Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön

Det ryska västra militärdistriktets luftbefälhavare, generalmajor Igor Makushev, berättade på en presskonferens i Sankt Petersburg att två nygamla flygbaser i Arktis kommer att öppnas igen under sommaren, enligt RIA Novosti. Enligt generalen planeras också en bas öppnas nästa år på Frans Josef's land.

Detta ska ses i ljuset av de två arktiska brigader som ska byggas upp och där den första ska vara operativ 2015. Men, trots uppmärksamheten kring dessa, så är det ändå upprustningen av de strategiska robottrupperna och dess installationer som är den ryska prioriteringen. Nya robotar och radaranläggning provas ut och sätts i drift. Endast genom dessas kvalitet och kvantitet kan Ryssland få kraft bakom orden i det ständiga strategiska förloppet.

Ryssland satsar inte bara på militär styrka i Arktis. I början av april annonserades planer på investeringar i infrastruktur, sociala program och miljö på 44 miljarder dollar till 2020 i området. Det kan verkligen behövas investeringar för miljön med tanke på de fasansfulla foton som Huffington Post nyligen publicerade på oljesmältvatten i vattendrag.

Med ett skiftande amerikanskt fokus från Europa mot Asien kan det vara extra intressant att följa vad de europeiska stormakterna gör i regionen, i synnerhet Storbritannien som historiskt hyst ett stort intresse för Östersjön och Nordsjön. Vi har ju kunnat följa konsekvenserna när det brittiska försvaret fått dra åt svångremmen till följd av en kraftig underfinansiering och svag ekonomisk uppföljning. Ofördelaktigt för Sverige så drabbades av den brittiska flottan av stora neddragningar, vilket innebär att landet fått ett vakuum när det gäller styrkeprojicering i form av hangarfartyg med tillhörande luftstridskrafter ett antal år framåt.

Den brittiske utrikesministern William Hague var för ett par dagar sedan i Moskva för överläggningar med sin kollega Sergej Lavrov i syfte att förbättra de inbördes relationerna som försämrats långsamt de senaste fem åren. Strax före var den brittiske generalstabschefen David Richards i USA och blev uppmärksammad för att ha berättat att Storbritannien kanske inte har råd i framtiden att upprätthålla den "speciella relationen" med USA, i synnerhet inte när det råder en ekonomisk kris i Europa. Den brittiske generalen menade att det pågår en debatt i London om det ligger i landets intresse att alltid hålla sig närmast USA.

Om relationen mellan USA och Storbritannien skulle försvagas något, så riskerar den transatlantiska länken att försvagas på motsvarande sätt. För svensk del innebär det ökande krav på egen förmåga och ansvarstagande i norra Europa eller att ta ökade risker inför framtiden. För att kunna ta sådana risker krävs en säkerhet om var Tyskland är på väg i säkerhetspolitiken, något som inte är helt lätt att skaffa sig. Landet har å ena sidan tagit ett stort ansvar i Afghanistan och har en ganska tuff linje mot Iran. Landet deltog dock inte militärt i Libyen och sätter stort värde på den ekonomiska relationen med Ryssland. Tyskland är heller inte entusiastiska inför tanken på delsystem i det gemensamma robotförsvaret i Östersjön. Ryssland försöker att manövrera genom Tyskland i denna fråga för att försvåra operationaliseringen av detta, då det också påverkar de ryska robottruppernas förmåga. Som den inrikespolitiska utvecklingen ser ut i Tyskland för tillfället kan vi få se ett nytt försök till avspänningspolitik från tysk sida så småningom.

För säkerheten i närområdet, Arktis och Östersjön bland annat, krävs vilja och ekonomisk styrka. Med en stark vilja och höga energipriser ökar den ryska förmågan att forma säkerheten efter egna preferenser. Intresset av att energipriserna hålls på en hög nivå är en faktor att värdera i ryskt agerande i nutida kriser, vilket blir en kraft för förlängningen av dessa konflikter. Intresset av det egna energiflödet när det gäller utvinning i Arktis och transporter genom Östersjön liksom den militära potentialen på Kolahalvön kommer i ökande grad att vara dimensionerande för den regionala säkerheten i årtionden framåt. Med möjlig framgruppering av amerikanska hangarsfartygsgrupper i Norska havet och möjligheterna att stänga Östersjöutloppen i praktiken, så konvergerar kraftcentrum i vattnen mellan Norge och Storbritannien för att behärska Skandinaviska halvön.

För svensk del innebär det att vi borde kombinera minst två av dessa tre försvarskomponenter för framtiden: NATO-medlemskap, mer resurser och/eller ambitiösa internationella insatser.

Men, eftersom vi inte verkar kunna uppbåda någon politisk vilja för vare sig det ena eller andra, så kommer det att framtvinga en högre risktagning och hänsynslösa prioriteringar. Konceptet "Det insatta insatsförsvaret" tar nu in vatten för fullt. Välkommen till en helt annan verklighet!

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Nordafrikansk gryta

Läget i Libyen förblir oklart. Det nationella övergångsrådets (NTC) ledare, Abdel Jalil, annonserade i fredags att de planerade valen 19 juni kommer att skjutas upp. Uttalandet modererades senare till ett "kanske" med hänvisning till bland annat överklagansprocesser avseende nomineringar. Valet om tre veckor gäller nationalförsamlingen som ska utforma en ny konstitution.

FN ligger på bedömningar kring 75000 - 100000 internflyktingar i landet. En siffra som är på väg åt rätt håll. Under kriget i Libyen beräknas uppemot 500000 människor varit på flykt. Materiellt gick det inte någon större nöd på dessa, då levnadsstandarden hos det libyska folket var relativt högt, vilket innebar att familjer kunde inhysa släktingar från andra områden i landet i sina hus.

Åt andra hållet går däremot den libyska ledningens respekt för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC). Under kriget sökte NTC åtal mot Khaddafi och dennes närmaste, men nu vägrar rådet konsekvensent att lämna ut Saif al-Islam till ICC. Likaså insisterar regimen på att Khaddafis underrättelsechef Abdullah Sanussi ska lämnas ut till Libyen istället.

Övergångsrådet har också introducerat lag nr 37 som förbjuder förolämpningar mot Libyen och dess folk, kritik mot revolutionen eller glorifiering av Khaddafi. Det hela påminner om Khaddafis lagar om att förbjuda kritik mot dennes revolution 1969.

Eftersom läget är oklart har oljebolaget Shell annonserat att de stoppar utvinningen i landet, men blir kvar med representation. Motivet anges som att utvinningen inte är värd priset. Med tanke på den libyska oljans kvalitet kan det vara en indikation på Shells värdering av läget i Libyen. Å andra sidan är den totala oljeproduktionen uppe kring 90% av produktionen före kriget.

För två dagar sedan utropade den oheliga alliansen mellan Al Qaida-associerade organisationen Ansar Dine (Trons försvarare) och National Liberation Front of Azawad (FNLA) den självständiga staten Azawad i norra Mali. De forna fyra grupperingarna är därmed tre. Sedan tungt beväpnade tuareger återvänt från tjänst i Khaddafis sold och anslutit sig till FNLA gick det snabbt att ta över stora delar av landets norra delar, i synnerhet sedan kaptenen Amadou Sanogo gjort en militärkupp i söder samtidigt. Omvärlden reagerade kraftigt, och Sanogo överlämnade snart makten till Dioncounda Traore som interimpresident. Denne misshandlades dock svårt i ett upplopp under förra veckan, och befinner sig nu i Frankrike för vård.

I affärsvärlden brukar man säga att det inte finns några sammangåenden mellan företag, utan bara övertaganden. Försök till ett sådant kom omedelbart från Ansar Dine som hävdade en överenskommelse med FNLA om att införa Sharialagar i Azawad. Det innebär att FNLA antingen kommer att bryta pakten eller bli ett redskap för islamisterna.

Så ser det ut som en delkonsekvens av det libyska kriget i Mali. I öster ligger Egypten som ju genomförde första valomgången till presidentposten i förra veckan. Valet var en framgång på sättet det genomfördes utan våld. Å andra sidan var valdeltagandet kring 40%, vilket innebär att de två slutkandidaterna har primärt stöd av 11-12% av de röstberättigade. Intensiva förhandlingar pågår med all sannolikhet bakom kulisserna. De viktigare utslagna kandidaterna har skyndat sig att vara mot Mursi och Shafiq.

Med det parlamentariska stöd som Muslimska Brödraskapet fick, så är röstpotentialen stor för dess kandidat. Vektorerna pekar dock i annan riktning. För ett halvår sedan ansågs det gamla gardet vara helt ute, men nu är en Mubarakman alltså möjlig att välja till president, för Shafiq har vind i seglet med sitt budskap om säkerhet. Jag bedömer därför en upptrappning av våldet inför andra valomgången och en ny nationalistisk retorik med arabisk, och inte religiös klang. Det styrande militärrådet som ännu inte släppt igenom en ny konstitution har också hög handlingsfrihet beroende på valresultatet i mitten av juni.

Jag håller mig fortfarande till mina tre tumregler för regionen: Ingenting är enkelt, ingenting är tillåtet och ingenting är vad det ser ut att vara. Expect the unexpected!

