Turkiet har beslutat sig för att stänga de sista öppna gränsposteringarna mot Syrien. Det syriska inbördeskriget som startade som ett folkligt, socialt uppror står nu inför tröskeln till ett regionalt krig. Möjligheterna till detta är tyvärr större än önskvärt. Vi talar om minst fem olika riktningar detta skulle kunna ta vägen.

I väster finns den största risken, Libanon. Länderna existerar i en slags partiell symbios och i Libanon finns Hizbollah som öppet stöder al-Assad. Det som händer i Syrien påverkar de inbördes förhållandena i Libanon samtidigt som Israel noga passar på vad Hizbollah företar sig. Här är förutsättningarna ganska klara. Om Hizbollah får motta tyngre vapensystem som luftvärns- eller sjömålsrobotsystem från Syrien kommer Israel att ingripa militär för att slå ut sådana leveranser innan de nått Bekaadalen i Libanon. Det skulle i sin tur rättfärdiga Syrien/Iran att komma till undsättning, för att inte tala om Hizbollahs möjligheter att överösa norra Israel med raketer. I ett sådant scenario skulle Assad kunna få en nödvändig respit eller rent av stöd för att försvara Syrien mot israeliska attacker.

När det gäller konfrontationer som startar direkt vid den israelsk-syriska gränsen vid Golanhöjderna, så bedömer F&S
detta som föga troligt. Israel har noga hållt sig utanför konflikten i Syrien, och har rimligen som högsta intresse att Assad sitter kvar, om än kraftigt försvagad. Från kriget 1973 tills nu har gränstrakterna mot Syrien varit ganska stabila. Situationen kommer kunna bli mycket instabil vid regimens kollaps, särskilt som oppositionen i Syrien är djupt splittrad. I ett sådant läge blir risken för infiltrationsförsök från jihadistgrupperingar betydligt högre än tidigare.

Ytterligare österut, vid gränsen mot Jordanien, är läget mer svårbedömt. Det hashemitiska kungadömet har hittills kunnat hålla sig undan den Arabiska våren genom matsubventioner och saudiskt stöd. Det är just vilka överenskommelser som finns med Saudiarabien som är oklart. Rimligen finns det någon form av defensiva klasuler som säger att Saudiarabien ska kunna komma till undsättning om Jordanien hotas av Syrien. Mera osäkert är om det finns några motsvarande offensiva motsvarigheter som tillåter saudisk trupp att utgångsgruppera i Jordanien för att vid behov kunna gå in i Syrien.

I Saudiarabien har ju de personella förändringarna varit intressanta den sista tiden. Dels har landet fått en ny kronprins, Salman, som anses vara mycket pådrivande i stödet till grupperingar i Syrien. Dels har prinsen Bandar Ali kommit tillbaka i central position som både underrättelsechef och ordförande i säkerhetsrådet, vilket understöder misstanken om att vi kommer att få se någon form av offensiv när Ramadan är avslutad. I mitten av augusti vill dessutom Saudiarabien att Gulfstaternas samarbetsråd ska ha ett extra möte. Om vi antar att Israel egentligen vill ha stabilitet i Syrien samtidigt som Israel och Saudiarabien har gemensamma intressen mot Iran, så blir bilden ytterligt komplicerad om Saudiarabien samtidigt försöker underminera stabiliteten i Syrien.

När det gäller Irak är läget väldigt bekymmersamt. Den senaste månaden har mängder med attentat ägt rum runt om i landet. Dödlighetstakten motsvarar nu nästan den i Syrien. Den irakiska regeringen, som ju är shiadominerad, stöder inte oväntat den syriska regimen genom att hålla gränsen öppen för transporter i västlig riktning och flyende i östlig riktning. FN räknar med att totalt har 120000 människor nu flytt Syrien. I detta kaos söker nu Al Qaida-associerade grupperingar öka turbulensen i Irak genom blodiga attentat på samma sätt som i Syrien. Här är värt att notera att den tyska regeringen i ett interpellationssvar om Syrien uppgav att minst 90 attentat skett i Syrien som knyts till liknande grupperingar, en uppgift som regeringen angav den egna underrättelsetjänsten som källa för. Det som är terrorister ena dan, kan lätt bli upprorsmakare nästa dag om man inte är noggrann med etiketterna. Det finns dock inget i dagsläget som talar för att irakiska och syriska styrkor skulle bli indragna i strider, för det skulle det krävas en helt annan irakisk regering.

Mest svårbedömt är utvecklingen i den turkiska riktningen. Regeringen Erdogan har backat från sin hårda retorik kring det egna spaningsflygplanet ungefär samtidigt som det stod klart att NATO inte kom att hörsamma landets hänvisning till artikel 4 i Atlantfördraget. En av anledningarna till det tystare Turkiet stavas den kurdiska frågan. Irakiska Kurdistans president Barzani har försökt att ena Syriens kurder mot al-Assad. Olika källor från den kurdiskt dominerade delen av Syrien talar om olika slags överenskommelser. En skulle vara att huvuddelen av de kurdiska grupperingarna har gått samman mot regimen i utbyte mot att andra syriska rebeller inte agerar i dessa områden på ett sätt som drar på sig regimens upprensningsaktioner. Andra uppgifter talar om att den syriska regimen dragit sig ur dessa delar för att kunna använda sina trupper på andra håll i landet samtidigt som man stöder PKK's möjligheter till baseringar för räder in i Turkiet. I en sådan ekvation skulle al-Assad kunna räkna med att det etableras ett slags de-facto-Kurdistan som skulle kunna fungera som en destabiliserande faktor i Turkiet. Turkiet förfogar samtidigt över en stor och välfungerande krigsmakt som den senaste månaden förstärkt sin närvaro vid den gemensamma gränsen. I ett läge som rebellerna skulle kunna utropa ett större sammanhängande område i norra delen av landet som befriat, så skulle möjligheterna till externt skydd från bland annat Turkiet öka kraftigt.