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Kampen om det digitala livet

Idag blev det stor spridning av nyheten om ett nytt spionprogram, Flamman, som uppträtt i datasystem i framförallt Mellanöstern. Här ett pressmeddelande från Kaspersky som beskriver hur datakoderna är 20 gånger mer omfattande än Stuxnet. Enligt Kaspersky är programmet i en aktiv fas och övervakas av sin skapare under genomförandet. Omfattningen av programmet innebär att det med största sannolikhet är skapat av en statlig aktör.

Ungefär samtidigt kommer nu en rapport från universitetet i Cambridge som funnit bakdörrar installerade i kiselkretsar som används i amerikanska militära chips. Genom denna bakdörr kan skaparen programmera om krypton, förstöra komponenten och få tillgång till nycklar. En besvärande omständighet tycks vara att forskarna ännu inte hittat något sätt att uppdatera kiselkretsen, vilket innebär att en användare måste acceptera risken eller fysiskt byta ut kretsen. Eftersom en övervägande del av dessa kiselkretsar tillverkas i Kina, så riktas misstankarna mot den kinesiska staten.

Nu är det inget märkligt att en tillverkare bygger in bakdörrar i sina digitala program/system för att kunna förbättra produkten eller avhjälpa fel. Samtidigt passar det de digitala försvararna att hot mot våra datorer blir kända, vilket skapar efterfrågan på IT-säkerhet.

Nu kanske det skulle behövas i skenet av de senaste turerna kring Google Street View. UK Information Commissioner överväger nu att återuppta sin utredning mot bolaget, sedan de studerat amerikanska Federal Communications Commission (FCC) som förra månaden gav ut en rapport om hur det stora företaget samlat in okrypterad information från användares nätverk när bilen med kamerautrustning passerat. Textmeddelanden, email och lösenord är exempel på data som samlats in av Google, enligt FCC. Företaget säger att det inte har använt denna data eller haft någon avsikt att göra det. FCC säger att Google fördröjt utredningen genom att inte lämna ut material i tid. Enligt organisationen Big Brother Watch har endast 12% av användarna läst igenom Google's policy.

Kampen om makten på cyberdomänen går vidare. Vi kunde igår läsa om hur svenska skattemedel och myndighetsstöd används för att upprätthålla nätfrihet genom anonymiseringstjänsten Tor. I USA formeras nu styrkorna i kongressen för att ta ställning till ett förslag om att ge FN-organet International Telecommunication Union (ITU) ökat inflytande över Internet när det gäller saker som standarder, tariffer och Webadresser. Förslaget har uppbackning av BRIC-länderna, vilket inte ökar aptiten i kongressen för förslaget. Kritiker menar att förslaget kommer att fördyra Internettrafiken och minskar den personliga friheten.

Cyberdomänen, skapad av människan, är på väg att bli en enormt stor politisk fråga på ett sätt som påminner om miljöfrågan. Viljan att ha hemligheter, som manifesterades i kampen om den så kallade FRA-lagen, har hittills varit starkare än viljan att vara privat. Den data som vi publicerar om oss själva är omfattande och i många fall ger vi iväg äganderätten till exempelvis foton. När kunskapen eller den digitala medvetenheten växer sig starkare om kraften i kombinationen av exempelvis ansiktsigenkänning och geolokalisering, så kan det bli annat ljud i skällan om skydd mot marknader och inte bara stater.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Syrisk massaker och egyptiska hötappar

Rapporterna om en massaker i Houla, i de centrala delarna av Syrien, kommer inte överraskande. Regelbundna läsare har kunnat ta del av resonemanget att omvärlden kommer att öka sina ansträngningar till stöd för revolten mot Assadregimen. Kriget, i synnerhet inbördeskriget, har en inneboende våldslogik som många gånger driver fram överloppsgärningar.

Förre generalsekreterarens Kofi Annan's fredsplan har därmed havererat. Den fria syriska armén (FSA) har redan deklarerat att de inte kommer följa den, vilket naturligtvis spelar regimen i händerna. De kräver också flygattacker mot regimen från omvärlden.

Den syriska regimen har den senaste månaden haft ett ganska fast militärt grepp över landet, men på andra områden har det börjat svaja. Livsmedelsförsörjningen har drabbats av svåra störningar med kraftigt minskad import. Samma tendens börjar vi nu se när det gäller bränsleförsörjningen, vilket tvingar regimen att hårt prioritera de egna eliförbanden som gör brandkårsutryckningar med bränsletörstiga stridsfordon.

På ytan har den senaste månaden varit något lugnare än tidigare, men bakom kulisserna har mycket utspelats sig. FN har bland annat rapporterat att bägge sidor gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter. Allt fler rapporter har kommit om att det ekonomiska stödet till rebellerna ökat från omvärlden, vilket gjort det möjligt för dessa att köpa fler vapen och ammunition. Under tiden fortsätter intressegemenskapen "Syriens riktiga vänner" att leverera livsviktiga förnödenheter för regimen.

Vid åtminstone ett tillfälle har rebellerna dessutom lyckats infiltrera den närmaste kretsen kring Assad och genomfört ett försök att döda nära medarbetare med gift i maten. Alla utom en överlevde, enligt den senaste rapporteringen. Detta får effekt genom alla försiktighetsåtgärder och den misstro som en sådan attack tvingar fram. I Aleppo öppnade dessutom regimens styrkor eld mot en demonstration i fredags, vilket är en av de allvarligaste incidenterna i Syriens viktiga handelscentrum sedan upproret startade.

Som ett brev på posten uppmanade Förenade Arabemiraten att Arabförbundet ska kallas in för möte med anledning av dödsoffren i Houla. Samma slutsats kom den nye franske utrikesministern till som lovade att kalla in intressegemenskapen Syriens vänner, där vi själva också deltar, till Paris.

Det innebär att vi kan förvänta oss ytterligare tryck mot regimen som kommer att hålla emot för allt vad den är värd. Det verkar dock som om vi kunnat skönja de första små sprickorna i dess motståndskraft. Det är därför sannolikt ingen tillfällighet att vi kunnat se våldsutbrott i Libanon som handlat om konflikten i Syrien. För Syrien fungerar Libanon som en slags ventil. Omvärlden är känslig för hot mot den libanesiska integriteten, och Syrien kan möta press på hemmaplan med ökat agerande i grannlandet.

Situationen i Syrien är en försmak av vad som skulle kunna drabba Egypten också, om det värsta skulle hända. Den första valomgången av landets nya president innebar att de största favoriterna Moussa och Futuoh slogs ut av Muslimska Brödraskapets Mursi och Mubarakpremiärministern Shafiq. De förra föll antagligen på en alltför moderat linje, där de försökte hålla sig väl med så stora grupper som möjligt. De genomförde också en direktsänd TV-debatt som innebar förlorat stöd, eftersom de framstod som grälsjuka om den andres politik och försiktiga centrister i den egna politiken.

Positionerandet inför andra valomgången 15 - - 16 juni har redan startat. Mursi verkar vara stor favorit, eftersom han har skapliga möjligheter att samla islamister och socialister bakom sig. Omvärlden ska dock inte underskatta Shafiq som trots allt var en ganska populär transportminister en gång i tiden. Han har under kampanjen trummat in budskapet om säkerhet, säkerhet och säkerhet. Rimligen förfogar denne också över en större kampanjkassa som ska ställas mot brödraskapets organisationsförmåga. De senare har också förlorat förtroende sedan de ställde upp i presidentvalet, trots tidigare löften om att inte göra det.

Beroende på hur valet utfaller kan konsekvenserna bli obehagliga. Mubaraks underrättelsechef och vice-president Suleiman uttalade igår kväll att om Brödraskapet vinner andra omgången, så kan det bli en militärkupp. Egypten skulle då hamna i samma läge som Algeriet under 90-talet, då de framröstade islamisterna fick se sig besegrade av armén efter militärkupp med påföljande inbördeskrig. Detta krig krävde hundratusentals liv i Algeriet innan ett vapenstillestånd och amnesti utlystes. Ett mjukare alternativ skulle vara att det styrande militärrådet ger en inriktning om konstitutionen som innebär att presidenten får mest cermoniella uppdrag, ungefär som Tysklands president - som vi naturligtvis kan namnet på.

Resultatet av först omgången innebär hur som helst att den liberala revolutionen i Egypten har åkt ut med badvattnet. Nu väntar Lag eller Ordning. Guds lag eller gamla regimens ordning.

SvD
DN
Aftonbladet
DN
SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Fångad av en stormvind?

Av allt att döma har omvärlden ökat trycket på Iran under förhandlingarna i Bagdad som varit de två senaste dagarna. En sandstorm som blåste in över den irakiska huvudstaden förlängde förhandlingsmöjligheterna en halv dag. Rapporteringen talar om att kraven på avbruten anrikning av uran till 20% mot mindre lättnader i form av reservdelsleveranser för civilt flyg inte föll Iran i smaken. Parterna ska mötas igen i Moskva den 18 - 19 juni, mitt i nästa månperiod som jag skrev om när det gäller väderbetingelser för militära operationer. Om ytterligare förhandlingar ska ges utrymme, så skulle det innebära att vi är framme i augusti rent vädermässigt för operationer när midsommarveckan passerat.