På den globala arenan händer också en mängd saker som påverkar skeendet i Syrien. På regimens pluskonto kan skrivas det stabila ryska stödet som bland annat nyss svängde in i Medelhavet när fartygen ur Norra flottan med den stora jagaren Admiral Chabanenko igår passerade Gibraltar för att bedriva övningar med andra enheter ur Östersjömarinen och Svarta Havsflottan. På sin kurs ostvart kommer flottstyrkan att möta hangarfartyget USS Abraham Lincoln som är på väg hem efter avlösning utanför Persiska viken. Från Storbritannien rapporteras om att HMS Illustrious och andra enheter förbereder sig för att segla till Medelhavet efter OS för att kunna genomföra eventuella evakueringsoperationer i östra Medelhavet. Franska hangarfartyget Charles de Gaulle rapporteras att också under hösten bedriva övningar i samma område.

Omvärlden har också uppmärksammat de syriska arsenalerna för C-stridsvapen. Först kom det lite oro för att dessa skulle kunna falla i orätta händer, varpå syriska utrikesministeriet meddelade att dessa skulle bara användas i händelse av "extern aggression" - vilket får sägas vara en bred definition. Detta tolkades allmänt som riktat mot Israel, men F&S bedömer att regimen inte är så rigid. Utomstående som hotar regimen aktivt kan känna sig i farozonen vare sig man är turk eller arab. I går spädde sedan president Obama på det hela med en klar och tydlig varning till regimen att inte begå ett tragiskt misstag genom att avända dessa vapen. Det indikerar att det finns någon form av substans när det gäller den syriska avsikten. Ett presidentuttalande kommer inte oöverlagt i fall som dessa. Idag har den ryska regeringen meddelat att man fått försäkringar från Syrien att de egna trupperna har full kontroll på vapnen, vilket verkar rimligt med tanke på att den syriska armén fortfarande fungerar och att dessa vapen sannolikt bevakas av de mest lojala trupperna.

För svensk del finns det ett par intressanta noteringar i sammanhanget. Det ena rör flygningarna över Östersjön i förra veckan av det ryska strategiska bombflyget samtidigt som motsvarande skedde över Svarta havet. Enligt uppgifter i rysk media var detta en beredskapskontroll. Det är sannolikt så med hänsyn till det hårdnande klimatet mellan stormakterna och det relativt svaga tillståndet hos de egna strategiska ubåtarna, där många av dessa ligger i dockor på översyn. Då talar vi alltså om en beredskapskontroll av kärnvapenstyrkorna över bland annat Östersjön, och inte en navigationsflygning, för att på ett subtilt sätt kommunicera med västvärlden om att Ryssland motsätter sig aktiv inblandning i det syriska inbördeskriget.

Den andra noteringen rör den så kallade Saudiaffären i våras. Det är en viktig diskussion om vad vi kan/bör exportera och till vem under vilka premisser. Medierna och debatten har dock inte fått med det utomstående perspektivet, nämligen Irans. Här har vi ett land som aktivt hjälper en fiende till den Islamiska republiken att bygga upp sin krigsmakt. Att designa en renoveringsanläggning för pansarvärnsvapen är en sak, att konstruera strategiska bergrum för det saudiska försvaret en annan. Eftersom teokraterna i Tehran också läser tidningen, så får vi räkna med att vi står på en lista med röd text. Den listan blir mer och mer intressant i takt med att räckvidden på de iranska robotorna ökar och det iranska atomprogrammet fortsätter, i synnerhet som del av det syriska exilmotståndet utgår från Sverige. Det saudi-iranska ombudskriget blir allt farligare.

2012 blir ett hett år.

SvD
DN
Aftonbladet

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Debatt: Dagen då ekonomerna styrde Sverige

Av Magnus Wakander, systemanalytiker och moderat fritidspolitiker. Egen blogg på wakander.blogspot.com

Ett bra exempel på hierarkier av den gamla världen är svenska myndigheter och Sveriges Regeringskansli. I Sverige är det svårt att få något gjort på högre politisk nivå utan finansministerns stöd. Politik är många gånger, av olika anledningar, i huvudsak design to cost (ordnung must sein) och Anders Borg utför sitt arbete som siffrornas mästare med bravur. I ett Europa där finansiell ordning är viktigare än något annat, inte enbart en konsekvens av den finansiella oron, kan finansministern utan svårigheter utöva inflytande i frågor som normalt sett inte bör åvila denne. För många moderater är han en symbol för professionalism och det är han. Det är inte det som är problemet, problemet är att morgondagens nation inte finns till för att tillhandahålla ordning i finanserna utan för att det finns ett antal människor som delar samma syn på rättvisa, frihet och mänsklig utveckling (m.m.). En finansminister ska, enligt min mening, tillhandahålla stöd och strategisk inriktning för nationens finansiella utveckling i en värld där övriga ministrar m.fl. hela tiden önskar skapa ytterligare mervärde i det offentliga systemet. Finansministern är bromsen som definierar det totala finansiella utrymmet, inte ratten.

Men hur kommer det sig då att finansministern verkar vara den enda med riktigt stark vilja i den svenska regeringen? Jag är övertygad om att det skulle se likadant ut om oppositionen styrde - finansministrar behöver vara starka ledare eftersom de är en mot många.

När svaga ledare lämnar ett vacuum stiger de starka automatiskt in och fyller utrymmet. Starka ledare lämnar inte frågor hängande i luften utan ser till att de hanteras, även om det egentligen inte är deras uppgift. Borg är en sådan ledare och han skapar ordning och reda i allt den svenska staten gör. Men är det inte lite ensamt för honom? Notera att det inte handlar om huruvida de övriga är goda människor eller inte, det handlar om politiskt ledarskap och närvaro i debatten – och om rollspelet mellan dem.

Hur ser det då ut hos svenska myndigheter? Det ser ganska likartat ut. Chefer har på många ställen slutat leda och fokuserar på formella nyckeltal som ofta är formade för resursoptimering (ordning i de egna processerna) istället för flöde (kvalitet för klienten i systemet). Vi har efter många år av finansiell röra pendlat över till att helt fokusera på ordning och effektivisering (ofta genom centralisering). Balans är viktigt, någon sådan har vi inte just nu.

Så, de som styr idag är mer staberna än cheferna och chefer har blivit mer administratörer av nyckeltal än ledare av verksamhet. Staberna avgör vad som är effektivt, lagligt, politiskt korrekt o.s.v. Cheferna har inte all sakkunskap, vilket de inte heller ska ha, även om lite mer av den varan också idag skulle vara bra. Chefer skall leda och att leda är att fatta beslut och ta risk, att söka stöd för beslut som bl.a. sakfunktioner kan tycka är akademiskt mindre optimala och sedan driva igenom dem. Men rädsla styr många gånger där mod saknas och få är de som vågar riskera sin befattning, eller snarare karriärsutveckling, i syfte att göra vad som är rätt – prestige och rädsla begränsar chefer att bli de ledare de bör och kan vara. Rädsla är en reaktion, mod är ett beslut. En stark ledare vet när det är dags att göra det som är rätt. Att säga att man bara följer order, det vet vi är inte den rätta vägen att gå.

Man skulle kunna tro att strukturerade processer skulle växa fram i en sådan situation, men många gånger är det precis tvärtom. Strukturerade processer medför att beroendet av bl.a. nischad kompetens, som sakfunktioner många gånger representerar, minskar vilket därför motarbetas av de individer som söker upprätthålla sin egen funktions mandat och inflytande. För att bryta detta mönster behövs medvetna och långsiktiga beslut hos de allra högsta beslutsfattarna, som generaldirektörer och ministrar.

Nuvarande ordning, där statistik kommer före faktiska behov, kommer forts att dominera svensk offentlig förvaltning och politik så länge som statistikens ledare inte utmanas av andra starka ledare. Ingen nation kan överleva utan ordning och reda, men huvudfrågan är vad som kommer först: en nationell idé som förenar eller en ekonomisk ordning som förvaltar en befintlig ekonomi? Som i alla sammanhang måste något sättas i det första rummet och idag är det ekonomi och administration, och detta sker utan förhandlingar i det offentliga rummet där medborgare kan skapa sig en uppfattning om kvaliteten i de resonemang och linjer som förs.

Ett relevant exempel är det svenska rättssystemet som omfattar 11 myndigheter sett ur en klients perspektiv (d.v.s. tiden det tar från att man blir frihetsberövad till att man påbörjar avtjänandet av sitt straff – utgåendes från att man finnes vara skyldig). Alla dessa myndigheter har ett regleringsbrev från Regeringen och har ett antal nyckeltal (KPI) som ska uppfyllas. Nyckeltalen tvingar fram en optimering utgåendes från respektive myndighets verksamhet och inte det totala flödet som klienten upplever. Nyckeltalen bevakas av administratörer och chefer bygger sin uppföljning på dessa. I detta system av 11 myndigheter är resursoptimeringen fullständig men flödeseffektiviteten är enbart 2-3%. Det innebär att klienten får vänta en betydande del av sin tid i systemet. Denna väntan är inte gratis, och inte enbart monetär.

Fungerar det svenska administrativa systemet idag? Är offentlig förvaltning och därmed den politiska styrningen effektiv i sin helhet om man analyserar på högsta nivå: en medborgares tid i systemet över en hel livstid? Den här frågan är viktig då nuvarande nationalekonomiska paradigm bygger på att det svaret är Ja.

Försvar, och då i synnerhet militärt sådant, är alltid en tung ekonomisk belastning – en form av icke-funktion som aldrig kan bli bra nog. Samtidigt är folkvalda satta att tillse att nationen kan försvara territoriet oavsett situation och upprätthålla den territoriella integriteten. Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kan man även använda försvaret för att skapa goda relationer med andra länder (o.s.v.). Allt bygger på att försvaret ska vara trovärdigt, relevant och tillräckligt kapabelt vid en viss tidpunkt när något kan hända.

Trovärdighet, för något som inte kan mätas i entydiga termer, kräver strukturerad dialog och förhandling för att kunna försvaras inför medborgarna. Om administratörer och ekonomer tillåts diktera villkoren för försvaret utan att alla former av röster tillåts höras blir den folkliga förankringen av utgifterna ringa. Här blir sakfunktioner viktiga: Försvarsmakten har ansvar för att försvara nationen – inte Regeringen. Försvarets Materielverk har ansvar för att försörja Försvarsmakten med materiel o.s.v. Sakfunktionerna ska alltid höras, men inte fatta besluten. Det blir komplicerat om Försvarsmakten, som juridiskt äger risken genom Överbefälhavaren vad rör nationens samlade militära förmåga, inte får gehör för sina analyser. Här har saker även blivit lite extra pikanta eftersom Försvarsmakten numera även har en Generaldirektör. Vilken annan myndighet har två ordinarie myndighetschefer?

Att peka på ett nytt försvarsbeslut som fattas 2014 är inte tillräckligt – det måste finnas en levande debatt om vårt försvar här och nu eftersom det är just nu som Överbefälhavaren anmäler att han behöver lägga ned 1/3 av Försvarsmakten på grund av för låga anslag. Hans ord ska tas på allvar och inte tillåtas förringas. Att göra det är att förringa positionen som innehavare av nationens militärt högst beslutande befattning. Glöm inte att ett avancerat materielsystem som radarkedjor och stridsflygplan tar cirka tio år att införa.