Det måste dock ställas i relation till den "immunitetszon" som den israeliska debatten cirkulerar kring. Med det menas när Iran ska ha fått igång full anrikning i underjordanläggningen Fordow. Det innebär att för varje dag så ökar risken att Iran gör denna del av tillverkningsprocessen mycket svåråtkomlig/omöjlig för bekämpning, enligt de flesta bedömare.

En mycket allvarlig intellektuell eskalering kring dessa resonemang kom häromdagen när Professor emeritus i Political Science vid Begin-Sadat Center for Strategic Studies, Yehezkel Dror, publicerade sin rapport An Integrated Imperative: Attack Iran and Launch a Regional Peace Initiative.

Professor Dror är inte vem som helst, utan en högt respekterad strateg, men ingalunda oomstridd, som bland annat var medlem i Winogradkommissionen efter Libanonkriget 2006. Denna kommission riktade stark kritik mot premiärminister Olmert och dennes regering liksom de israeliska försvarsstyrkorna.

Yehezkel Dror utgår från två antaganden. Det ena är att Iran söker en militär kärnvapenförmåga, det andra att Israel har förmåga att utföra en attack som med hög sannolikhet lyckas och åstadkommer en fördröjning i utvecklingen på minst tre-fyra år. I bakgrunden ligger också ett par bedömningar som att det är en reell möjlighet att Iran direkt eller indirekt skulle använda kärnvapen mot Israel, och att ett innehav skulle starta en kärnvapenrustning i regionen som skulle öka faran för kärnvapenanvändning ytterligare.

För att reducera de oundvikliga negativa reaktionerna föreslår professor Dror att Israel samtidigt ska lansera ett fredsinitiativ för Mellanöstern som bland annat omfattar tillbakadragande från ockuperade områden, en uppgörelse om Jerusalem och etablerandet av normaliserade relationer med arabstaterna. Detta kan också göras om Iran avstår från kärnvapenutveckling, säger han vidare. Däremot argumenterar Yehezkel Dror mot att lansera ett sådant initiativ före en attack om inte Iran avbrutit sitt program. Det skulle bara uppfattas som en svaghet i regionen, enligt professorn.

Eftersom professor Dror har en stark ställning i den säkerhetspolitiska eliten med bland annat mångårig rådgivarfunktion till flera israeliska premiärministrar, så borde hans avslutande slutsats vara tänkvärd även för vår del av världen:

"My conclusion is that the recommendation to attack, integrated with a peace initiative, is very likely to be feasible, if the Prime Minister and the other senior ministers deliberate and behave as high quality leaders, as I think they are capable of doing if they try as hard as the issues at stake require."

Med Yehezkel Drors råd, förhandlingar utan konkreta resultat och tysta, sammanbitna israeliska ministrar i en överraskande samlingsregering finns det all anledning att se över planering för oförutsedda händelseutvecklingar. Om det kommer till en större väpnad konflikt i regionen kommer stormakterna bli inblandade.

Och de förbereder sig. Ryssland har provskjutit en helt ny långdistansrobot. Storbrittannien har sett över sin krisplanering, enligt BBC. I sammanhanget kan det vara värt att hålla i minnet att landet har en mängd fördrag i regionen med de mindre Gulfstaterna som sannolikt innebär militärt stöd, om dessa utsätts för attacker från Iran.

Nu tjänar dessa åtgärder säkert dubbla syften, de används också för att öka det diplomatiska trycket på Iran att acceptera ett avtal.

Nyckeln i att undvika ett krig ligger i att dels pressa lagom hårt, vilket är betydligt lättare sagt än gjort. För lös press på Iran innebär höjd risk för israelisk attack, för hård press innebär att Iran spjärnar emot, vilket kan påskynda iranska åtgärder. Det gäller därför att försöka få till någon slags ömsesidighet i förhandlingarna. "Om ni börjar med att avstå detta, så minskar vi trycket här." Denna gång lyckades omvärlden antagligen inte kalibrera detta på rätt sätt.

Frågan är om den hinner få en chans till. Premiärminister Netanhayu har i varje fall fått ett råd som talar för att tiden håller på att rinna ut. Jag är nog inte ensam om att vilja veta vad den saudiske kungen och den egyptiska militärjuntan säger till Israel om ett fredsinitiativ i Mellanöstern som skulle dämpa ursinnet efter en israelisk attack. Kanske som det heter i det arabiska ordspråket:

"Den som inte bjuder mig på sitt bröllop får inte se mig på sin begravning."

Dagens Nyheter

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Några nyheter från redaktören

Som ni ser så har jag ändrat utseendet som ett led i en förändring. Akademin kommer att öka sin satsning på hemsidan och bloggen från nästa år. Dessa kommer i slutet av året att integreras, så att bloggen och debattforumet utgår från hemsidan. Vi kommer också förstärka redaktionellt och införa lite nya grepp på hemsidan. Mer om dessa inför lansering. Utseendet här kommer att småjusteras efter hand, men ska gynna tillgängligheten, både för mobila plattformar, men också nedladdningstider och läsbarhet.

Vi finns också på Twitter och Facebook. Dessa är kopplade från Twitter när det gäller normala inlägg. Detta innebär att det som skrivs på Twitter visas på Facebook, men svar till signaturer på Twitter landar inte på FB. Så för bästa interaktion rekommenderar jag Twitter. Du får tips om inlägg eller spännande kommentarer, länkar till intressanta rapporter och nyheter. Du kan ställa frågor och lämna tips och kommentarer.

I kväll ska jag försöka hinna med ett inlägg om det bekymmersamma läget kring det iranska atomprogrammet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Fokus fokuserar fel på propagandan

Tidningen Fokus berättar en spännande historia i det senaste numret under rubriken Sveriges hemliga propagandasoldater. I reportaget kan läsaren följa med i resonemang som svensk personal för om psykologiska operationer. I samband med det senaste inriktningsbeslutet för försvaret sattes ett särskilt förband upp för psykologiska operationer, och personal/små enheter har varit insatta i operationen i Afghanistan och i kriget mot Libyen.

Allt som står skrivet i artikeln är emellertid inte sant, eller i varje fall inte som det framställs. Det är svårt att avgöra i vilket sammanhang den intervjuade personalen har svarat på frågorna.

I artikeln förekommer uppgifterna att amerikanska militärer bedrivit psykologiska operationer mot egna lagstiftare som den republikanske senatorn John McCain. Den ursprungliga historien från tidningen Rolling Stone orsakade stort rabalder när den kom, något som jag kommenterade i ett inlägg när det var aktuellt. Det visade sig så småningom om att tidningens uppgifter inte höll, och den amerikanske generalen Caldwell friades i en utredning från anklagelserna - vilket Fokus borde berätta för läsarna.

Vidare skriver Fokus om insatsen i Afghanistan:

"Sedan sammanslagningen i Kabul tar Försvarsmaktens informatörer öppet order från samma håll som psyopssoldaterna."

Tidningen syftar då på den plan som den dåvarande befälhavaren för ISAF (nov 2008), den amerikanske generalen McKiernan hade om att slå ihop stabsavdelningarna för Public Affairs och PsyOps under samma befäl. Detta försök att blanda samman den strikta uppdelningen mellan att informera egna och att påverka andras beteende ådrog sig stark kritik. Bland annat uppgavs att Tyskland hotade att dra sig ur samarbetet kring informationstjänst. Det amerikanska försvarsdepartementets Inspector General gjorde en utredning som kritiserade det egna departementet för att riskera på ett oriktigt sätt blanda ihop dessa funktioner. McKiernan fattade ganska snabbt beslut (dec 2008) om att inte införa denna manöver - vilket inte heller Fokus informerar läsarna om.

En av artikelns poänger verkar vara att våra egna psykologiska operationer skulle vara möjliga att bedriva mot egna beslutsfattare:

"Det som i USA är olagligt – att psyopssoldater försöker påverka politiker och tjänstemän – är i Sverige tillåtet."

Resonemanget bottnar i några svar som sakkunniga lämnar med citat i reportaget, men det är svårt att som läsare förhålla sig till vad de egentligen svarar på för fråga. De vidgår bara att det inte finns någon lagstiftning som förbjuder psykologiska operationer. Jag kan omöjligen föreställa mig att Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, skulle godkänna något sådant som psykologiska operationer mot våra folkvalda. Inte heller kan jag se Informationsdirektören Erik Lagersten låta Insatsstabens informationsoperationssektion diktera vilket budskap som informationstjänsten vill nå den egna befolkningen eller anställda med.

Om vi går till Försvarsmaktens Handbok Informationsoperationer, som Fokusartikeln kommenterar så här:

"»Skillnad mellan informationstjänst och psyops kan ibland uppfattas bara genom skillnader i val av kanal och avsändare«, står det till och med i Försvarsmaktens handbok för informationsoperationer."

och

"Frågan är vem man då kan lita på – vad är sanning och vad är propaganda? Svaret får man kanske längre bak i samma handbok. Där står »media« precis efter »regering« i listan över legitima operativa mål för det svenska psyopsförbandet."