Flödeseffektiviteten behöver förbättras och där har Försvarsmaktens Produktionsavdelning (PROD) och Försvarets Materielverk en viktig uppgift, men krigsmateriel är extremt komplex och teknikutvecklingen gör inte komplexiteten mindre. Att över 10-20 år systemförsörja försvaret med stridsflyg som bär intelligenta vapen och som ska samspela med ett mycket stort antal system vars beteende ska kunna koordineras i tid och rum för att lösa en gemensam uppgift över en mycket stor geografisk yta och med tillräcklig uthållighet, och med känd ekonomi, är något av det svåraste en nation kan göra. Krasst sett så vinner man inte krig med Excel-ark (om man inte har en rejält tjock lunta med sig för att slå folk i huvudet med), ej heller kan man tömma svenskt vatten på giftiga kemikalier genom att hoppas på att Kustbevakningen och Försvarsmakten gemensamt ska lösa en uppgift om den inte finns med i nyckeltalen. Och det, det visar hur starka ekonomerna har blivit.

Rysk offensiv i syriska frågan

Kampen i Syrien har gått i en ny fas, och just nu är det Ryssland som har initiativet genom att bedriva en koordinerad diplomatisk offensiv.

För det första har ett par syriska oppositionsdelegationer besökt Moskva för samtal, vilket innebar att Ryssland kunde slå en kil mellan dessa. Det Syriska Nationella Rådet (SNC) gjorde dessutom ett kardinalfel genom att hänvisa till att regimens kommande fall var att jämföra med Sovjetunionens upplösning. Det är troligt att den ryska eliten inte blev särskilt imponerad av denna jämförelse med den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet enligt Rysslands president.

Samtidigt har FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan besökt den syriske presidenten och haft vad som karaktäriserats som konstruktiva samtal, där al-Assad föreslagit en formel för att rädda Annan's havererade fredsplan. Annan driver mot västs intressen också att Iran ska ha en roll i en fredsuppgörelse, vilket är ofrånkomligt om en sådan ska uppnås. Ryssland cirkulerar därför nu ett utkast i FN:s säkerhetsråd för en ny resolution. Detta innebär att oppositionen måste förhålla sig till Assad-Annans samtal, och mycket talar för att de kommer att avvisa överenskommelser som innebär att regimen i allmänhet och Assadfamiljen i synnerhet kommer att ha största makten i ett framtida Syrien. Detta tvingar oppositionen något på defensiven i den publika debatten, då Annan har en hel del legitimitet att luta sig mot som f.d generalsekreterare och allehanda uttalanden om stöd för hans medlingsinsats.

Internt i Syrien har striderna trappats upp rejält. Under juni dödades cirka 4000 människor, vilket innebär ungefär en fjärdedel av antalet döda totalt. Regimen har också trappat upp stödet till kurdiska PKK som en motvikt till det turkiska stödet till FSA. Samtidigt kommer uppgifter om att regimen också beväpnar arabiska stammar i östra delen av landet för att kunna kontrollera andra kurdiska grupperingar som funderat på att ställa sig på oppositionens sida.

Läget i Syrien är svårbedömt avseende de framtida utsikterna. Många politiker utanför landet har slutat med att avge tvärsäkra omdömen om att Assad är borta nästa vecka eller liknande. Konflikten har stegrats över tid, men ännu har inte regimen gått för fullt enligt min bedömning. Regimens situation har dock gradvis försämrats, eftersom den inte lyckats kväsa upproret och varje dödsoffer föder nytt motstånd. För första gången har vi dessutom fått se ett par viktigare avhopp.

Förra veckan hoppade enligt uppgift generalen i det Republikanska Gardet, Manaf Tlass, av och ska ha tagit sig till Paris för att förena sig med sin far Mustafa. Denne var Hafez al-Assads förtrogne under flera decennier och vakade också över att Basher kom in i rollen som ny ledare i den syriska diktaturen. Eftersom Tlassfamiljen är sunniter så har detta förbund förkroppsligat den alawitiska och sunnitiska elitens pakt de senaste 50 åren. Dessutom kom idag också nyheten om det första ambassadörsavhoppet från regimen när landets ambassadör till Irak, Nawaf Fares, hoppade av.

På den militära sidan ökas insatserna i östra Medelhavet. Dels har NATO:s Standing Maritime Group 2 tagit sig till östra Medelhavet med några örlogsfartyg för att kunna utföra inspektioner av misstänkta fartyg inom ramen för Profileration Security Initiative (PSI). Syrien höll därför häromdagen en större manöver med luft- och sjöstridskrafter för att demonstrera sin förmåga och beslutsamhet.

Störst uppseende har dock nyheten om den ryska flottstyrkan som avseglat ur de olika flottorna med kurs mot Medelhavet för övningsverksamhet och skydd av egen handelssjöfart. Från Norra flottan kommer den stora jagaren Amiral Chabanenko och landstigningsfartyg av Ropuchaklass. Från Östersjömarinen ansluter i Atlanten sedan fregatten Yaroslav Mudrij. Från Svarta Havsflottan har redan jagaren Smetlivy jämte två ytterligare landstigningsfartyg gått mot samma vatten. Dessutom tillkommer sannolikt en till två ryska ubåtar. En indikation på detta är att ett ubåtsräddningsfartyg av Kashtanklass redan finns i Medelhavet enligt uppgift.

F&S bedömning är att huvuddelen av denna grupp efter att ha projicerat rysk växande sjömakt till stöd för regimen kommer att fortsätta til Svarta Havet för att delta i den stora övningen KAVKAZ-12 som går av stapeln under tidig höst i Kaukasusområdet.

För den ryska statsledningen är stödet till den syriska regimen också kopplat till Kaukasus och i viss mån de centralasiatiska republikerna. Det gäller att visa hållfasthet och inte erbjuda några möjligheter för militanta grupperingar att ta över Syrien som sedan kan användas som språngbräda för att sprida kalifatet först till södra Kaukasus och sedan norra delen, det vill säga Ryssland.

För svensk del finns det ett par noteringar att göra. För det första är det graden av koordinering i det ryska systemet när det gäller maktprojicering mellan militära och diplomatiska medel. För det andra ser man här prov på några av sjöstridskrafternas mest framträdande egenskaper, nämligen handlingsfrihet och uthållighet. Med en väv, stor eller liten, av sjögående och fasta logistikresurser kan örlogsfartyg vara ute länge, förutsatt att de har tillräcklig storlek. Med stöd av den internationella rätten om fria hav kan de dessutom utöva påtryckningar utan att kränka annan stats territorium som exempelvis de nu tre amerikanska hangarfartygen i och kring Persiska viken. För Sverige som en liten handelsnation med lång kust är sjöstridskrafter nödvändiga, vilka är hotade när 2/3-försvaret inträder med nuvarande utveckling.

Den tredje noteringen rör den ryska militära förmågan att samla örlogsfartyg ur olika flottor över hela världen, nu dessutom understödda med eget satellitpositioneringssystem GLONASS. Dessa örlogsfartyg behöver inte nödvändigtvis ta sig in i Östersjön. I debatten talar vi en del om det ryska behovet att behärska utloppen ur Östersjön för egen handel. Det är stort, men ännu större är det svenska behovet av handel över Göteborg och Västerhavet. Hur Sverige ska kunna upprätthålla fria flöden i framtiden är en avgörande fråga för vår nation, och något som borde definieras som ett vitalt intresse av en kommande Försvarsberedning. Vare sig det är utanför Göteborg eller vid Suez.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Inför sista akterna i Afghanistan

I helgen hade Expressen ett ambitiöst och intressant reportage om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Det var en ganska dyster bild som förmedlades om vad som åstadkommits. Ingressen ställer frågan på sin spets:

"Insatsen i Afghanistan har kostat fem svenska soldater och två afghanska tolkar livet. Tolv svenska soldater är skadade för livet. Det har kostat skattebetalarna 9,5 miljarder kronor. Men vad har de åstadkommit? Fred eller ett kommande inbördeskrig?"

Reportern, Terese Cristiansson, lyckas till och med att få en exlusiv intervju med den ökände afghan-uzbekiske krigsherren, Rashid Dostum, som styr delar av det svenska PRT:s område, provinsen Jowzjan.

Intervjuade personer i reportaget riktar bland annat kritik mot när svenska enheter har försökt att leverera något som liknar bistånd istället för säkerhet och anställningen av bevakningsstyrkor för infrastrukturen.

F&S ger kritikerna i huvudsak rätt. Att ge bistånd ska göras av de som är experter på detta på samma sätt som dessa inte kan leverera säkerhet. Enda passusen i bägge fallen stavas nöd, då det är befogat att bistå för att avhjälpa katastrof eller lindra nöd på samma sätt som en NGO skulle kunna skydda människor undan en massaker tillfälligt. Att hålla isär uppgifterna underlättar också bägge aktörernas verksamhet i längden.

Bevakningsstyrkorna i Critical Infrastructure Protection Programme (CIP) har jag ställt mig frågande till tidigare. Orsaken till detta är att centralmakten inte vill ha detta system. Programmet som startade utanför ISAF:s domäner har uppvisat blandad framgång. I vårt område har dessa lyckats bättre än på många andra ställen, men det är en underlig ordning att vi säger oss stödja den afghanska regeringen och sedan samarbetar med ett program som samma regering inte initierat.

Bägge exempeln är följder av oklara mål och otillräckliga medel. När det gäller målen i Afghanistan har kompassnålen snurrat runt för att på slutet hamnat mer rätt med att träna de afghanska säkerhetsstyrkorna, där de svenska enheterna gjort ett bra jobb - där de har funnits.

Drygt 500 soldater på en yta som Norrbotten innebär att möjligheterna till övervakning blir indirekta och förhållandevis ringa. Det är därför en avlastning att det då funnits program som CIP som fått funktionen Härmed är jag nödd och illa tvungen.

Denna njugghet/överambition har tillkommit i ett samspel mellan olika regeringar och opposition precis som i försvarspolitiken i stort. När det gäller medlen är dessa i mångt och mycket en funktion av felaktiga bedömningar avseende motståndarna, som underskattats - också något att tänka på när det gäller försvarspolitiken i stort.

Inför de sista akterna i Afghanistan riskerar nu Sverige att hamna som grindvakt i norr, eftersom mycket talar för att stor del av tillbakadragandet kommer att ske via Mazar-e-Sharif längs det så kallade Northern Distribution Network som slutar i de baltiska staterna. Även om logistikflödet nu efter sju månader kommit igång genom Pakistan ökar sannolikheten för att detta åter ska stängas med tiden. Detta vet våra motståndare och därför kommer vårt område att i ökad utsträckning hamna i fokus för ansträngningarna att ge bilden av att väst åsammakats ett nederlag. Här är jag skeptisk till den militära nedtrappningen som jag bedömer kommer för tidigt.