Men, om vi studerar sidorna 62-63 i handboken, så står följande:

"Informationstjänst och psyops kan uppfattas ha en stark koppling till varandra. Båda kommunicerar budskap till målgrupper, men psyops riktas vanligen mot en särskild utvald målgrupp inom operationsområdet och får inte riktas mot egna styrkor eller hemmaopinion. Informationstjänsten kommunicerar internt och med media.........Psyops och informationstjänst ska ha klara och tydliga gränser vad avser ansvarsområden inom en missions externa kommunikation. Psyops och Informationstjänsten måste dock ha ett nära samarbete, men presstjänsten får under inga villkor ses som en del av psyops, oaktat att funktionerna ibland kommunicerar med exakt samma budskap."

På samma sätt förhåller det sig med att det står media efter regering bland möjliga mål. Exemplet är hämtat ur bilaga 2 till handboken som avhandlar en målsättningsmatris för Informationsoperationer, vilket innebär att en motståndares media kan vara ett mål för telekrigföring eller ledningsbekämpning med störning av sändningar eller robotar mot sändarplatser etc. Insatser mot media brukar också vara omgärdade med ett väldigt högt beslutsmandat.

Även om Fokusreportaget är bra berättat med flera intressanta vinklar, så är jag kritisk till tesen som verkar drivas liksom förbiseendet av väsentlig information. Det verkar helt enkelt vara lite för mycket Fokus.

Ett bra exempel på hur ISAF 2010 förhöll sig till psykologiska operationer kan hämtas ur denna mycket intressanta och kvalitativa genomgång om Female Engagement Teams, till och med med bildspel och talepunkter i slutet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Debatt: Effektivare logistik i försvaret?

Av Birger Jägtoft, överste och tidigare befälhavare för Kalmar försvarsområde

”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke himlen aldrig når.” På SvD Brännpunkt den 12 april skriver Cecilia Widegren (CW) i hänförda ordalag om alliansregeringens proposition om ytterligare effektiviseringar av försvarets logistikverksamhet. ”Syftet är att frigöra resurser till försvarets kärnverksamhet: förbandsverksamheten o s v.”

Visst låter det bra med kärnverksamhet och förbandsverksamhet. Problemet kan möjligen vara att det idag inte finns några förband att bedriva verksamhet med. Omställning är det ord som i den stora skövlingens tid benämndes ominriktning. Det var den vokabulär som Björn von Sydow, ÖB Owe Wiktorin och den senares strateger använde sig av samt Leni Björklund snabbt tillägnade sig. CW skriver som om hon vore försvarsminister: ”Regeringen avser att noga följa effektiviseringsprocessen och återkomma med styrningar vid behov.”

Vilket försvar jämför CW med när hon skriver ”ett mer användbart, flexibelt och tillgängligt försvar?” En gång var det liv och verksamhet på regementen, flottiljer, baser, i förråd och verkstäder. Det fanns en förbandsnära underhållstjänst. Idag är det tyst och stilla. Om en enhet i den krympande hemvärnsorganisationen skall få tillgång till sina vapen är det fråga om omfattande byråkrati, många dagar och många körmil. Om man sedan skulle vilja öva sig i vapnens bruk är det mycket långt till en fungerande skjutbana. Den frivilliga skytterörelsen var en gång en viktig del av de folkrörelser som byggde Sverige och var grunden till ett försvar med folklig förankring. För detta finns idag ingen förståelse, varken i Försvarsmakten eller statsmakten.

”Breda uppgörelser möjliggör långsiktighet för försvaret och därmed trovärdighet för den förda politiken” skriver CW. Fan tro´t, sa Rellingen.

En panorering från Jemen till Iran

I skymundan av det syriska inbördeskriget och det komplicerade förhandlingsspelet kring det iranska atomprogrammet, så fördjupas konflikten i Jemen.

USA har för första gången medgett att personal ur specialstyrkorna deltar som rådgivare till jemenitiska styrkor i strid. 20 medlemmar i specialstyrkorna ska enligt uppgifter från Pentagon ägna sig åt detta samtidigt som attacker med UAV:er har trappats upp avseende insatsregler. Regimen försöker med det amerikanska stödet slå tillbaka inbrytningar som Al-Qaida gjort i de sydvästra delarna i landet. För att ytterligare komplicera det hela har separatister från södra Jemen på nytt annonserat sin vilja att utropa en ny stat som skulle påminna om det klassiska Sydjemen.

Tvärs över Adenviken, så fördjupas också konflikten i Somalia genom att EU i förra veckan gjorde sin första väpnade räd mot piratbaser med bland annat helikoptrar. En logisk utveckling ur ett militärt perspektiv, eftersom själva piratjakten till sjöss är för långt från själva källan. Precis som i fallet med Jemen är det dock inte säkert att åtgärderna når önskad effekt, eftersom minsta misstag kan få avvaktande eller försiktigt positiva att göra motstånd. Den amerikanske arméstabschefen har också annonserat avsikten att ställa en brigad (ur 10th Mountain Division?) till befälhavaren för det egna AFRICOM, vilket skulle kunna innebära en insats i Somalia, men också DR Kongo eller på gränsen mellan Sudan och Sydsudan.

Det finns alltså annat att hålla uppsikt på än Afghanistan när nu NATO samlas i Chicago för att diskutera alliansens framtid. Innan mötet hölls ett G8-möte i helgen på Camp David och innan det värmde den nye ryske premiärministern Medvedev upp med att varna för att läget i världen skulle kunna utvecklas till ett fullständigt krig med insättande av kärnvapen.

Det var den andra ryska referensen till insättande av kärnvapen de senaste veckorna. Först ut var generalstabschefen Makarov som presenterade den ryska doktrinen när det gäller företeelser som upplevs hota Rysssland som det gemensamma robotförsvaret. Det intressanta med dessa uttalanden är kanske inte den kalla krigsliknande retoriken, utan vad det är som får Medvedev att trots allt offentligt resonera kring detta. Det skulle kunna bero på att Ryssland värderar riskerna för ett större krig i Mellanöstern högre än vad många andra gör.

Detta torde i så fall vara centrerat kring axeln Syrien - Iran. Under långhelgen har bland annat Qatar och Förenade Arabemiraten uppmanat sina medborgare i Libanon att lämna landet på grund av ökad instabilitet. Vi har under veckan kunnat följa tilltagande strider i Tripoli, och det kan vara en tidsfråga innan Syrien gör en större inbrytning i östra Libanon för att försöka slå ut vapensmugglingsentra där.

Kofi Annans fredsplan lever mest på pappret med strider mellan regimen och rebeller, bilbomber i Damaskus och attacker mot FN-observatörerna. USA sägs nu på G8-mötet ha föreslagit en jemenitisk lösning för Syrien, det vill säga att Assad kliver av liksom Saleh gjorde i Jemen. Det krävdes dock tre avgångar och ett kvalificerat mordförsök som tvingade den jemenitiske diktatorn ur landet för läkarvård innan han slutligen accepterade att lämna över makten till Abdrabuh Mansur Hadi.

Så länge som Assad sitter kvar i sadeln i Syrien, så kommer regimen i Tehran att överleva även om det yttre trycket från omvärlden ökat den senaste tiden. Intensiva förhandlingar verkar pågå bakom kulisserna inför möte mellan gruppen med FN:s vetostater och Tyskland å ena sidan och Iran å andra sidan i Bagdad på onsdag. Till dessa förhandlingar har deltagarna säkert studerat det ansedda Pewinstitutets opinionsmätningar kring iranska kärnvapen som kom i fredags. 63 % av de amerikanska respondenterna säger sig föredra militära operationer för att förhindra att Iran utvecklar kärnvapen. Intressant nog ligger den kinesiska siffran på hela 30% jämfört med 39% som säger att det är bättre att acceptera iranska kärnvapen. Europa ligger genomgående över 50% för militära operationer med undantag för Grekland.

Min bedömning är att parterna kommer att nå någon form av överenskommelse i förhandlingarna, som innebär att bägge sidorna kan utropa sig som vinnare. Detta skulle ske genom att avbryta anrikningen av 20%-haltigt uran i Iran och tillåtelse för omvärlden att inspektera iranska anläggningar mot att Iran får bränslestavar från omvärlden istället och får fortsätta med anrikningen av låghaltigt uran (3-5%). Om det är tillräckligt för att övertyga Israel är förstås en helt annan fråga. Vi har fått ett Mellanöstern som alltmer påminner om Balkan 1912-13 för att anknyta till preimärminister Medvedev ovan.

[Uppdatering kl 1920] Tyvärr visade sig uppmärksamheten av Jemen var befogad i och med rapporterna om dagens självmordsbombning mot en förövning av en militärparad. Enligt de senaste uppgifterna ska 101 soldater i ett paramilitärt förband på regeringssidan dödats och minst 222 skadats i dådet som skedde ett par minuter innan försvarsministern och arméstabschefen anlände. Gruppen Ansar al-Sharia har tagit på sig ansvaret för dådet, vilket är ett bakslag för den nya presidenten. EU har idag beslutat sig för att öka stödet till Jemen avseende mathjälp mot den hungersnöd som börjat sprida sig i landet.