Vårt deltagande i ISAF har varit befogat av flera skäl. Dels har FN och sedemera de afghanska regeringarna bett om hjälp. Dels har vi haft, och har ett tillstånd i närområdet som medger att vi kunnat/kan satsa militära resurser. F&S tillhör inte dem som märker detta med den så kallade Långtbortistandoktrinen. Sverige försvaras visst i Afghanistan, om än indirekt. Under långa tider i historien har svensk säkerhetspolitik handlat om att hålla krigen borta från svensk mark. Den linjen bör vi fortsätta med - men med hyggliga förutsättningar både i Afghanistan och här hemma.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Hej Matematik! - Kapitel Driftkostnader för stridsflyg

En hyggligt objektiv rapport med bäring på svensk försvarspolitik landade igår. Det är ansedda IHS Jane's som gått igenom driftkostnader för moderna stridsflygplan i väst, här omskrivet av Stratpost.com.

Resultatet är en triumf för Gripen. Genom att gå igenom kända affärer och olika fabriksuppgifter samt Jane's egna bedömningar har olika flygplans kostnader per flygtimme räknats ut. Gripen (Bedömt version C/D) betingar en kostnad på 4700 USD per flygtimme jämfört med närmsta konkurrent F-16 med motor Block 40/50 som slutar på 7000 USD/timme.

Gripens europeiska konkurrenter Rafale och Eurofighter Typhoon ligger på 16500 resp. 18000 USD/flygtimme enligt analytikernas beräkningar. Driftmässigt är F-35 (Joint Strike Fighter) en rysare på 21000/31000 USD i timmen enligt Australiens flygvapen/US Navy projektioner.

Skillnaden blir enorm om en stat ska vidmakthålla luftstridskrafter i Sveriges omfattning. Om vi antar att 200 flygförare till 80 stridsflygplan ska ha 140 flygtimmar per år för att kunna utföra en typisk uppdragsprofil typ jakt, så skiljer det c:a 2,3 Mdr SEK årligen mellan Gripen och Rafale i driftkostnader (c:a 900 MSEK resp. 3200 MSEK).

För Norges del innebär detta en merkostnad om c:a 2500 MSEK varje år - 50 Mdr SEK på 20 år - om vi antar att det är 120 flygförare som ska träna med F-35 vid ett pris på 26000 USD/flygtimme jämfört med Gripen.

Nu är mer jämförbara E/F-version sannolikt något dyrare per flygtimme eftersom motorn hos de flesta köpare antagligen skulle vara kraftigare än i C/D-versionen. Jane's har tagit fram en formel för att räkna ut bränsleförbrukningen som Stratpost visar för den som vill fördjupa sig.

Jane's har också redovisat en viktning av olika poster för att räkna ut CPFH (Cost Per Flight Hour). I denna viktning utgör bränslet 20 - 25% av totala driftkostnaden medan systemunderhåll och reparationer står för 60 - 70%. Reservdelar och elektonik är resterande 10 - 15% av CPFH. Därför är Gripen E/F-versionen sannolikt bara marginellt
dyrare än C/D-versionen.

Detta är en rapport att ta till sig inför diskussionerna om olika alternativ inför en eventuell uppgradering av vårt stridsflyg. Till detta kommer att engångskostnaden för att byta logistiksystem vid val av ett utländskt flygplan, något som kan ha påverkat Norge marginellt till valet att stanna vid Lockheed.

Med IHS Jane's rapport har vi fått en ledstång att hålla oss i under debatten som följer. Nu väntar vi bara på den säkerhetspolitiska analysen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Hej Matematik! - Kapitel Försvarsekonomi

De politiska partierna har nu intagit sina positioner i förhållande till ÖB:s utspel inför Almedalsveckan om konsekvenserna av oförändrad ekonomi för Försvarsmakten. Genom sitt förenklade och därmed pedagogiska budskap om avveckling av försvarsgrenar eller delar av dessa, så satte ÖB dagordningen tillfälligt för diskussionen kring försvarets utveckling.

En annan pedagogik är dock svårare, och det är att förklara varför allt är i balans till 2014 och därefter öppnar sig ett försvarsekonomins Ginngungagap vid horisonten. Regeringsföreträdare och talespersoner för moderaterna hänvisar gång på gång att en säkerhetspolitisk analys måste göras först innan man kan bedöma försvarets ekonomiska behov. Kritiker som undertecknad menar att ÖB:s budskap visar på att det förra inriktningsbeslutet är underfinansierat från start.

Hur kan vi ha så olika bild av verkligheten? En faktor att värdera är de olika planeringshorisonterna. Precis som jag redovisade i inlägget häromdagen, så utarbetar Försvarsmakten en tioårig verksamhetsplan som rullas årligen. Riksdagen hanterar i sina inriktningsbeslut en femårig finansiering av Försvarsmaktens verksamhet. Därför har de moderata företrädarna formellt rätt i att ekonomin fram till 2014 i huvudsak är i balans, men det beror på att den beslutade insatsorganisationen inte är utbyggd. Det är som att säga att den halvfärdiga ishallen inte har för höga driftskostnader.

Det är ingen bra ordning att den underordnade myndighetsnivån har en längre planeringshorisont än vad Riksdagen har. Antagligen är det den folkvalda församlingen som måste förändra omfattningen av vad ett beslut hanterar i total ekonomi. Försvarsekonomi mår bättre av långa perspektiv.

När det gäller diskussionen om det är kartan eller verkligheten som gäller, så är min argumentation att det vi diskuterar är en underfinansiering i ett tioårsperspektiv av den förra säkerhetspolitiska analysen. En premiss för detta påstående är att Riksdagen 2009 fattade beslut om en insatsorganisation (IO 2014) med en viss omfattning och kvalitet.

Om vi nu summerar denna underfinansiering så blir den vid tidpunkten 2019 enligt följande:

Underskott i förbandsverksamhet …………………………….............….1,2 Mdr SEK
Underskott i anskaffning/vidmakthållande av materiel …………… …2 Mdr SEK
Utebliven kompensation för försvarsmaterielinflation ………………3-4 Mdr SEK

Totalt…………………………………………………………............…..…c:a 6-7 Mdr SEK

Den senare punkten är en uppskattning och är ingalunda okontroversiell. Det är heller inget allianspåfund att inte kompensera för denna inflation, utan en ordning som infördes under en socialdemokratisk regering. Även om vi kunde önska oss att inflationen på försvarsmateriel skulle följa konsumtionprisindex, så är det tyvärr ett fenomen vi måste förhålla oss till, ungefär som en bil blir utsatt för korrosion. Med nuvarande takt för försvarsmateriel är en enkel tumregel att organisationen halveras var 20:e år vid utebliven kompensation.

Försvarsberedningen ska sedan göra en säkerhetspolitik analys som sedan ska brytas ned till behov av militära förmågor. En förenklad analys är att Ryssland upprustar, USA omorienterar sig mot Asien och EU befinner sig i en politisk kris baserad på hög grad av skuldsättning. Sammantaget är den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde mer osäker än 2009 samtidigt som vi kan anta att den ryska militära förmågan avsevärt har förbättrats 2020 jämfört med vad utblicken var 2009.

Centralt för vår del är utbyggnaden av de ryska flygstridskrafterna med avancerade stridsflygplan, professionaliseringen av luftlandsättningsdivisionerna och upprustning av Norra flottan och till del Östersjömarinen.

Därför är det rimligt att anta att det i förhållande till 2009 måste det till ytterligare materiella uppgraderingar för att i första hand klara av den folkrättsliga skyldigheten att hävda vår territoriella integritet. I klartext innebär det ökad förmåga för svenska luftstridskrafter i form av uppgradering när det gäller Gripen.

Utgifterna för en sådan är svåra att ange i skrivande stund. Jag ansätter här ett antagande om 1,5 - 2 Mdr SEK/år under 20 år. Det innebär att vi totalt sett skulle vara tvungna att öka försvarsanslaget med 7,5 - 9 Mdr SEK mer 2019 än idag för att inta det försvar svenska folket genom sina folkvalda beslutat om 2009. Cirka 20 - 25 % av denna ökning kan i mitt exempel härledas till de ryska upprustningsplanerna, resten är underfinansiering.

Detta är priset för den militära alliansfriheten. Vi har dock en situation där de som förespråkar denna har en låg betalningsvilja samtidigt som de som förespråkar NATO-medlemskap inte vågar driva opinion - och därför driver alliansfriheten med samma låga betalningsvilja. Priset för att inte betala kommer att komma som ett brev på posten i form av minskad handlingsfrihet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Makarovs karta?

Av läsare till bloggen har redaktören fått följande urklipp som förefaller vara tagen ur en finsk dagstidning. Denna karta ska vara en avbildning av den karta som den ryske generalstabschefen Makarov nyligen visade upp i Helsingfors. Som synes ligger stora delar av östra, mellersta och norra Sverige i något som ser ut som en rysk intressesfär.

F&S behöver hjälp från våra finländska läsare med att A/ verifiera urklippet och dess koppling till generalens föreläsning och B/ en översättning av innehållet till svenska och/eller engelska.

[Uppdatering] Texten förefaller handla om synen på robotförsvaret, där Makarov argumenterar för att Ryssland inte kan tänka sig att väst utgångsgrupperar system inom det röda området. Detta skulle innebära att Rysslands strategiska robotvapen skulle få ett försämrat utgångsläge. Den logiska följden blir antagligen ryska förslag om att Ryssland skulle svara för skyddet av detta område i ett samarbete, något som skulle vara svårt för de markerade staterna att acceptera. [Uppdatering slut]

Länk till karta

Bloggrannen Observationsplatsen hann före liksom Wiseman

ÖB ropar I gevär

Gårdagens största inrikespolitiska nyhet blev ÖB:s utspel i SVT rapport, där denne varnade för att en oförändrad ekonomi innebär att delar eller hela försvarsgrenar behöver väljas bort. Hans budskap är detsamma som det som F&S skrev om i samband med Sälenkonferensen i janauri. 2/3-försvaret står för dörren.

Det är mycket bra att ÖB på detta sätt markerar omfattningen på konsekvenser av en oförändrad ekonomi. Eftersom varningen om att kejsaren är naken kom på bästa sändingstid är det svårt att hävda att ingen sagt något.

Samtidigt så var det den förra militära ledningen, som ÖB själv var en del av, som lämnade in underlaget till regeringen inför propositionen 2009. Även om fokus för dokumentet var målbild 2014, så omfattades helheten av den dåvarande planeringsperioden 2010 - 2019. Exempelvis skriver FM i missivet ovan:

"Förnyelse av dimensionerande system för övriga stridskrafter, främst marinstridskrafter, ligger sent i planeringsperioden 2010 – 2019 eller helt utanför nuvarande materielplan."

I bilaga 1 s. 6 kan vi vidare exempelvis läsa följande:

"Insatsförbanden, som indelas i stående förband respektive kontraktsförband1, kommer med föreliggande planering att vara uppfyllda med gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS):
− För sjöstridsförband med anställda år 2010 och kontrakterade år 2011.
− För flygstridsförband, inklusive servicepersonal, med anställda år 2010 och kontrakterade
år 2013.
− För markstridsförband, amfibieförband samt marinens och flygvapnets basförband, med
anställda år 2018 och kontrakterade år 2019."

och

"Insatsorganisationen bemannas således med en successivt minskade mängd värnpliktig personal intill 2018.
Ovanstående innebär att territoriell integritet kan upprätthållas över tiden och att kapaciteten för internationella insatser ökar från år 2010. Full kapacitet med ett nytt personalförsörjningssystem omfattande stående och kontrakterade förband uppnås från år 2019, då det nya personalförsörjningssystemet är fullt genomfört."