I Libanon har den libanesiska armén börjat patrullera gator i delar av Beirut sedan strider utbröt sent igår kväll mellan olika sunnitiska grupperingar. Orsaken var att två präster dödats av libanesiska soldater i en vägspärr i norra delen av landet av okänd anledning. Dessa representerade sympatisörer till den förre libanesiske premiärministern Hariri och därmed också en tydlig anti-syrisk linje. En annan grupp som kallar sig Arab Movement Party och stöder Assadregimen i Syrien blev utsatta för Haririsympatisörernas vrede i natt innan den libanesiska armén gick emellan. Enligt samstämmiga uppgifter höll sig Hizbollah avvaktande i bakgrunden, eftersom dessas stöd till Assad redan har kostat en del trovärdighet i den libanesiska politiken.

Kuwait blev idag det tredje landet som uppmanat sina medborgare att lämna Libanon. Utspel har gjorts under dagen om bildandet av en Free Libanon Army för ett uppror mot den ömtåliga libanesiska regeringen som en kopia av motståndet i Syrien. En sådan åtgärd skulle sannolikt leda in landet på en ny Golgatavandring i inbördeskrigens brutala annaler. [Slut uppdatering]

Ryska stridsflygutbyggnaden fortsätter

Bloggen Observationsplatsen hade häromdagen en kort not om en nästan dubblering av antalet Su-35S som Ryssland enligt officiella uttalanden nu uppger. Från tidigare planerade 48 till 90 stycken år 2020, vilket motsvarar fem divisioner av detta mycket kvalificerade stridsflygplan. Detta ligger i linje med de uppgifter jag skrivit om förut, då förre flygvapenchefen gjorde en intervju före sin avgång liksom vad FOI uppgett.

Denna utveckling från Su-27 är en imponerande fågel. Med kompositmaterial och ny motor når man ännu bättre prestanda än tidigare. Med inre och yttre bränsletankar flyger man runt Skandinaviska halvön med last på en halvdag. 14 fästpunkter för vapen, extra bränsletankar och stora motmedelskapslar innebär hög flexibilitet och kapacitet. Varje plan kan ta 8 ton vapen och lika mycket bränsle. Dessutom är radarn ny med mycket goda upptäcktsprestanda. Motorerna innebär förbättrad förmåga till uthållighet i överljudsfart. De har också vridbart utblåst, vilket kraftigt ökar manöverbarheten i luftstrid. Som jag skrivit tidigare - Gripen C/D gör sig inte besvär mot Su-35S eller PAK-FA.

Av dessa potentiella fem divisioner kan vi skatta att minst två kan uppträda i västlig riktning. Detta innebär att ett trettiotal flygplan med 150 - 200 attackrobotar/jaktrobotar och/eller ett hundratal styrda bomber kan uppträda momentant över Östersjön med enbart denna flygplanstyp.

Flygplanets räckvidd och lastförmåga innebär att dessa kan starta långt in i Ryssland med 250 ton beväpning, vilket försvårar förvarning och att ett halvdussin baser för fartyg eller flygplan kraftigt kan degraderas inom loppet av en timme. För ett land som Sverige med ett traditionellt arv av defensivt luftförsvar och ett övergivet decentraliserat och rörligt bassystem är denna tanke utmanande, även om vi antar att man bara når 70% av målsättningen 2020. Jag har heller inte berört markrobotsystemet Iskander eller annat attack- och bombflyg.

Den kraftiga ryska upprustningen torde pressa diskussionen om 60 - 80 Gripen E/F mot det senare. Under förutsättning att vi samtidigt designar ett nytt system som ökar luftstridskrafternas överlevnadsförmåga initialt vid en kris i närområdet. Detta blir något för våra finanspolitiker att bita i.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Är stuvningen serverad i Tehran?

I Tehran kalkylerar man säkert vidare på sina och omvärldens handlingar och utspel. För civilisationen som frambringade schackspelet är situationen inte oöverstiglig. Inför den nya förhandlingsrundan i Bagdad nästa vecka (samma dag som första rundan i egyptiska presidentvalet), så samlades igår Gulfstaterna i Riyadh för att diskutera framväxten av en EU-liknande union. Denna kommer utan tvivel att ha udden mot Iran och vara föremål för iransk uppmärksamhet. Ingen överraskning för ayatollorna i huvudstaden, men väl en tydlig aktör för omvärlden när denna skapats.

Iranierna är pressade i Persiska viken, även om retoriken är den motsatta. En stark amerikansk flottnärvaro med två hangarfartyg och dessutom framgrupperat stridsflyg i form av stealthflygplanet F-22 försvårar iransk konventionell krigföring i regionen. Möjligen kan landet under kortare tid genomföra en begränsad markoperation längst in i Persiska viken och mineringsföretag till sjöss kring Hormuzsundet. I övrigt skulle landet få inrikta sig på att försöka försvåra offensiva luftoperationer vid en väpnad konflikt med västmakterna. Det innebär att stora delar av utfallsrummet handlar om att vika ned sig förr eller senare mot överlägsen militär makt, om regimen i Tehran inte vill riskera en inre resning.

Men, landet har två ytterligare möjligheter. Den ena är att slåss via ombud kring Israel. Det är en strategi som används idag, men den kan intensifieras kraftigt vid behov. Sedan Libanonkriget 2006 och Gazaoperationen 2008 har omfattande vapenleveranser skett till iranska ombud i området. Mindre vapenfabriker har också blivit uppförda för att kunna öka vapenproduktionen. Nu är naturligtvis Israel förberett på detta genom otaliga civilförsvarsövningar, anskaffande av avancerade luftvärnssystem och övningar i norra delen av landet mot gränsen till Syrien och Libanon.
Även om de iranska ombudens kamporganisationer skulle ställa till stora besvär för Israel vid en väpnad konflikt länderna emellan, så skulle det på intet sätt vara avgörande för utgången.

Irans största möjlighet, enligt min värdering, ligger i så fall att internationalisera ett krig i en oväntad riktning. Därför bedömer jag att alternativet att samtidigt anfalla norrut mot Kaspiska havet skulle vara ett attraktivt scenarie för en iransk statsledning som inte vill avstå sina nukleära ambitioner eller förlora makten.

Detta innebär två variationer. Turkmenistan och Azerbaijan. Även om Turkmenistan skulle innebära den största vinsten med hänsyn taget till dess energitillgångar och relativt svaga försvar kan det vara en för stor munsbit för Iran. Risken är nämligen att landet i så fall skulle kunna hamna i konflikt med Ryssland som inte vill se turkmenska energikällor under någon annans kontroll.

Azerbaijan däremot skulle erbjuda andra möjligheter. Landets huvudstad Baku börjar utvecklas till en viktig energihub, och störningar i energiflödet skulle ytterligare driva upp oljepriset, vilket hårt skuldsatta europeér skulle lida svårt av i nuvarande läge. Azerbaijan är också en motståndare till en viktig allierad till Ryssland i regionen, nämligen Armenien. Trots att de azeriska styrkorna är förhållandevis moderna måste en del av dessa hållas i beredskap kring Nagorno-Karabach. En framstöt mot Baku skulle kunna få Iran på samma sida som Ryssland mer handfast. Dels finns 20-30000 ryska inrikestrupper i Dagestan alldeles norr om Azerbaijan, dels skulle Ryssland behöva förstärka sina förband vid den stora basen i Gyumri, i västra Armenien.

Det skulle i sin tur kunna innebära en konfrontation med Georgien. En handlingsmöjlighet för Georgien skulle i ett sådant läge kunna vara att stänga av vägar och luftrum för ryska underhållstransporter till Armenien. Det är inte det mest troliga scenariet, för det skulle kunna tvinga fram en ny begränsad rysk markoperation i Georgien över Gori och Akhaltsikhe för att få fram förnödenheter till Gyumri. Det gäller att vidmakthålla det förråd som nu håller på att byggas upp inför sensommarens övning Kavkaz - 2012 som ska öva luftförsvar och logistik med bland annat en rörledningsbataljon.

Eftersom Iran har tiden på sin sida, så behöver i landet över någon längre tid ens kontrollera några större områden i nordlig riktning. Utsikterna för en större konfrontation mellan väst och Ryssland kan vara tillräckligt för att framkalla kraftiga fluktationer på världsmarknaden. Vi i väst skulle i en sådan situation vilja ha ett snabbt avgörande för att stabilisera läget, i första hand via ett avtal och i andra hand via intensifierade operationer mot Iran. Det är emellertid bara USA som har en sådan kapacitet i realiteten för det sistnämnda.

Därför är den amerikanska administrationens värdering av läget i en sådan situation helt avgörande. I det sammnhanget är det en smula illavarslande att den nya ryske presidenten Vladimir Putin inte åkte till Chicago, utan istället valde Vitryssland som första utlandsresa samtidigt som Vita Huset meddelade att president Obama inte kommer till Ryssland som planerat. Att tala med varandra brukar vara bättre än motsatsen. Som tur är så finns det telefonförbindelser mellan respektive statsledning, vilket Tehran däremot har avböjt att upprätta med Washington.

Det skulle behövas, eftersom det finns mycket att reda ut, både nu och under en eventuell konflikt. Den militärstrategiska experten vid Centre for Strategic and International Studies, Anthony Cordesman, utkom häromdagen med en mycket läsvärd översikt över den militära dimensionen i det iranska atomprogrammet som jag rekommenderar för läsning. Han är en tung analytiker som har skrivit flera mycket kritiska rapporter om Irak och Afghanistan under pågåeende skeende. Cordesman landar här i slutsatsen att Iran systematiskt försöker bygga kärnvapen. Värdera själv. Ayatollah Khameni skulle plocka fram ett persiskt ordspråk som svar:

Munnen vidbränd utan att ha ätit stuvning.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Små, farliga steg i Mellanöstern

Organisationen Mujahedin-e-Khalq (MEK) släppte i natt en detaljerad rapport över vad de påstår är inblandade delar och personer i det iranska kärnvapenprogrammet. I hög upplösning med telefonnummer och adresser bland annat säger sig organisationen ha kartlagt dessa ingående i en iransk, militär organisation. Budskapet är att Iran den senaste tiden intensifierat ansträngningarna att konstruera egna kärnvapen.

MEK är utpekad som en terroristorganisation och kämpar för att nå legitmitet i omvärlden för sin kamp mot den iranska regimen. Organisationen startade som en marxistisk kamporganisation, men kallar sig numera demokratisk och sekulär. MEK pekas ibland ut som medhjälpare eller aktörer i samband med likvideringar av iranska atomforskare.

Timingen för rapporten är övervägd, en dryg vecka före de permanenta staternas i FN:s säkerhetsråd och Tysklands möte med Iran i Bagdad i den nya förhandlingsrundan mellan parterna. Den kommer användas av förespråkare för en attack mot Iran som bevis på att tiden håller på att rinna ut för att stoppa det iranska kärnvapenprogrammet. Motståndare till en sådan aktion kommer att peka på trovärdighetsproblem när det gäller MEK och dessutom väga in upptakten till Irakkriget 2003, där uppgifter från enskilda källor fick för stort utrymme liksom de exilirakier som gärna såg Saddam Hussein störtad.

För Israel kommer rapporten i rätt ögonblick. Landet får ytterligare bränsle att försöka sätta press på väst att agera hårdare mot Iran. Förra söndagen överraskade premiärminister Netanhayu alla genom att bilda en samlingsregering istället för att utlysa ett nyval alla är överens om att han hade vunnit. Situationen påminner lite om maj 1967, då den hårt pressade israeliska eliten gick samman i en samlingsregering. Några veckor senare, den 5. juni, slog Israel sedan ut tre flygvapen på samma dag i ett överraskningsanfall, vilket var upptakten till sexdagarskriget.

Med denna åtgärd som innebär att det nu sitter tre före detta försvarsstabschefer i regeringen och mobiliseringen av sex bataljoner till det södra frontavsnittet (Sinai), så har ett par indikationer som kan innebära omfattande operationer blivit kända. Min huvudhypotes är fortfarande att en eventuell operation mot Iran kommer att inledas någon annanstans, eftersom det står så mycket legitimitet på spel med en direkt attack som stora delar av omvärlden sannolikt skulle uppfattta som oprovocerad. Detta är i och för sig ett klassiskt analysproblem. Det är långt ifrån säkert att den israeliska ledningen skulle uppfatta legitimiteten som mer värd än exempelvis den strategiska överraskningen som ett plötsligt anfall skulle innebära. Iran är emellertid en helt annan motståndare än vad Irak var 1981 och Syrien 2007.

Det händer fler saker i regionen än ovanstående. I Jordanien förbereder sig specialförband från 17 olika länder en gemensam övning, Eager Lion, som startar på tisdag och pågår cirka två veckor. Förra året var övningen bilateral mellan USA och Jordanien och gick på sommaren. Nu är den alltså väsentligt utvidgad med 12000 deltagare och går av stapeln lite tidigare till visst obehag för regimen i Syrien. Inte undra på när vi betänker specialförbandens betydelse under Libyenkriget och det faktum att al-Assad betyder lejon (Eager Lion). Som ett brev på posten florerar det nu rykten om att den syriska regimen börjat flytta sina SCUD-system kring gränsen mot Jordanien och Turkiet.

Hittills har ju Turkiet varit det område som Assad blickat mest oroligt mot med tanke på de turkiska utspelen och dess militära kapacitet. Turkiet har dessutom skärpt tonen mot Irak den senaste tiden. Tillsammans med den irakkurdiska ledningen i norra Irak, så jagar turkiska enheter och Peshmerga grupper av PKK-medlemmar. Samtidigt har Turkiet tagit emot den irakiske vicepresidenten som nu är efterlyst av Interpol för likvideringar av oppositionella i Irak. Den irakiska ledningen har startat en propagandaoffensiv mot Turkiet och de kurdiska ledarna i norr, dessutom har centralmakten tagit exportpengar från de norra oljekällorna istället för att följa de överenskommelser som finns. Lägger vi dessutom uppgifterna om eventuella israeliska agenter i irakiska Kurdistan, så blir bilden ytterst komplex.

Precis som Libanon, där strider i Tripoli har krävt dödsoffer idag. Det är frågan om sunnitiska extremistorganisationer som försöker utvidga sitt revir, vilket den libanesiska regeringen motsätter sig och med jämna mellanrum försöker begränsa dessa manövrar. Idag gick armén mellan strider mellan alawiter boende i Tripoli och anhängare till en arresterad sunnitledare.

Ett av problemen för Assads motståndare är just förekomsten av extremister på samma sida som de som startade den fredliga revolten i Syrien för ett drygt år sedan. Mest misstänkta för de bägge bilbomberna i Damaskus i veckan som krävde minst 55 dödsoffer torde vara en sådan organisation. Exempelvis har en organisation som kallar sig Al Nasra tagit på sig ansvaret för attacken.

Med dessa turer är det inte undra på att Hizbollahs ledare Nasrallah häromdagen såg sig tvungen att ingjuta lite mod i den egna organisationen genom att deklarera att rörelsen kan slå mot mål i hela Israel. Statusen på Hizbollah är svår att värdera, men obestridligt är att de är tillräckligt starka för att behärska stora delar av södra Libanon och delar av Beirut. Med stor sannolikhet har organisationen haft personal på plats i Syrien för att stödja den syriska regimen.

Man har på så sätt varit mer lojal mot Iran än Hamas som flyttat tyngdpunkten från Damaskus till Kairo sedan upproret mot Assadregimen startade. Ett styrkeprov kommer på tisdag, då palestinierna minns Nakba (katastrofen) med manifestationer och protester. Med ett egyptiskt presidentval runt hörnet måste Israel hantera situationen kring palestinierna på ett annat sätt än förut.

Som det heter i det arabiska ordspråket:

Smek hunden om du vill vara vän med dess herre.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ensamma vargen på övningsfältet?

Debatten kring soldaternas boendevillkor, som jag kommenterade igår, går vidare. Debatten startade med att kadetten Andreas Braw skrev hos Wiseman. På SvD ledarblogg skriver nu infanteriofficeren vid Livgardet, Sven Lundin, om behovet av en förändrad attityd från arbetsgivaren om man vill respekteras i de egna leden.

Han skriver om sin verklighet med unga tjejer och killar som behöver enklare övernattningsmöjligheter, eftersom de med en normalinkomst på 12000 kr/månad har svårt att konkurrera på bostadsmarknaden i Stockholm. Om jag förstår Sven Lundin, så har motiveringen till att soldaterna inte kan få detta varit behoven av att kunna härbergera tidvis tjänstgörande soldater och Hemvärnssoldater som är inkallade på övningar eller förberedelser för insats. Ett annat motiv som han relaterar är risken för att det växer fram en soldatsubkultur som skulle vara icke önskvärd, vilket förefaller vara uttryck för en nedlåtande attityd mot våra soldater och sjömän.

Han berör också konsekvenserna av besluten kring Försvarsmaktens grafiska profil. Sven Lundin upplever att detta motarbetar möjligheterna att skapa lokala symboler i form av kläder och fanor till förfång för förbandsandan.

Precis som Sven Lundin skriver är det sannolikt stor skillnad på situationen i Boden och Stockholm, vilket talar för behovet av lokal anpassning. Det gäller att ge lokala chefer förutsättningar och verktyg att ta fram lösningar, om än tillfälliga, för att behålla den rekryterade och utbildade personalen.

Förr i tiden fanns det kallortstillägg för att attrahera personal till norra Sverige. Bostadstillägg skulle kunna vara en väg att gå. Om myndigheten inte vill ha en uppluckring av generella lönetillägg, så finns det andra vägar. En sådan, under förutsättning att uppgiften är sakriktig, är att inte kalla in tidvis tjänstgörande soldater till Livgardet alternativt att förlägga dessa i Uppsala eller Enköping istället. Eftersom regeringen ställer krav på att en samövad bataljonsstridsgrupp så småningom ska ha högsta beredskap, så kanske en konsekvens är att det inte är ett förband ur Livgardet till att börja med.

Sven Lundin berör angående den grafiska profilen ett svårt kulturellt problem. Försvarsmakten med sina regementen och flottiljer har hundratals år av lokal kultur. Att alltför hårdhänt tvinga in dessa i centraliserade lösningar, som upplevs som negativa och obegripliga, riskerar att slå tillbaka i form av bristande engagemang och urholkad respekt.

Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i fråga om val av medel. Bostadsproblemen på Livgardet verkar enligt flera källor behöva lösas snart. Eftersom mycket talar för att det blir pengar över i förbandsverksamheten i år, så borde det finnas möjligheter att avhjälpa det som Sven Lundin vädjar om. Att hans soldater ska sluta medan man försöker hitta långsiktiga alternativa lösningar. Att hyra bostadsmoduler skulle kunna vara en väg under den tiden. Vi vill ju inte att våra soldater ska sluta, och vi kan ju inte våra mest hängivna personal i ensamma vargen på övningsfältet.

Fotnot: Ensamma vargen är/var smeknamnet på en enmansförläggning konstruerat av soldatens regnskydd med hjälp av träd, kvistar eller linor.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2/3-försvaret vid vägskälet

I går höll Folk och Försvar ett seminarium om Försvarsmaktens långsiktiga ekonomi. Första halvan kan du se här. Idag har Försvarsutskottet sammanträtt om det som regeringsalliansen vill likna vid den sista pusselbiten i försvarsreformen, nämligen soldater och sjömäns arbetsrättsliga ställning.

Seminariet var upplagt i tre moment, men det sista gick tyvärr inte att följa via webb-tv. Först presenterade Försvarsmaktens chef för Högkvarterets Ledningsstab, generallöjtnant Jan Salestrand, hur Försvarsmakten ser på framtiden bortom 2015 i ekonomiska termer. Det är numera välkända teman om underskott i ekonomin både angående personalförsörjning och materielförsörjning om reformens mål ska nås 2019. En tydlig presentation, utan fastlåsningar. Jan Salestrand pekade bland annat på möjligheterna till effektiviseringar via olika materielsamarbeten istället för att kategoriskt kräva mer pengar. Bollen spelades så att säga in på den politiska planhalvan.

Moderator Lars Ekeman hade utformat seminariet så att bollen sen gick via tre ledarskribenter som gav sin syn på tillståndet.

Först ut var SvD Claes Arvidsson som argumenterade för ett omtag i försvarspolitiken. Han berörde bland annat den pågående debatten med Försvarsmaktens Informationsdirektör, Erik Lagersten, om soldaternas boendevillkor. Den handlar om Försvarsmakten på olika sätt bör stödja soldater, vars köpkraft inte är den allra bästa, med bostäder i kasernerna. Variationerna lokalt är ganska stora, och på sina håll görs det försök att tillsammans med kommuner och stiftelser ordna lösningar. Den uttalade policyn hänvisar dock till att soldater precis som vem som helst i samhället måste sörja för sitt eget boende.

På ytan ett argument som är lätt att ta till sig, men samtidigt är det ingen som kräver att du ska åka utomlands i sex månader i andra yrken. Å andra sidan är motargumentet att var och en väljer sin egen karriär och så här ser förutsättningarna ut. Jag anser att Försvarsmakten här lever lite farligt. Personalförsörjningen befinner sig i sin linda och är därför extra känslig mot störningar. Det gäller att sätta bilden om soldatlivet. Intressant tjänst, utmanande uppdrag och drägliga livsvillkor. Vi har inte riktigt förstått djupet av att konkurrera på en fri arbetsmarknad. Coca-Cola letar bostäder i södra Stockholmsområdet för att kunna attrahera sin målgrupp, varför skulle inte Försvarsmakten anamma samma attityd?

Claes Arvidsson avslutade med att föreslå en utredning om svenskt NATO-medlemskap, vilket jag kommenterar nedan.

Anders Lindberg, Aftonbladet, fortsatte sedan med att också ansluta sig till den underfinansierade linjen. Han berörde bland annat uppgraderingen av JAS Gripen på ett pedagogiskt sätt. Antingen gör vi uppgraderingen, köper utländskt nytt plan eller så låter vi allt vara.

Egentligen handlar det inte om en uppgradering enligt min uppfattning, utan planet blir i praktiken en helt ny modell. Men det är inget konstigt. Det är som att gå från Volvo 740 till en V 70. Om man skulle ha försökt sig på att bygga en V 70 på en 740-plattform, så hade inte Volvo Personvagnar överlevt.

Fördelen med E/F- versionen är att den håller hyggligt jämna steg med omvärldens utveckling av stridsflygplan, men nackdelen är att det kostar pengar. Att köpa utländskt innebär liknande fördel, men en mycket dyrare nackdel. Planet blir sannolikt något dyrare i inköp, kraftigt ökade driftkostnader och en stor engångsinvestering i byte av logistik och infrastruktur. Att ligga kvar med C/D-version kostar marginellt, men kommer över tid så långt på efterkälken att det till slut (2020 - - 2025 (?)) blir meningslöst att ha kvar stridsflyg.

Anders Lindberg berörde också NATO och hävdade att en utredning var onödig. Aftonbladets ledarskribent menade att denna diskussion alltid dök upp i alla diskussioner som rör försvars- och säkethetspolitik. Han hänvisade till de SOM-undersökningar som regelbundet görs sedan lång tid tillbaka, och där NATO-medlemskap attraherar 1/4 av befolkningen, något fler än de som anser att vi inte behöver något försvar alls. Jag har svårt att förstå hans argument utifrån den egna argumenteringen. Genom en utredning, så skulle ju denna sannolikt visa att fördelarna med ett NATO-medlemskap inte är tillräckligt attraktiva för att få nationen att byta linje. Diskussionen om NATO skulle då vara på sparlåga under lång tid, vilket skulle gynna den linjen.

Den siste kommentatorn var Eric Erfors från Expressen. Han menade att Försvarsmakten hade goda möjligheter att få mer resurser, eftersom alliansen haft två avgående försvarsministrar. Resonemanget innebär att vår nya försvarsminister kan ha ställt ett och annat krav på Finansdepartementet för att ta jobbet. Även Eric Erfors ansåg att NATO- medlemskap borde utredas.

Tyvärr försvann bilden från resten av seminariet när den politiska nivån skulle svara. Positionerna torde dock vara allmänt kända. Socialdemokraterna har närmat sig regeringen när det gäller anslag. På pappret avsätter de lika mycket som regeringen, men precis som Sten Tolgfors hävdade så försvinner några hundra miljoner till följd av högre arbetsgivaravgifter för unga som konsekvens av den lagda budgetmotionen. I realiteten kan vi dock säga att de olika anslagen är snarlika, då det skiljer ~ 0,5% mellan parterna.

Det är utgångspunkten inför valet 2014. Omvärlden har förändrat sig sedan Försvarsberedningen kom med sin rapport juni 2008 med det berömda Kaukasiska lackmustestet. När sedan Ryssland och Georgien stoppade pappret i Augustikriget ett par månader senare, så måste fel provsvar levererats till Jakobsgatan. Ingen justering har ännu gjorts trots ryska kraftiga upprustningsplaner, amerikansk omorientering mot Asien och försvagad (försvars)ekonomisk styrka i Europa. Var är den säkerhetspolitiska analysen? Var är resurserna kopplade till ambitionerna?

Istället lägger vi nu fast den "sista pusselbiten" i Försvarsreformen. Den är levererad, kom inte med invändningar eller problematiseringar. Få tycks bry sig om att det står - Från 7 - 17 år - på asken.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Johanne Hildebrandt invald i Akademin

Igår kväll förrättades inval av nya ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademin. Efter en flerstegs nomineringsprocess med skriftliga motiveringar valdes följande nya ledamöter in till de olika avdelningarna:

Reportern och konsulten Johanne Hildenbrandt, avd I

Konteramiralen och Marininspektören Jan Thörnqvist, avd II

VD för Stena och reservofficeren i flottan, Carl-Johan Hagman, avd V

Filosofie doktor och chefen för Carnegie's Moscow Center, Dmitrij Trenin kallades som ledamot vid avd VI

Akademin ser fram emot dessa kompetenta och namnkunniga ledamöters bidrag till vårt försvar. De tar sitt inträde vid Akademins högtidsdag sent i höst.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Strategiska krumbukter i Mellanöstern

Israels premiärminister, Benjamin Netanhayu, överraskade sina motståndare genom att få igenom sitt förslag att utlysa val redan till den 4. september i år. Detta är mycket tidigare än förväntat, även om premiärministern klart leder alla opinionundersökningar.

[Edit: Fascinerande nog överraskade Netanhayu genom att överraska ytterligare än gång sent i går kväll och istället för att rösta igenom förslaget bilda en ny samlingsregering med Kadima istället. I världens huvudstäder försöker man nu frenetiskt räkna ut vad detta innebär. Å ena sidan tros Kadimaledaren Mofaz vara mot en attack generellt, men å andra sidan omfattar regeringenskoalitionen en stor del av Knesset, vilket innebär starkt politiskt stöd. [Slut Edit].

Det finns analyser i israeliska medier som går ut på att detta är relaterat till Iran. Genom att vinna valet och presidera över en expeditionsministär kan Netanhayu beordra en attack på iranska kärnteknologianläggningar lyder resonemanget. Tidpunkten skulle då vara någon månad före det amerikanska presidentvalet, vilket skulle tvinga president Obama att acceptera en sådan operation av rädsla för att stöta sig med viktiga väljargrupper.

En av 1900-talets främsta strateger, den franske generalen André Beaufre, definierade strategi som:

"...konsten att uppfatta och behärska en växelverkan mellan viljor, som använder sig av maktmedel för att avgöra sin inbördes konflikt.”

Hypotesen i inledningen kan vara korrekt, men frågan blir hur de styrande i Tehran tillämpar Beaufre's abstraktion i så fall. En väg att gå skulle kunna vara att starta vapentillverkningen nu för att ställa omvärlden inför fullbordat faktum. Å andra sidan skulle detta kunna vara den egentliga avsikten med utlysandet av valet i Israel - att tvinga fram en handling som skulle legitimera en israelisk operation. Modus Operandi i iransk säkerhetspolitik kännetecknas av målmedvetenhet, försiktighet och användning av ombud. En sannolik utveckling är därför en strategi med små steg i förhandlingar med omvärlden och fortsatta åtgärder för att undandra vitala funktioner genom fortifikatoriskt skydd. Samtidigt kan också olika grupper med logistiskt stöd genomföra mindre attacker mot israeliska och möjligen saudiska mål.

I kalkylen måste både Israel och Iran räkna in förändringar i viktigare politiska och ekonomiska förhållanden. Det franska presidentvalet innebär att Israel inte kan räkna med samma uppbackning som var fallet med Sarkozy som president. Resultatet i det grekiska valet ökar också risken för oförutsedda ekonomiska konsekvenser i Europa, vilket kan antas minska den europeiska aptiten för så abstrakta hot som iranska kärnvapen. All denna föränderlighet i politiken visar varför handlingsfrihet är ett av de mest önskade tillstånden för strategen. Det innebär att inte ta chanser, men väl kalkylerade risker. Att inte stänga dörrar i onödan eller låsa fast sig i löften. Handlingsfriheten måste dock vila på en reell förmåga.

När vi läser om att USA har framgrupperat både F-22 stridsflygdivisioner och två hangarfartyg till Persiska viken så ökar landet sin kapacitet att operera. Kombinerat med en politisk vilja har USA därför ökat sin handlingsfrihet att genomföra kvalificerade militära operationer, om så krävs. Den miltära uppladdningen kan också användas som påtryckning inför de förhandlingar som ska genomföras i Bagdad den 23 - 24. maj. Den ökar alltså handlingsfriheten även i denna dimension.

Nu är inte strategi så enkelt att det handlar om militär styrka, vilket torde blivit uppenbart i fallet med Afghanistan. Häromdagen konstaterade ledande politiker från både demokraterna och republikanerna att Talibanerna är starkare nu än vad de var innan den stora truppförstärkningen inleddes 2009. Det var de bägge ordförandena för senatens respektive represententhusets underrättelseutskott som efter besök i Afghanistan uttalade sig i amerikansk TV. Ett uttalande som står i kontrast till andra uttalanden om motsatsen.

Det kan i och för sig spegla kulturella skillnader mellan den egna militära organisationen ("Vi ska ta höjden") och underrättelsevärlden ("Fienden har minerat höjden"). Att Talibanerna varit en betydligt svårare nöt att knäcka än vad de flesta trott kan vi nog vara överens om. De har alltså excellerat i Beaufre's definition av strategi genom att först dra sig tillbaka och sen långsiktigt bygga upp sin styrka och fört en strategisk kommunikationskampanj som understötts av våldsamma aktioner för förstärka budskapen och trötta ut det internationella samfundet.

Exemplet belyser två andra vitala fenomen. Jag använde uttrycket "trott" för att understryka att vi många gånger inte söker genuin kunskap, utan istället hemfaller åt önsketänkande och fördomar. Det är svårt att utforma realistiska strategier om vi inte skaffar oss en så sann bild av aktörernas avsikter och förmågor som möjligt, inklusive oss själva.
Det andra fenomenet är viljan eller viljestyrkan hos en aktör liksom vår egen. Ju högre krigföringsnivå vi rör oss på, desto viktigare är viljan. I luftstridsduellen mellan en handfull flygplan är sensorer, fart och robotprestanda väldigt viktiga. Sett till kriget är dessa faktorer av mycket mindre betydelse.

När vi betraktar det riktiga virrvarret kring det iranska kärnvapenprogrammet med Israel, Iran, USA, Saudiarabien, Ryssland, Hizbollah,....så gäller det att försöka isolera de kritiska komponenterna som vilja och kapaciteter bland annat. Vem vill vad, vem kan göra något och kan det uppstå gynnsamma tillfällen för den ena eller andra aktören?
Det är emellertid inte bara väst som går fel angående den andra sidan. Fler än en har underskattat amerikansk vilja förut. Är kunskapen om USA större i Tehran än den om Iran i Washington? Och vad gör Tel Aviv?

Vi står inför en klassisk mål- och intressekonflikt, där aktörernas målsättningar är väldigt svåra att förena. Lita på att dramat kring det iranska atomprogrammet kommer att fortsätta och det angår oss alla. Om några år kanske med en Aegisjagare i Östersjön och en rysk president som gnisslar tänder.

DN
Ekot

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Sten Tolgfors i KU

Förra försvarsministern framträdde idag i Konstitutionsutskottet som granskar dennes agerande i ärendet kring det inställda föredraget vid Arméinspektörens utbildningsfältövning. Föredraget skulle hållas av den pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks, som bland annat är ordförande i Akademins avdelning I. Föredraget skulle handla om den av Riksdagen och regeringen avgivna Solidaritetsförklaringen. Det förra statsrådet är anmäld av ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (S), vars anmälan du hittar här.

Som god medborgarservice sändes utfrågningen i KU på Riksdagens Webb-TV som du hittar här.

Eftersom granskningen rör eventuellt ministerstyre, så är det i realiteten höga krav för att finna detta det vill säga att Sten Tolgfors direkt skulle ha bestämt ett ärende som en myndighet ska fatta beslut om. Förra försvarsministern var tydlig på att inga styrningar skett från statssekreterare Håkan Jevrells sida, och att den förre Generaldirektören i Försvarsmakten, Ulf Bengtsson, fattat ett självständigt myndighetsbeslut i frågan.

Utfrågningen i KU spände över ett vitt fält, och Sten Tolgfors gav konsekventa besked. Ingen styrning, Generaldirektören fattade ett självständigt beslut efter att ha informerat sig i frågan. Just nu alltså ingen skugga över departementet. Det förra statsrådet talade sig varm om alla de kontakter som departementet och myndigheten hade i vardagen för att ge och fråga om information. Det visade sig att departementet var mer välinformerad om övningen än vad myndighetsledningen var. Samma förhållande tycks dock inte ha rått när det gäller samma departement och en myndighet som FOI i Saudifrågan.

På Riksdagens hemsida kan vi ännu inte se hur KU tänkt gå vidare i sin granskning av Sten Tolgfors. Rimligen borde utskottet kalla till sig flera statstjänstemän som verkar vara inblandade i att Karlis Neretnieks föredrag ställdes in.

En intressant aspekt att få veta mer om är ärendets beredning inom Försvarsmakten. Eftersom Karlis Neretnieks inte är anställd i myndigheten, så torde ju ett beslut röra sig om någon slags myndighetsutövning mot enskild. Enligt såväl Myndighetsförordningen (21. paragraf) som Försvarsmaktens dåvarande arbetsordning finns det reglerat hur ärenden ska beslutas och dokumenteras.

Det finns flera intressanta frågor. Var ÖB förhindrad av sjukdom eller resa att fatta beslut? Generaldirektörens möjligheter att själv fatta beslut, om frågor som rör de uppdrag som exempelvis Försvarsmaktens Insatschef hade vid aktuell tidpunkt, var och är kraftigt begränsade när ÖB är tjänstbar.

En order som tvingande befallning kan givetvis upphäva gällande uppdrag. Den ska åtlydas som Arméinspektören, generalmajor Bernt Grundevik, verkar ha gjort. Frågan är hur beslutet fattats, vilka som varit inblandade och om Generaldirektören var bemyndigad att fatta den typen av beslut. Allt under förutsättning att det är som förra försvarsministern uppgav det vill säga att GD fattade ett självständigt beslut. Om de inblandade blir kallade till KU kommer vi få en klarare bild så småningom om hur ärendet hanterades av Sten Tolgfors.

Det är som sagt svårt att bekräfta ministerstyre, men innebörden av frågor som ligger till grund för att ställa in avtalade föredrag indikerar en ängslighet som är bekymmersam. Häri ligger själva grundproblematiken i Saudifrågan, genomförandegruppen om försvarets materiel och det inställda föredraget - bristen, eller rädslan för bristen på förtroende, innebär extraordinärt agerande.

Om en välinformerad politisk tjänsteman ställer ifrågasättande frågor av typen - Har ni förstått att det är utländsk personal på övningen, att vår försvarsplanering är kvalificerat hemlig och att vi inte har kvar brigadstrukturen? - och Försvarsmakten ställer in en planerad (genomtänkt/värderad/bedömd) verksamhet som svar. Då har vi en del att arbeta på.