I Försvarsmaktens arbetsordning framgår det i 3. kap 6 para:

"6 § Av 4 § 3 myndighetsförordningen (2007:515) följer att myndighetens ledning ska besluta en verksamhetsplan. Verksamhetsplanen benämns internt i myndigheten för Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP). I FMUP anges de produkter samt den produktion av förband, förmågor, beredskap och insatser m.m. som avses bli genomförda nästkommande år och de därpå följande nio åren."

Nu är det inte förbjudet att bli klokare efter hand eller att byta uppfattning från myndighetsledningens sida. Sammantaget är det välgörande att magnituden blir klar för envar. Det politiska ansvaret för det uppkomna läget är otvetydigt regeringens, som till och med hade en försvarsminister som avgick på sättet som försvarsfrågan behandlades på redan 2007.

Vad vi bevittnar är inget unikt, det är mänskligt och ett klassiskt exempel på låg kvalitet i förvaltningen. Underfinansiering byggd på alltför optimistiska kalkyler, och ett vankelmod från ansvarigas sida att handla. Ingen vill vara budbärare eller ta i problem som river upp redan gjorda fördelningar mellan olika områden. Problemet är att det inte är ett kommunalt skrytbygge eller bostadsbolag, utan rikets försvar det handlar om.

Se även Wiseman och Skipper samt Cornucopia

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Med jordaxeln genom Almedalen

Medan stora delar av det politiska etablissemanget samlas i Almedalen, så sker stora saker samtidigt i Mellanöstern.

I Egypten svor landets nye president, Muhammad Mursi, presidenteden inte bara en gång, utan tre. Högsta Domstolen, Tahrirtorget och Kairos universitet fick besök av Mursi på hans effektiva eriksgata. Det var en fascinerande upplevelse att höra en före detta fängslad medlem i Muslimska Brödraskapet tacka militär och polis för att de skyddade valet och landet samtidigt som de högsta militära cheferna gjorde honnör för den nye presidenten.

Med tanke på att ledaren för militärrådet, fältmarsalk Tantawi, mer eller mindre utnämnde sig själv till försvarsminister i den nya regeringen kommer det att bi intressant att se hur länge de ömsesidiga betygelserna håller i sig.

Den nye presidenten gjorde två utrikespolitiska utspel sin första i ämbetet. Dels kommer han att begära att den blinde schejken Abdel Rahman blir utlämnad från USA, där han suttit fängslad för terroristattacken mot WTC 1993. Dels gav han det syriska folket sitt moraliska stöd i kampen för frihet.

Att signalera tuffhet mot USA är antagligen avsett för inhemsk konsumtion, där motstånd mot utlänningar i allmänhet och amerikaner i synnerhet uppskattas.

När det gäller Syrien är Mursi inte ensam om att vilja att det syriska folket får en maktstruktur som bättre speglar folkviljan. I Genevé möttes igår en ny variant av Syriens vänner för att diskutera Syriens framtid. Egendomligt nog deltog varken Iran eller Saudiarabien, som blev blockerade från deltagande av USA respektive Ryssland.

Eftersom konflikten nu pågår på tre nivåer kan det inte bli någon hållfast lösning om inte dessa är representerade vid politiska förhandlingar. Detta särskilt som konflikten nu verkligen är internationaliserad efter den syriska nedskjutningen av det turkiska spaningsflygplanet.

Den turkiska premiärministern Erdogan kallar Syrien för ett klart, aktuellt hot mot den turkiska säkerheten. President al-Assad å sin sida höll tal i den nya parlamentet och sa att Syrien är i krig i alla aspekter. Bägge länderna har höjt sin militära beredskap på ömse sidor gränsen och för fram tyngre förband. Saken kompliceras dessutom av att Turkiet upplåter områden för den Fria syriska armén att organisera sig samtidigt som den syriska regimen låter kurdiska PKK förbereda sina attacker mot mål i Turkiet.

Dessutom finns obekräftade uppgifter på att just Saudiarabien också höjt sin militära beredskap och för fram förband mot den jordanska gränsen. Med tanke på att landet fått en ny kronprins, Salman, som är fast besluten att stödja förändringarna i Syrien, och den geopolitiska situationen i stort, så förefaller det som en rimlig uppgift. I händelse av stor konflikt skulle saudiska styrkor kunna skydda Jordanien mot syrisk aggression eller till och med gå in och skapa en buffertzon i sydöstra Syrien.

Möjligheterna att göra dessa typer av operationer hänger förstås ihop med vad som händer i den stora konflikten med Iran. Från och med idag är du och jag inblandade i de mycket stränga sanktioner som EU infört mot den iranska oljeekonomin. I klassisk konfliktteori skulle man kunna rubricera detta som en form av ekonomisk krigföring.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att USA och Storbrittanninen samtidigt fört fram stora resurser för minröjning till havs och fartyget för specialoperationer, USS Ponce till Persiska viken. USA har dessutom två hangarfartyg i området och Frankrikes Charles de Gaulle har också anslutit till denna styrkeuppbyggnad för att sätta press på Iran i de förhandlingar som pågår i både officiella och inofficiella kanaler.

Eftersom Iran har en tydlig politisk vilja och dessutom en icke obetydlig förmåga att slå tillbaka i form av olika miliser i Libanon, Syrien och Irak, så förutser jag en ytterligare stegring av denna konflikt, främst i form av indirekta metoder i bland annat Syrien. The ante is up som de säger i Poker.

[Uppdatering 10/7] Franska hangarfartygsgruppen Charles de Gaulle anlöpte 6/7 Toulon och befinner sig sålunda inte i Persiska viken. Jag korrigerar ett par källvärderingar. [Uppdatering slut]

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet