Nedanstående text är ett öppet brev till HKV PERSS från David Bergman, kapten vid Ledningsregementet och Fil Mag i psykologi, om den obligatoriska utbildningen Prime for life.
Jag heter David Bergman och är officer vid Ledningsregementet, jag har varit en del av Försvarsmakten i 14 år och arbetar i chefsposition. Tidigare i år beordrades jag att deltaga i den civila amerikanska utbildningen Prime for life med mina underställda. Då utbildningspaketet är obligatoriskt och ersätter tid som innan planerats för utbildning i huvudtjänst frågar mina, och förmodligen andras underställda, med rätta efter syftet med utbildningen.
Även om utbildningspaketet uppenbart syftar till drogmedvetenhet har ingen högre chef kunnat ge mig ett tillfredsställande svar på bakgrunden och syftet med att den kontinuerligt genomförs, eller varför den är obligatorisk för all personal. Allt som oftast får man det uppgivna svaret ”Det ska bara genomföras, för det har Högkvarteret sagt”, vilket inte bara sänker motivationen att deltaga, utan även riskerar att motverka vilka effekter än utbildningen strävar att uppnå. I syfte att bilda mig en egen uppfattning har jag personligen satt mig in i utbildningspaketet och framför allt den vetenskapliga bakgrunden till denna och har ett antal frågor som jag skulle önska besvarade.
Alldeles oavsett om det är lämpligt att en myndighet tvingar en medarbetare att deltaga i en utbildning som riktar sig mot dennes privatliv eller om denna utbildning bör utgöras av ett kostsamt civilt utbildningspaket, tror jag att vi alla kan vara eniga att det är en självklarhet att alla anställda måste ha ett ordnat förhållningssätt mot alkohol. Detta grundläggs i vårt ledarskap och regleras tydligt i förbandens alkoholpolicy, vilket är något som varje anställd har en skyldighet att förhålla sig till både inom och utom tjänsten. Detta höjer inte bara välmåendet på våra anställda utan säkerställer framförallt att vår vardagliga övningsverksamhet och våra skarpa insatser kan genomföras på ett så säkert sätt som möjligt.
Programmet Prime for life som Daugherty och O'Brian tog fram på åttiotalet syftar huvudsakligen till sekundärprevention, det vill säga att förändra alkoholvanor hos personer med redan fastställda alkoholproblem inom exempelvis kriminalvård eller andra behandlingsinrättningar. Programmet har bland annat av Försvarsmakten istället nyttjats för primärprevention, det vill säga öka medvetenhet om hur och varför alkoholproblem kan uppstå. Flera utvärderingar av programmets nyttjande i förebyggande syften visar att det förvisso höjer medvetandegraden, men endast obetydligt eller inte alls påverkar personernas faktiska alkoholvanor.
Detta föder en av de mest grundläggande frågorna; Då utbildningen varken strävar efter, eller faktiskt gör vår vardagliga verksamhet säkrare, vilket är då skälet att genomföra den?
Vetenskapligt vilar programmet huvudsakligen på Proshanska & DiClimentes Transtheoretical Model of Behaviour Change – TTM, som stundtals nyttjas inom hälsopsykologi. TTM är inte en av de mer framstående psykologiska modellerna och har kritiserats bland annat för att i stor utsträckning vila på andra teorier (Exempelvis Kurt Lewin och Albert Bandura). Modellens applicerbarhet på verkligheten har även kritiserats då dess indelade faser av en persons attitydförändring är mycket godtyckliga och svåra att generalisera på den allmänna befolkningen.
Det finns framförallt en inneboende fara i att nyttja olika vetenskapliga ramverk inom till varandra angränsande områden. Att nyttja en psykologisk modell för ledarskap och stress och en annan för drogprevention har samma faror som att nyttja ett koordinatsystem för eldledning och navigering, men ett annat civilt koordinatsystem för en inhyrd konsultutbildning i orientering. Har någon mer djupgående undersökning av den psykologiska teoribildningen inom området genomförts och vad var skälen till att just denna modell (TTM) valdes ut?
Om det verkligen finns så allvarliga och utbredda drogproblemen inom Försvarsmakten att samtliga anställda är nödgade att genomgå utbildning i drogprevention (vilket jag starkt betvivlar) borde i så fall ett sådant program rimligtvis upprättas med hänsyn till; 1) lämplig teoribildning på området 2) identifiering av ett mer passande utbildningskoncept med tydligare mätbara målsättningar och framförallt 3) anpassning av detta så att det bättre svarar upp mot vår organisations unika krav.
Det bör även ifrågasättas om en tvingande personalåtgärd av detta slag bör inriktas mot samtliga anställda och därmed inkludera de många duktiga medarbetare som dagligen sköter både arbete och privatliv klanderfritt eller mot att hjälpa det fåtal olyckliga och behövande medarbetare som faktiskt visar symptom på, eller redan utvecklat alkoholproblem.
Den huvudsakliga frågan är vilka argument som finns att genomföra en utbildning som uttryckligen endast syftar att ge en medvetenhet och varken strävar efter, eller faktiskt förbättrar säkerheten i vår verksamhet samt vilken bedömning som gjorts runt den vetenskapliga grunden av denna?
Vi är förmodligen alla överens om att ett sunt förhållningssätt till alkohol är en självklarhet för en militär organisation. Organisationens mål borde dock rimligtvis uppnås med ett gott ledarskap och med en fortsatt väl formulerad, implementerad och kommunicerad alkoholpolicy.
2012-03-30
2012-03-29
Sten Tolgfors berömeliga gärningar
Sten Tolgfors avgick som försvarsminister idag, en avgång som hade kommit i alla fall enligt uppgifterna på presskonferensen. Mycket har sagts kring möjliga orsaker till avgången, så jag vill ta tillfället i akt att lyfta fram vad han åstadkommit under sina cirka fem år som statsråd i Försvarsdepartementet.
Sten Tolgfors fick en otacksam start, eftersom han fick byta portfölj vid Mikael Odenbergs avgång. Mycket talar för att det var av ren lojalitet som han åtog sig det svåra uppdraget att leda Försvarsdepartementet. Vid hans tillträde började det spridas nedsättande epitet om honom, vilket jag tidigare tagit avstånd ifrån. Trots detta grep sig Sten Tolgfors an uppdraget med stor entusiasm och påbörjade arbetet med en ny reform. Läsare av F&S vet att undertecknad varit mycket kritisk till underfinansieringen av reformen, men försvarsministerns målsättningar var det aldrig något större fel på. För Sten Tolgfors var det i princip politiskt omöjligt att göra detsamma som hans företrädare, nämligen säga att uppdrag och resurser inte hängde ihop. Att sedan den närmaste omgivningen tyckts enhälligt försäkrat honom att det var genomförbart kan ha bidragit till att slå bort eventuell tvekan.
I arbetet med försvarsreformen lyckades han till slut sjösätta hela paketet, när soldaternas arbetsrättsliga förhållanden föreslogs häromveckan i en proposition. Även om det är långt kvar till att ha fullgjort reformen, så har energin att sätta fart på den varit betydande. Sten Tolgfors har också varit välbehövligt tydlig emellanåt när vissa saker stått stilla eller gått åt fel håll.
Den största gärningen gjorde Sten Tolgfors på det mänskliga och moraliska planet. Hans genuina sätt att ta ansvar för sitt politikområdes yttersta konsekvenser har imponerat. Utan att väja har han stått främst vid Ärnabasen flera gånger för att tillsammans med förkrossade familjer ta emot deras kära som dödats eller skadats svårt. Det måste ha varit ohyggligt svårt att som ansvarigt statsråd försöka ta plats i denna stund av svår chock och sorg, men likväl gjorde Sten Tolgfors det på ett lågmält och respektfullt sätt. Som ingen tidigare minister i modern tid har han lyft upp frågan för allmänheten om det högsta priset som Sveriges tjänare i staten kan få betala, och vi har varit många som sett det. För sättet att ta det ansvaret och dessa handlingar vill jag till Sten Tolgfors ge min allra bästa honnör.
Även Wiseman
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Sten Tolgfors fick en otacksam start, eftersom han fick byta portfölj vid Mikael Odenbergs avgång. Mycket talar för att det var av ren lojalitet som han åtog sig det svåra uppdraget att leda Försvarsdepartementet. Vid hans tillträde började det spridas nedsättande epitet om honom, vilket jag tidigare tagit avstånd ifrån. Trots detta grep sig Sten Tolgfors an uppdraget med stor entusiasm och påbörjade arbetet med en ny reform. Läsare av F&S vet att undertecknad varit mycket kritisk till underfinansieringen av reformen, men försvarsministerns målsättningar var det aldrig något större fel på. För Sten Tolgfors var det i princip politiskt omöjligt att göra detsamma som hans företrädare, nämligen säga att uppdrag och resurser inte hängde ihop. Att sedan den närmaste omgivningen tyckts enhälligt försäkrat honom att det var genomförbart kan ha bidragit till att slå bort eventuell tvekan.
I arbetet med försvarsreformen lyckades han till slut sjösätta hela paketet, när soldaternas arbetsrättsliga förhållanden föreslogs häromveckan i en proposition. Även om det är långt kvar till att ha fullgjort reformen, så har energin att sätta fart på den varit betydande. Sten Tolgfors har också varit välbehövligt tydlig emellanåt när vissa saker stått stilla eller gått åt fel håll.
Den största gärningen gjorde Sten Tolgfors på det mänskliga och moraliska planet. Hans genuina sätt att ta ansvar för sitt politikområdes yttersta konsekvenser har imponerat. Utan att väja har han stått främst vid Ärnabasen flera gånger för att tillsammans med förkrossade familjer ta emot deras kära som dödats eller skadats svårt. Det måste ha varit ohyggligt svårt att som ansvarigt statsråd försöka ta plats i denna stund av svår chock och sorg, men likväl gjorde Sten Tolgfors det på ett lågmält och respektfullt sätt. Som ingen tidigare minister i modern tid har han lyft upp frågan för allmänheten om det högsta priset som Sveriges tjänare i staten kan få betala, och vi har varit många som sett det. För sättet att ta det ansvaret och dessa handlingar vill jag till Sten Tolgfors ge min allra bästa honnör.
Även Wiseman
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-28
Ryske flygvapenchefen lägger ut texten
Utan större uppmärksamhet publicerade FOI i förra veckan Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - 2011. Detta är den sjätte bedömningen sedan Försvarsdepartementet lade ut denna beställning för första gången 1998. Redaktör är FOI-medarbetaren, och Akademiledamoten Carolina Vendil Pallin. Det är onekligen en mycket intressant rapport med mycket kunskap. Bedömningen är att den ryska krigsmakten fortfarande två till fem år framåt kommer att vara under stark omstrukturering, och kan därmed till del negativt påverkad av denna. Nyckelmeningen, själva essensen i rapporten är:
"Om den ryska politiska och militära ledningen lyckas driva denna process framåt kan landets sammantagna militära förmåga komma att höjas avsevärt redan fram mot år 2020."
Dessa skillnader mellan kortsiktigt och långsiktigt perspektiv har F&S uppmärksammat flera gånger tidigare, även om jag tenderar till att inte sträcka ut nedgången så länge. Det finns en svag negation i FOI formulering mellan "2-5 år nedgång" och "höjas avsevärt redan mot 2020".
Det är framförallt i kapitel 8 om Försvarsekonomi som de långsiktiga perspektiven blir tydligast. Med en BNP-andel kring 4,5 % enligt SIPRI (Sverige 1,1%?) och en tillväxt kring 4-5 % varje år sticker den ackumulerade summan iväg. Materielanskaffningsbudgeten ligger med variationer kring 50 % av anslagen (Sverige 5-10 %). Medan Ryssland satsar på 70 % modern materiel år 2020, så är risken stor att vi står inför en omsättning av 70 % av materielen. Nu kommer den ryska upprustningen från låg nivå och det finns stora korruptions- och strukturproblem, så FOI bedömning ger intryck att vara relevant.
På sidorna 157-158 finns en uppräkning av kända beställningar. När det gäller flyg- och luftförsvarssystem 2020 är det intressant att jämföra den med den intervju som genomfördes nyligen av ryska magasinet HBO (NVO) med ryske flygvapenchefen, generalöverste Alexander Zelin.
I den extremt långa intervjun hinner Zelin med att gå igenom hela sitt område i detalj. Med reservation för att vissa uttalanden kan vara politiska för att påverka det inre beslutsfattandet och implementeringen av redan fattade beslut utgör texten en intressant källa.
När det gäller de mest uppmärksammade flygplanen ligger FOI något över Zelin. Antalet PAK- FA anges till 60 (FOI 70) medan Su-35S nämns lite osäkrare som "kring 100" (FOI 96). När det gäller tung attack ligger FOI en bit under. Generalöversten anger 120 Su-34 (FOI "upp till 100) och två divisioner uppgraderade Su-24 som saknas i FOI tabell.
På jaktsidan fyller den ryske flygvapenchefen i FOI frågetecken om MiG-31. Den skall enligt honom finnas i 100 exemplar i olika uppgraderade versioner.
På transportsidan varierar tidsperspektiven mellan Alexander Zelin och FOI. Generalöversten anger ett mål på 300 transportflygplan av olika typer, men har ett 20-årigt perspektiv till skillnad från FOI som anger ungefär hälften så många till 2020 i kända beställningar. Den ryske flygvapenchefen anger att kravet är att kunna förflytta en brigad med all materiel inom federationen eller till andra länder i ett lyft. Det är ett väldigt intressant perspektiv, och FOI fångar upp delar av det i sin rapport där författarna anger transportflyget som ett av de mest prioriterade områdena.
Den ryske flygvapenchefen anger att totalt producerade luftstridskrafterna 340000 flygtimmar under 2011. Kraven på flygförarna är 130 timmar per år, men just nu når man bara 50-130 timmar, bland annat beroende på reservdelsbrist. I genomsnitt finns det överslagsmässigt 1,5 besättningar per flygplan.
På helikoptersidan finns samma fenomen som med transportflyget. FOI ligger ungefär på hälften (~ 500) av antalet som Alexander Zelin nämner (1000 ex av olika typer). Jag kan inte läsa ut vilket tidsperspektiv han nämner dessa i. FOI siffra är också här till 2020. Generalöversten tar också upp en typ som inte förekommer i FOI tabell, nämligen Mi-38 som storleksmässigt ligger mellan Mi-8 och den enorma Mi-26 som finns i den ryska arsenalen.
Intervjun avhandlar naturligtvis också luftvärn, men utan några som helst kvantifieringar. Här vet vi sedan tidigare att den västliga riktningen är prioriterad ur luftförsvarssynvinkel, eftersom NATO operationsriktning vid en väpnad konflikt skulle vara där. För svensk del innebär det minskade möjligheter att operera på ett eftersträvansvärt offensivt sätt i närområdet, eftersom de ryska resurserna är både kvalificerade och omfattande på luftvärnssidan.
Jag rekommenderar några nedslag i den kvalificerade rapport som FOI producerat och som bildar bottenplatta för resonemang om den svenska försvarsutvecklingen intill 2025. Om...kan....militära förmåga...höjas avsevärt redan...mot år 2020.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
"Om den ryska politiska och militära ledningen lyckas driva denna process framåt kan landets sammantagna militära förmåga komma att höjas avsevärt redan fram mot år 2020."
Dessa skillnader mellan kortsiktigt och långsiktigt perspektiv har F&S uppmärksammat flera gånger tidigare, även om jag tenderar till att inte sträcka ut nedgången så länge. Det finns en svag negation i FOI formulering mellan "2-5 år nedgång" och "höjas avsevärt redan mot 2020".
Det är framförallt i kapitel 8 om Försvarsekonomi som de långsiktiga perspektiven blir tydligast. Med en BNP-andel kring 4,5 % enligt SIPRI (Sverige 1,1%?) och en tillväxt kring 4-5 % varje år sticker den ackumulerade summan iväg. Materielanskaffningsbudgeten ligger med variationer kring 50 % av anslagen (Sverige 5-10 %). Medan Ryssland satsar på 70 % modern materiel år 2020, så är risken stor att vi står inför en omsättning av 70 % av materielen. Nu kommer den ryska upprustningen från låg nivå och det finns stora korruptions- och strukturproblem, så FOI bedömning ger intryck att vara relevant.
På sidorna 157-158 finns en uppräkning av kända beställningar. När det gäller flyg- och luftförsvarssystem 2020 är det intressant att jämföra den med den intervju som genomfördes nyligen av ryska magasinet HBO (NVO) med ryske flygvapenchefen, generalöverste Alexander Zelin.
I den extremt långa intervjun hinner Zelin med att gå igenom hela sitt område i detalj. Med reservation för att vissa uttalanden kan vara politiska för att påverka det inre beslutsfattandet och implementeringen av redan fattade beslut utgör texten en intressant källa.
När det gäller de mest uppmärksammade flygplanen ligger FOI något över Zelin. Antalet PAK- FA anges till 60 (FOI 70) medan Su-35S nämns lite osäkrare som "kring 100" (FOI 96). När det gäller tung attack ligger FOI en bit under. Generalöversten anger 120 Su-34 (FOI "upp till 100) och två divisioner uppgraderade Su-24 som saknas i FOI tabell.
På jaktsidan fyller den ryske flygvapenchefen i FOI frågetecken om MiG-31. Den skall enligt honom finnas i 100 exemplar i olika uppgraderade versioner.
På transportsidan varierar tidsperspektiven mellan Alexander Zelin och FOI. Generalöversten anger ett mål på 300 transportflygplan av olika typer, men har ett 20-årigt perspektiv till skillnad från FOI som anger ungefär hälften så många till 2020 i kända beställningar. Den ryske flygvapenchefen anger att kravet är att kunna förflytta en brigad med all materiel inom federationen eller till andra länder i ett lyft. Det är ett väldigt intressant perspektiv, och FOI fångar upp delar av det i sin rapport där författarna anger transportflyget som ett av de mest prioriterade områdena.
Den ryske flygvapenchefen anger att totalt producerade luftstridskrafterna 340000 flygtimmar under 2011. Kraven på flygförarna är 130 timmar per år, men just nu når man bara 50-130 timmar, bland annat beroende på reservdelsbrist. I genomsnitt finns det överslagsmässigt 1,5 besättningar per flygplan.
På helikoptersidan finns samma fenomen som med transportflyget. FOI ligger ungefär på hälften (~ 500) av antalet som Alexander Zelin nämner (1000 ex av olika typer). Jag kan inte läsa ut vilket tidsperspektiv han nämner dessa i. FOI siffra är också här till 2020. Generalöversten tar också upp en typ som inte förekommer i FOI tabell, nämligen Mi-38 som storleksmässigt ligger mellan Mi-8 och den enorma Mi-26 som finns i den ryska arsenalen.
Intervjun avhandlar naturligtvis också luftvärn, men utan några som helst kvantifieringar. Här vet vi sedan tidigare att den västliga riktningen är prioriterad ur luftförsvarssynvinkel, eftersom NATO operationsriktning vid en väpnad konflikt skulle vara där. För svensk del innebär det minskade möjligheter att operera på ett eftersträvansvärt offensivt sätt i närområdet, eftersom de ryska resurserna är både kvalificerade och omfattande på luftvärnssidan.
Jag rekommenderar några nedslag i den kvalificerade rapport som FOI producerat och som bildar bottenplatta för resonemang om den svenska försvarsutvecklingen intill 2025. Om...kan....militära förmåga...höjas avsevärt redan...mot år 2020.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-27
Specialmanövrar i statsförvaltningen
De senaste veckorna har vi kunnat följa utvecklingen avseende statens manövrar när det gäller Saudiarabien. Såväl Konstitutionsutskottet som Försvarsutskottet kommer att gå igenom olika aspekter av hanteringen. Det är bra att frågan behandlas med tanke på frågans försvars-, utrikes- och näringspolitiska betydelse. Samhället är utrustat med frammejslade organ och processer för att gripa sig an frågan på ett sätt som belyser och väger av olika intressen och utkräver ansvar.
Motsvarande hantering är svår att se i orkanens öga. Hela historien snurrar kring skapandet av ett särskilt bolag med påstådda bindningar till FOI. Istället för att följa normala procedurer har något extraordinärt skapats för att komma vidare i sakfrågan. Inte att undra på att statsrådet Tolgfors har blivit hårt ansatt, trots att denne rimligen inte varit inblandad i skapandet av bolaget.
På sätt och vis har försvarsministern haft lite tur, eftersom frågan skymt den starka kritik som Riksrevisionen riktade nyligen i sin rapport om en annan speciallösning, nämligen tillsättandet av den så kallade genomförandegruppen för att spara pengar i materielförsörjningen.
Enligt Riksrevisionen har Riksdagen inte blivit korrekt informerad och en hel del av åtgärderna kostat mer pengar sedan projekt avslutats, för att sedan startas igen. Det mest häpnadsväckande är att gruppen inte haft något formellt uppdrag eller direktiv för att spara 2,8 miljarder SEK. Istället har gruppen fått läsa ut delar i propositionstexter och andra dokument. Efter hand har sedan ett uppdrag växt fram, men eftersom det inte förekommit någon systematisk dokumentation är det svårt att följa gruppens arbete, överväganden och beslut. Det är minst sagt fascinerande att en tillfälligt sammansatt grupp kunnat göra så stora ingrepp med säkerhetspolitiska konsekvenser istället för att följa det system som redan finns.
Nu är inte dagens regering ensam om att hantera vissa frågor på sätt som upphäver gängse rutin. Regeringen Persson genomförde manövern att tillsätta en partgemensam grupp, Ag GRO, inför försvarsbeslutet 2004. Trots att en militär ledare av mycket hög kaliber, generalöjtnanten Göran Gunnarsson, ingick som högste representant, så försvann strategiska hänsyn när gränserna mellan politik och militärstrategi suddades ut.
Resultatet känner vi väl till. Permanent militär närvaro på Gotland försvann, utan att den dåvarande militärledningen protesterade, uppbunden som den var i Ag GRO. Idag ser realiteten ut så här för den militära ledningen: Operera i efterhand med negativa konsekvenser eller försök att gruppera fram styrkor till Gotland innan synbara tecken finns. Det senare riskerar såväl inre politiska slitningar som möjligheter för opponenter att exploatera framgrupperingen som riskfylld/krigshetsande. Som att spela schack med Karpov. Rörd pjäs är förd pjäs som denne skulle säga om vi ville flytta fram löparen istället för tornet vi flyttat tillbaka.
Kontentan av Saudiarabien, genomförandegruppen och Ag GRO är: Nästa gång någon säger att vi kör en special istället - Påminn om att den normala maktdelningen brukar fungera bäst i det långa loppet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Motsvarande hantering är svår att se i orkanens öga. Hela historien snurrar kring skapandet av ett särskilt bolag med påstådda bindningar till FOI. Istället för att följa normala procedurer har något extraordinärt skapats för att komma vidare i sakfrågan. Inte att undra på att statsrådet Tolgfors har blivit hårt ansatt, trots att denne rimligen inte varit inblandad i skapandet av bolaget.
På sätt och vis har försvarsministern haft lite tur, eftersom frågan skymt den starka kritik som Riksrevisionen riktade nyligen i sin rapport om en annan speciallösning, nämligen tillsättandet av den så kallade genomförandegruppen för att spara pengar i materielförsörjningen.
Enligt Riksrevisionen har Riksdagen inte blivit korrekt informerad och en hel del av åtgärderna kostat mer pengar sedan projekt avslutats, för att sedan startas igen. Det mest häpnadsväckande är att gruppen inte haft något formellt uppdrag eller direktiv för att spara 2,8 miljarder SEK. Istället har gruppen fått läsa ut delar i propositionstexter och andra dokument. Efter hand har sedan ett uppdrag växt fram, men eftersom det inte förekommit någon systematisk dokumentation är det svårt att följa gruppens arbete, överväganden och beslut. Det är minst sagt fascinerande att en tillfälligt sammansatt grupp kunnat göra så stora ingrepp med säkerhetspolitiska konsekvenser istället för att följa det system som redan finns.
Nu är inte dagens regering ensam om att hantera vissa frågor på sätt som upphäver gängse rutin. Regeringen Persson genomförde manövern att tillsätta en partgemensam grupp, Ag GRO, inför försvarsbeslutet 2004. Trots att en militär ledare av mycket hög kaliber, generalöjtnanten Göran Gunnarsson, ingick som högste representant, så försvann strategiska hänsyn när gränserna mellan politik och militärstrategi suddades ut.
Resultatet känner vi väl till. Permanent militär närvaro på Gotland försvann, utan att den dåvarande militärledningen protesterade, uppbunden som den var i Ag GRO. Idag ser realiteten ut så här för den militära ledningen: Operera i efterhand med negativa konsekvenser eller försök att gruppera fram styrkor till Gotland innan synbara tecken finns. Det senare riskerar såväl inre politiska slitningar som möjligheter för opponenter att exploatera framgrupperingen som riskfylld/krigshetsande. Som att spela schack med Karpov. Rörd pjäs är förd pjäs som denne skulle säga om vi ville flytta fram löparen istället för tornet vi flyttat tillbaka.
Kontentan av Saudiarabien, genomförandegruppen och Ag GRO är: Nästa gång någon säger att vi kör en special istället - Påminn om att den normala maktdelningen brukar fungera bäst i det långa loppet.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-21
Datalagringsdirektivet - en baggis?
Med röstsifrrorna 233 - 41 röstade idag Sveriges Riksdag igenom en lag som bygger på EU:s datalagringsdirektiv. Debatten i sakfrågan har märkts, om än inte i samma omfattning som om den så kallade FRA-lagen. I själva sakfrågan handlar det om avvägningen mellan nytta och intrång. Att lagra trafikdata i sex månader är tydligen en proportionalitet som svenska folket i stort accepterar.
Regelförändringar för att möta utvecklingen i informationssamhället befinner sig ännu i sin linda. Integritetsfrågorna kommer inom en snar framtid ställas på sin spets. Danger Room hade i förra veckan en kort artikel om CIA-chefen David Petraeus uttalanden om den teknologiska utvecklingen vid ett möte tidigare i mars.
Den förre generalen resonerade kring "Internet of things" , det vill säga all vår elektroniska utrustning i hemmen som kommunicerar via Internet. Enligt David Petraeus kommer detta tillsammas med utvecklingen mot kvantberäkningar att för alltid förändra konsten att spionera. Den enskilde kan genom sina hushållsartiklar bli lokaliserad, avlyssnad och sedd av den aktör som legalt eller illegalt lägger energi på detta. Det borde innebära en stor marknad för de som kan erbjuda tjänster för elektroniskt personskydd.
Bara utvecklingen på TV-området öppnar kontroversiella perspektiv. Den senaste HDTV- modellen från Samsung innehåller ett integrerat set av inbyggd, uppkopplad kamera, dubbla mikrofoner, ansiktsigenkänning och röstigenkänning. Det går inte att se om kamera eller mikrofoner är på, vissa av funktionerna kan bara stängas av med mjukvara. Kameran går att svänga bort, men beroende på operativsystem är det troligt att tredjepartsapplikationer eller hackare kan ta sig in i systemet. Det är fortfarande oklart vilken typ av information som Samsungkontrollerade företag kan samla in, hur den förvaras säkerhetsmässigt och om den säljs vidare till andra.
Hela debatten kring integritet är intressant att följa, eftersom det största motståndet gäller det vi som medborgare vill hålla hemligt (secrecy), medan den information som omgivningen samlar om oss när vi handlar på ICA med kontokort eller söker på Google (privacy) inte alls gör Sven-Erik Medeltal särskilt upphetsad. Tänk på det nästa gång du går till grannen för att titta på dennes nya Samsung-TV. Med ansiktsigenkänning, röstupptagning och geolokalisering, så kan du ett par dagar senare få ett erbjudande i din mail från din lokale radiohandlare som inleds med: " Du har visat intresse för den nya HDTV-modellen från Samsung vi fått in...."
DN
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Regelförändringar för att möta utvecklingen i informationssamhället befinner sig ännu i sin linda. Integritetsfrågorna kommer inom en snar framtid ställas på sin spets. Danger Room hade i förra veckan en kort artikel om CIA-chefen David Petraeus uttalanden om den teknologiska utvecklingen vid ett möte tidigare i mars.
Den förre generalen resonerade kring "Internet of things" , det vill säga all vår elektroniska utrustning i hemmen som kommunicerar via Internet. Enligt David Petraeus kommer detta tillsammas med utvecklingen mot kvantberäkningar att för alltid förändra konsten att spionera. Den enskilde kan genom sina hushållsartiklar bli lokaliserad, avlyssnad och sedd av den aktör som legalt eller illegalt lägger energi på detta. Det borde innebära en stor marknad för de som kan erbjuda tjänster för elektroniskt personskydd.
Bara utvecklingen på TV-området öppnar kontroversiella perspektiv. Den senaste HDTV- modellen från Samsung innehåller ett integrerat set av inbyggd, uppkopplad kamera, dubbla mikrofoner, ansiktsigenkänning och röstigenkänning. Det går inte att se om kamera eller mikrofoner är på, vissa av funktionerna kan bara stängas av med mjukvara. Kameran går att svänga bort, men beroende på operativsystem är det troligt att tredjepartsapplikationer eller hackare kan ta sig in i systemet. Det är fortfarande oklart vilken typ av information som Samsungkontrollerade företag kan samla in, hur den förvaras säkerhetsmässigt och om den säljs vidare till andra.
Hela debatten kring integritet är intressant att följa, eftersom det största motståndet gäller det vi som medborgare vill hålla hemligt (secrecy), medan den information som omgivningen samlar om oss när vi handlar på ICA med kontokort eller söker på Google (privacy) inte alls gör Sven-Erik Medeltal särskilt upphetsad. Tänk på det nästa gång du går till grannen för att titta på dennes nya Samsung-TV. Med ansiktsigenkänning, röstupptagning och geolokalisering, så kan du ett par dagar senare få ett erbjudande i din mail från din lokale radiohandlare som inleds med: " Du har visat intresse för den nya HDTV-modellen från Samsung vi fått in...."
DN
SvD
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-20
President Obama Executive Order - NDRP
Kampen om vår perception går vidare bland alla aktörer som är inblandade i triangeldramat Iran-USA-Israel. Dagligen kan vi ta del av olika utspel, försäkringar, läckor och olika rapporter. Även om det finns andra aktörer som Kina, EU, Ryssland och Saudiarabien kretsar energin i frågan kring triangeln. Dessa stater är inte så homogena i sina strategier som vi bekvämt försöker föreställa oss. Olika slags duvor och hökar, ja till och med duvhökar försöker övertyga varandra och oss andra om att deras väg är bäst.
De senaste dygnen har vi bland annat kunnat ta del av resultat från US Central Commands krigspel Internal Look som enligt uppgift ska ha handlat om konsekvenserna av en israelisk attack på det iranska atomprogrammet. Resultaten ska visa att hundratals amerikanska liv skulle gå till spillo vid iranska motattacker, eftersom bilden är att den iranska statsledningen skulle anse att USA skulle vara medskyldiga till en attack - alldeles oavsett de faktiska förhållandena.
Bilden kan vara sann, eftersom den iranska högste andlige ledaren Ayatollah Khameni, enligt rapporterade översättningar, ska ha uttalat att Iran kommer att försvara sig mot attacker med egna attacker mot USA och Israel. En av nyckelfaktorerna vid en kraftmätning mellan parterna blir den iranska hållningen mot USA. Retoriskt är USA tveklöst ett mål för iransk vedergällning, men regimen riskerar samtidigt en konfrontation med världens mäktigaste militärmakt.
Samtidigt har Israels president skickat en nyårshälsning till det iranska folket inför deras firande av det persiska nyåret. Simon Peres talade direkt till folket och önskade det all välgång och att han hoppades att det iranska folket skulle få uppleva verklig frihet. President Peres, som ju varit med ett tag, avslutade med att erinra sig det varma mottagande han fått i Iran när han besökte landet under shahens tid.
I Israel förekommer också uppgifter om att premiärminister Netanhayu och försvarsminister Barak nu har övertygat det egna säkerhetskabinettet och att dessa vid en omröstning ska ha uppnåt resultatet 8-6 angående en attack på Iran. Alla sådana här uppgifter är alltid vanskliga att värdera. Varför skulle den högsta eliten släppa ut sådana här uppgifter? Källkritiken blir svår i sådana här lägen och det gäller att gå till trovärdiga källor som Reuters och Deutsche Press Agentur som genom höga journalistiska ideal och en redaktionell process borgar för så hög trovärdighet som möjligt.
Då är det bättre att se på vad som faktiskt sker. Om vi börjar med hangarfartygsgrupper så har USA sedan en tid tillbaka två stycken i området, USS Abraham Lincoln och USS Carl Vinson jämte amfibiestridsgruppen Makin Island. I Medelhavet finns sedan ett dagar tillbaka USS Enterprise på sin sista resa i amerikanska flottans tjänst. Den kommer att stäva mot Persiska viken den närmaste tiden. I Medelhavet har också franska flottans stolthet, hangarfartyget Charles de Gaulle stävat ut för förbandsträning efter sin varvsöversyn. CdG uppges av franska myndigheter vara helt operativ jämte fem örlogsfartyg i mitten av april.
Den amerikanske flottans chef, amiral Jonathan Greenert, vittnade i förra veckan inför senaten och uppgav att flottan kommer att förflytta fyra minsvepare till Bahrain, vilket innebär att det kommer att finnas minst tolv sådana fartyg, om vi inkluderar de brittiska som redan finns där. Offerten för att förflytta dessa fartyg hittar du här.
På den ekonomiska sidan har sedan i lördags det Belgienbaserade bolaget Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (SWIFT) rättat in sig i EU:s sanktioner mot Iran och stängt av 30 iranska banker från den finansiella tjänsten som innebär att betalningsmeddelanden skickas för att initiera överföringar mellan konton. Denna åtgärd bedöms slå hårt mot Irans oljeindustri, och Ayatollah Khameni uppmanande i sitt tal det iranska folket att köpa inhemskt, vilket skulle öka produktionen och minska konskvenserna av sanktionerna. Många bedömare menar att det bara kommer ta några veckor innan den iranska ekonomin är på knä. Jag är skeptisk till dessa bedömningar, vilket jag återkommer till i avslutningen.
Den kanske mest intressanta åtgärden är president Obamas Executive Order National Defense Resources Preparedness som reglerar bland annat användningen av landets energireserver. Allt omfattas, till och med solenergi, i detta beslut som även omfattar hälso- och sjukvård, transporter, handel och arbetskraft. Om USA förlorar 10 % av sin oljeimport kan landet öppna sin Strategic Petroleum Reserve (SPR) som täcker behovet för upp till två månader framåt, fast med oraffinerat bränsle. Om avbräcket blir större finns det också internationella mekanismer som samarbetet inom International Energy Agency, där de ingående staterna kan stötta varandra beroende på var avbräcket uppstått. Timingen för detta beslut är onekligen mycket intressant.
Mycket av kalkylen kring triangeln USA-Israel och Iran kretsar kring legitimitet och regimförändring. Det verkar vara en outtalad avsikt att sätta trycket så hårt att det iranska folket befriar sig självt, möjligen med hjälp av ett begränsat anfall som sätter de mest vitala delarna i det iranska atomprogrammet ur spel utan att alienerat det iranska folket. Jag har tidigare fört resonemang om timingen och legitimiteten som du hittar här. När det gäller regimförändringen, så finns det saker som talar för som exempelvis det folkliga upproret 2009. Den unga iranska befolkningen är en osäker faktor när det gäller stödet till regimen vid ett anfall från omvärlden. Eftersom legitimeteten är viktig kan vi anta att en mängd provokationer kommer att fortsatt se dagens ljus under den närmaste tiden.
Det kan vara värt att påminna sig om att Irak anföll Iran 1980 i ett överraskande anfall mot tio iranska flygbaser. När Iran väl hämtat sig kring 1981-82, så förde den iranska regimen ett obevekligt krig mot Irak, och i viss mån den understödjande omvärlden, trots en miljon människoliv i förluster liksom uppskattningsvis 600 miljarder dollar i förstöra värden. En historisk data att lägga bredvid dagens beräkningar. Om den iranska regimen inte knäcks den första tiden vid ett anfall, så är risken stor att världen kan se fram emot ett låångt krig.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
De senaste dygnen har vi bland annat kunnat ta del av resultat från US Central Commands krigspel Internal Look som enligt uppgift ska ha handlat om konsekvenserna av en israelisk attack på det iranska atomprogrammet. Resultaten ska visa att hundratals amerikanska liv skulle gå till spillo vid iranska motattacker, eftersom bilden är att den iranska statsledningen skulle anse att USA skulle vara medskyldiga till en attack - alldeles oavsett de faktiska förhållandena.
Bilden kan vara sann, eftersom den iranska högste andlige ledaren Ayatollah Khameni, enligt rapporterade översättningar, ska ha uttalat att Iran kommer att försvara sig mot attacker med egna attacker mot USA och Israel. En av nyckelfaktorerna vid en kraftmätning mellan parterna blir den iranska hållningen mot USA. Retoriskt är USA tveklöst ett mål för iransk vedergällning, men regimen riskerar samtidigt en konfrontation med världens mäktigaste militärmakt.
Samtidigt har Israels president skickat en nyårshälsning till det iranska folket inför deras firande av det persiska nyåret. Simon Peres talade direkt till folket och önskade det all välgång och att han hoppades att det iranska folket skulle få uppleva verklig frihet. President Peres, som ju varit med ett tag, avslutade med att erinra sig det varma mottagande han fått i Iran när han besökte landet under shahens tid.
I Israel förekommer också uppgifter om att premiärminister Netanhayu och försvarsminister Barak nu har övertygat det egna säkerhetskabinettet och att dessa vid en omröstning ska ha uppnåt resultatet 8-6 angående en attack på Iran. Alla sådana här uppgifter är alltid vanskliga att värdera. Varför skulle den högsta eliten släppa ut sådana här uppgifter? Källkritiken blir svår i sådana här lägen och det gäller att gå till trovärdiga källor som Reuters och Deutsche Press Agentur som genom höga journalistiska ideal och en redaktionell process borgar för så hög trovärdighet som möjligt.
Då är det bättre att se på vad som faktiskt sker. Om vi börjar med hangarfartygsgrupper så har USA sedan en tid tillbaka två stycken i området, USS Abraham Lincoln och USS Carl Vinson jämte amfibiestridsgruppen Makin Island. I Medelhavet finns sedan ett dagar tillbaka USS Enterprise på sin sista resa i amerikanska flottans tjänst. Den kommer att stäva mot Persiska viken den närmaste tiden. I Medelhavet har också franska flottans stolthet, hangarfartyget Charles de Gaulle stävat ut för förbandsträning efter sin varvsöversyn. CdG uppges av franska myndigheter vara helt operativ jämte fem örlogsfartyg i mitten av april.
Den amerikanske flottans chef, amiral Jonathan Greenert, vittnade i förra veckan inför senaten och uppgav att flottan kommer att förflytta fyra minsvepare till Bahrain, vilket innebär att det kommer att finnas minst tolv sådana fartyg, om vi inkluderar de brittiska som redan finns där. Offerten för att förflytta dessa fartyg hittar du här.
På den ekonomiska sidan har sedan i lördags det Belgienbaserade bolaget Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication (SWIFT) rättat in sig i EU:s sanktioner mot Iran och stängt av 30 iranska banker från den finansiella tjänsten som innebär att betalningsmeddelanden skickas för att initiera överföringar mellan konton. Denna åtgärd bedöms slå hårt mot Irans oljeindustri, och Ayatollah Khameni uppmanande i sitt tal det iranska folket att köpa inhemskt, vilket skulle öka produktionen och minska konskvenserna av sanktionerna. Många bedömare menar att det bara kommer ta några veckor innan den iranska ekonomin är på knä. Jag är skeptisk till dessa bedömningar, vilket jag återkommer till i avslutningen.
Den kanske mest intressanta åtgärden är president Obamas Executive Order National Defense Resources Preparedness som reglerar bland annat användningen av landets energireserver. Allt omfattas, till och med solenergi, i detta beslut som även omfattar hälso- och sjukvård, transporter, handel och arbetskraft. Om USA förlorar 10 % av sin oljeimport kan landet öppna sin Strategic Petroleum Reserve (SPR) som täcker behovet för upp till två månader framåt, fast med oraffinerat bränsle. Om avbräcket blir större finns det också internationella mekanismer som samarbetet inom International Energy Agency, där de ingående staterna kan stötta varandra beroende på var avbräcket uppstått. Timingen för detta beslut är onekligen mycket intressant.
Mycket av kalkylen kring triangeln USA-Israel och Iran kretsar kring legitimitet och regimförändring. Det verkar vara en outtalad avsikt att sätta trycket så hårt att det iranska folket befriar sig självt, möjligen med hjälp av ett begränsat anfall som sätter de mest vitala delarna i det iranska atomprogrammet ur spel utan att alienerat det iranska folket. Jag har tidigare fört resonemang om timingen och legitimiteten som du hittar här. När det gäller regimförändringen, så finns det saker som talar för som exempelvis det folkliga upproret 2009. Den unga iranska befolkningen är en osäker faktor när det gäller stödet till regimen vid ett anfall från omvärlden. Eftersom legitimeteten är viktig kan vi anta att en mängd provokationer kommer att fortsatt se dagens ljus under den närmaste tiden.
Det kan vara värt att påminna sig om att Irak anföll Iran 1980 i ett överraskande anfall mot tio iranska flygbaser. När Iran väl hämtat sig kring 1981-82, så förde den iranska regimen ett obevekligt krig mot Irak, och i viss mån den understödjande omvärlden, trots en miljon människoliv i förluster liksom uppskattningsvis 600 miljarder dollar i förstöra värden. En historisk data att lägga bredvid dagens beräkningar. Om den iranska regimen inte knäcks den första tiden vid ett anfall, så är risken stor att världen kan se fram emot ett låångt krig.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-19
Rysk operation i Dagestan
I början på året resonerade jag kring de ryska möjligheterna att genomföra en större operation i Dagestan. Nu tycks detta ha besannats i takt med bättre väder, då Bloomberg rapporterar från ryska källor att stora förband ur inrikestruperna förts över under slutet av förra veckan från Tjetjenien till Dagestan för anti-terroristoperationer.
Som vanligt vid snabba händelseutvecklingar varierar uppgifter stort om omfattningen. Vissa uppgifter talar om 20000 - 25000 soldater medan sekreteraren i Dagestans säkerhetsråd talar om rutinartade rotationer. De ryska källornas källor talar om de största truppförflyttningarna på tio år i Tjetjenien. Det ryska inrikesministeriets hemsida för norra Kaukasus bekräftar att någon form av förflyttning i större skala skett från Tjetjenien till Dagestan.
Fördelarna för Ryssland är fortfarande desamma som jag räknade upp förra gången. För det första behöver de ryska myndigheterna få ned våldsnivån i den livskraftiga salafistiska motståndsrörelsen som genomför flera attentat i veckan i delrepubliken. Dagestan har en särskild ställning i Kaukasus som en slags vagga för islam i regionen. Genom att ta kontrollen hårt över republiken kan de ryska myndigheterna möjligen minska hotet mot de olympiska vinterspelen i Sotji längre västerut. Dessa spel är ett hett mål för diverse islamistiska organisationer i regionen
Vidare kan Ryssland i ett senare skede föra över reguljära arméförband till Dagestan, vilket skulle öka trycket på både Georgien och Azerbaijan. Aptiten för dessa att genomföra militära äventyr mot Sydossetien respektive Armenien över Nagorno-Karabach kan antas minska med tunga arméförband tio-femton mil från dessas huvudstäder. Dessutom sätter Ryssland indirekt press på energitransporten Baku-Tblisi-Ceyhan (Turkiet) som konkurrerar med de ryska planerna på South Stream. Vill aktörer investera miljardbelopp i en rörledning som när som helst kan behärskas av ryska stridskrafter?
Den återstående fördelen med att behärska Dagestan är det förbättrade utgångsläget för operationer i och kring Kaspiska havet. Sådana skulle kunna bli aktuella i händelse av att Iran bestämmer sig för att utvidga sina operationer i en oväntad och oönskad riktning.
Som synes flera flugor i en smäll. Lägger vi sedan ihop detta med kvällens rapporter om att ryska anti-terroristtrupper skickats till underhållsbasen i Tartus, Syrien, så framskymtar bilden av en allt annat än overksam rysk statsledning. Ryska möjligheter avseende Syrien skrev jag om i november. Att ha fördelar i utgångsläget inför större förlopp är en god strategi. I gynnsamma fall bäddar en sådan för taktiska segrar.
2012 blir ett hett år.
DN
Oplatsen skriver om att eventuella förband i Tartus troligen rör sig om Svarta havs-flottans bassäkerhetsförband (Spetznaz PDSS), vilket verkar rimligt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Som vanligt vid snabba händelseutvecklingar varierar uppgifter stort om omfattningen. Vissa uppgifter talar om 20000 - 25000 soldater medan sekreteraren i Dagestans säkerhetsråd talar om rutinartade rotationer. De ryska källornas källor talar om de största truppförflyttningarna på tio år i Tjetjenien. Det ryska inrikesministeriets hemsida för norra Kaukasus bekräftar att någon form av förflyttning i större skala skett från Tjetjenien till Dagestan.
Fördelarna för Ryssland är fortfarande desamma som jag räknade upp förra gången. För det första behöver de ryska myndigheterna få ned våldsnivån i den livskraftiga salafistiska motståndsrörelsen som genomför flera attentat i veckan i delrepubliken. Dagestan har en särskild ställning i Kaukasus som en slags vagga för islam i regionen. Genom att ta kontrollen hårt över republiken kan de ryska myndigheterna möjligen minska hotet mot de olympiska vinterspelen i Sotji längre västerut. Dessa spel är ett hett mål för diverse islamistiska organisationer i regionen
Vidare kan Ryssland i ett senare skede föra över reguljära arméförband till Dagestan, vilket skulle öka trycket på både Georgien och Azerbaijan. Aptiten för dessa att genomföra militära äventyr mot Sydossetien respektive Armenien över Nagorno-Karabach kan antas minska med tunga arméförband tio-femton mil från dessas huvudstäder. Dessutom sätter Ryssland indirekt press på energitransporten Baku-Tblisi-Ceyhan (Turkiet) som konkurrerar med de ryska planerna på South Stream. Vill aktörer investera miljardbelopp i en rörledning som när som helst kan behärskas av ryska stridskrafter?
Den återstående fördelen med att behärska Dagestan är det förbättrade utgångsläget för operationer i och kring Kaspiska havet. Sådana skulle kunna bli aktuella i händelse av att Iran bestämmer sig för att utvidga sina operationer i en oväntad och oönskad riktning.
Som synes flera flugor i en smäll. Lägger vi sedan ihop detta med kvällens rapporter om att ryska anti-terroristtrupper skickats till underhållsbasen i Tartus, Syrien, så framskymtar bilden av en allt annat än overksam rysk statsledning. Ryska möjligheter avseende Syrien skrev jag om i november. Att ha fördelar i utgångsläget inför större förlopp är en god strategi. I gynnsamma fall bäddar en sådan för taktiska segrar.
2012 blir ett hett år.
DN
Oplatsen skriver om att eventuella förband i Tartus troligen rör sig om Svarta havs-flottans bassäkerhetsförband (Spetznaz PDSS), vilket verkar rimligt.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-14
Ouvertyr i Mellanöstern?
Ungefär 15 raketer och granater sköts från Gaza igår under den första dagens eld-upphör efter de senaste dagarnas beskjutningar parterna emellan. Under de fyra första dagarna sköts närmare 300 raketer och granater från Gaza, utan några döda på den israeliska sidan. Det innebär att helgen innebar de mest omfattande beskjutningarna på flera år. Att Israel slapp undan med några skadade förklaras av att en dl av raketerna är hemmabyggen och därför får felfunktioner, andra sköts ned av luftvärnsbatterier av typen Iron Dome som mäter in en raket i banan och avfyrar en robot mot denna. Träffsannolikheten har visat sig vara kring 90 % för systemet när det gäller upptäckta mål.
Den palestinska sidan fick uppleva 25 dödsoffer, varav fyra civila enligt mediauppgifter. Utbrottet skedde sedan israeliskt flyg i fredags anföll en bil med bland annat ledaren för Populära Motståndskommittéen, Zuhair al-Qasai, som misstänktes för att vara i uppstarten av en attack i södra delen av Israel eller Sinai på den egyptiska sidan.
Sedan Mubaraks fall har säkerheten på Sinaihalvön försämrats drastiskt. Naturgasledningen mellan Israel och Egypten har attackerats 13 gånger och bedömare har noterat en ökad radikal religiositet bland de beduinstammar som behärskat handel och smuggling i området under mer än tusen år. Egypten har fått tillstånd av Israel att gruppera några bataljoner för att försöka få grepp på läget. Det var också med egyptisk hjälp som gårdagens eld-upphör förhandlades fram. En bidragande faktor till det känsligare läget i Sinai är också att flera terroristorganisationer numera har huvuddelen av sina förråd och träningsplatser i Sinai istället för det framskjutna och omringade Gazaområdet.
Premiärminister Netanhayu antydde igår att det kan bli fråga om utvidgade operationer mot Gaza, vilket det med all sannolikhet finns förberedda planer för. Hittills har Israel avstått, eftersom det skulle kunna försvåra relationerna mellan Egypten och Israel. Det sista Israel behöver är en sådan utveckling. F&S står fast vid sin tidigare bedömning om att om det blir operationer i Gaza, då är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern.
Det är svårt att avgöra var världen står i den frågan just nu. Noterbart är att två israeliska robotbåtar och en korvett passerat Suezkanalen de senaste dagarna ut till Röda havet. Det är de första passagerna på tre år från israelisk sida.
I takt med att de diplomatiska förväntningarna ökar kring de nya samtalen om det iranska atomprogrammet, så ökar också Irans handlingsutrymme något i och med att regimen i Syrien fortfarande sitter vid makten i landet. Det ger Iran en möjlighet till strategiskt djup i sitt försvar, både fysiskt och psykologiskt. Där är det också intressant att notera att Hamas till slut har lämnat Damaskus för att istället sätta upp sitt huvudkontor någon annanstans, för närvarande i Kairo. Organisationen blir därför klämd mellan den egyptiska juntans krav att sitta still i båten och mer radikala krafter på den palestinska sidan som vill tillfoga Israel förluster i liv och hålla hundratusentals skolbarn hemma från raketbeskjutningar.
Läget är mer vobblande än på länge, och lite behövs för att tända en gnista. Döda skolbarn i någon beskjutning och den israeliska ledningen kommer utsättas för krav på att hindra beskjutningar genom en markoperation på Gazaremsan. Andra orosmoln är rörelser av syriska kvalificerade stridsmedel som luftvärnsrobotar och kemiska vapen till Hizbollah i Libanon, vilket skulle innebära israeliska angrepp på dessa transporter. Sådana skulle kunna igångsättas av attacker från Al Qaida-associerade grupperingar som infiltrerat Syrien.
Attentat mot israeliska eller amerikanska mål utomlands kan också sätta igång kedjereaktioner. Från Indien kommer nu underhandsrapporter att polisen i Dehli de närmaste dagarna kommer att avslöja sin utredning som ska visa att Iran/Hizbollah ligger bakom mordförsöket mot en israelisk diplomat och dennes hustru. Från Baku kommer också idag rapporter från AFP och Reuters att de azeriska myndigheterna gripit 22 personer misstänkta för att ha förberett attacker mot de israeliska och amerikanska ambassaderna på uppdrag av ..... Iran/Hizbollah.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den palestinska sidan fick uppleva 25 dödsoffer, varav fyra civila enligt mediauppgifter. Utbrottet skedde sedan israeliskt flyg i fredags anföll en bil med bland annat ledaren för Populära Motståndskommittéen, Zuhair al-Qasai, som misstänktes för att vara i uppstarten av en attack i södra delen av Israel eller Sinai på den egyptiska sidan.
Sedan Mubaraks fall har säkerheten på Sinaihalvön försämrats drastiskt. Naturgasledningen mellan Israel och Egypten har attackerats 13 gånger och bedömare har noterat en ökad radikal religiositet bland de beduinstammar som behärskat handel och smuggling i området under mer än tusen år. Egypten har fått tillstånd av Israel att gruppera några bataljoner för att försöka få grepp på läget. Det var också med egyptisk hjälp som gårdagens eld-upphör förhandlades fram. En bidragande faktor till det känsligare läget i Sinai är också att flera terroristorganisationer numera har huvuddelen av sina förråd och träningsplatser i Sinai istället för det framskjutna och omringade Gazaområdet.
Premiärminister Netanhayu antydde igår att det kan bli fråga om utvidgade operationer mot Gaza, vilket det med all sannolikhet finns förberedda planer för. Hittills har Israel avstått, eftersom det skulle kunna försvåra relationerna mellan Egypten och Israel. Det sista Israel behöver är en sådan utveckling. F&S står fast vid sin tidigare bedömning om att om det blir operationer i Gaza, då är det inledningen på mer omfattande operationer i Mellanöstern.
Det är svårt att avgöra var världen står i den frågan just nu. Noterbart är att två israeliska robotbåtar och en korvett passerat Suezkanalen de senaste dagarna ut till Röda havet. Det är de första passagerna på tre år från israelisk sida.
I takt med att de diplomatiska förväntningarna ökar kring de nya samtalen om det iranska atomprogrammet, så ökar också Irans handlingsutrymme något i och med att regimen i Syrien fortfarande sitter vid makten i landet. Det ger Iran en möjlighet till strategiskt djup i sitt försvar, både fysiskt och psykologiskt. Där är det också intressant att notera att Hamas till slut har lämnat Damaskus för att istället sätta upp sitt huvudkontor någon annanstans, för närvarande i Kairo. Organisationen blir därför klämd mellan den egyptiska juntans krav att sitta still i båten och mer radikala krafter på den palestinska sidan som vill tillfoga Israel förluster i liv och hålla hundratusentals skolbarn hemma från raketbeskjutningar.
Läget är mer vobblande än på länge, och lite behövs för att tända en gnista. Döda skolbarn i någon beskjutning och den israeliska ledningen kommer utsättas för krav på att hindra beskjutningar genom en markoperation på Gazaremsan. Andra orosmoln är rörelser av syriska kvalificerade stridsmedel som luftvärnsrobotar och kemiska vapen till Hizbollah i Libanon, vilket skulle innebära israeliska angrepp på dessa transporter. Sådana skulle kunna igångsättas av attacker från Al Qaida-associerade grupperingar som infiltrerat Syrien.
Attentat mot israeliska eller amerikanska mål utomlands kan också sätta igång kedjereaktioner. Från Indien kommer nu underhandsrapporter att polisen i Dehli de närmaste dagarna kommer att avslöja sin utredning som ska visa att Iran/Hizbollah ligger bakom mordförsöket mot en israelisk diplomat och dennes hustru. Från Baku kommer också idag rapporter från AFP och Reuters att de azeriska myndigheterna gripit 22 personer misstänkta för att ha förberett attacker mot de israeliska och amerikanska ambassaderna på uppdrag av ..... Iran/Hizbollah.
2012 blir ett hett år.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-11
Informationseran pressar hierarkierna
Av Magnus Wakander, systemanalytiker och fritidspolitiker (m)
Den nationella konstruktionen bygger på att en hierarki av människor och processer beslutar om fördelning av resurser i tid och rum. Konstruktionens legitimitet tar sitt avstamp från att den individ som besitter positionen ovanför dig i hierarkin vet mer och kan mer. När det inte är sant uppstår friktion i systemet där de underställdas respekt för de ovan försvinner och ersätts med nätverk som löser de problem som de initierade anser ska lösas. Chefen blir i detta läge mer en galjonsfigur än en faktisk beslutsfattare.
I vissa organisationer finns det mycket starka ledare som anser sig veta hur problemen ska lösas och de litar inte på andras uppfattning om hur det ska gå till. De är kompetenta och drivande, de får stöd av omgivningen eftersom de levererar resultat. Konsekvensen av ett individcentrerat ledarskap blir att denna person skapar en stjärnorganisation där all makt utgår från ledaren. Alla pratar med ledaren, men man pratar inte med varandra eftersom den enda som sitter på sanningen är ledaren.
Denna typ av organisation fungerar för små verksamheter men när verksamheten expanderar uppstår en systematisk sårbarhet som bara kan åtgärdas genom att man inför ett nytt ledarskap som är inkluderande och bygger på någon form av nätverksprincip där olika människors ansvar överlappar varandra. Genom detta får man en robust verksamhet som också tvingar fram dialog mellan många beslutsfattare och på så vis erhålles transparens och bättre resultat eftersom beslut ifrågasätts systematiskt. Den kanske viktigaste fördelen, men ibland nackdelen, med en dynamisk och platt organisation är att det inte längre finns enbart en eller få sanningar.
Det moderna samhället som vi lever i nu har i stort ingen respekt för hierarki. När vi alla kan få tag på en miljon perspektiv och kopiösa mängder med information utan att använda resurser från den offentliga sektorn eller från media minskar behovet av de nationella strukturerna, samtidigt som kravet på ledarna ökar radikalt - vi förväntar oss att de ska veta mer än vi, och idag vet vi alla väldigt mycket - vilket försätter officiella ledare i en mycket ansträngd situation. Vid någon punkt framöver när verktyg som idag inte är riktigt allmänt tillgängliga finns att få tag på för datorer och paddor för den genomsnittlige individen så kommer ledarnas förutsättningar att imponera med nulägesinformation och insikt att bli än mer ansträngda. Vi hamnar i en situation där det enda som räknas för att kunna vara en stark ledare är dess personliga egenskaper, närvaro, passion, förmåga att sätta sig in i andras situationer och förmågan att på ett öppet sätt vara en jämkande kraft mellan andra krafter.
Mycket av det här ser man redan i samhället, processen har pågått ganska länge vid det här laget. Dock, fortfarande ser vi lämningar från det gamla auktoritära och hierarkiska samhället. Men för varje dag som går bryts det systemet ned.
Det påverkar även försvaret. Den militära organisationen är i sin natur fullständigt hierarkisk vad gäller rätten att fatta beslut och att ta ansvar för en verksamhets genomförande. Däremot finns det ingen bra bataljonchef som inte inser värdet av sergeanter. I slutändan, när kriget kommer och träningen ska omsättas i praktik avgörs mycket av sergeanternas ledarskap och förmåga att binda ihop chefens avsikt med soldaternas genomförande. God moral hänger ofta ihop med en kompetent sergeants förmåga att vinna chefernas gehör för soldaternas behov.
I en militär organisation som är livskraftig utgår alla beslut från vad som gör att man kan vinna striden, även byråkratin. Nätverk etableras och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte etableras. En god soldat letar alltid efter ny kunskap - i historiken eller hos sina kamrater. I Sverige har dock problem uppstått när det politiska etablissemanget under decennier behandlat försvaret som en budgetregulator - det finns ingen äkta mottagare hos regering och riksdag för det Försvarsmakten gör. Inte bortom fernissan - inte på djupet. En militär lovar att offra mycket för något som han/hon anser är viktigt: nationens förmåga att försvara sitt oberoende och sin rätt till territoriet. För en sådan uppoffring kan man tycka att den politiska avsikten med försvaret borde vara tydlig för att samla manskapet.
Istället slåss vi om att kapa fiktiva kostnader i överföringar mellan myndigheter på bekostnad av fullt beväpnade plattformar, vi offrar eventuellt vår kontroll över kommunikationssystemen för en illa uttalad vilja att samverka med andra nationer. Vem har förklarat för oss vad priset får vara? Gränser saknas eftersom ingen tar ansvar. Det rinner ner i systemet och byråkraterna på Försvarsmaktens Högkvarter spelar med siffror i ett gammalt exceldokument innehållandes kostnader för system och verksamheter. Och alla stödmyndigheter dansar med. För varje år som går skjuts investeringarna framåt. Förmåga till strategiska ställningstaganden saknas fullständigt. Resultatet är ett havererat ledarskap i organisationen och ett chefskap som går ut på att förvalta papper med siffror på. Respekten för hierarkin är nu fullständigt bortblåst. Utan en exceptionellt stark ledare i regeringen och med en vilja att investera sig ur situationen kommer man inte kunna vända trenden. I en frisk organisation kommer ledarskap före chefskap: chefskap ska förtjänas för att respekteras i dagens värld.
Grunden i detta är det beteende som Internet har lett till. Vi väljer idag själva hur vår verklighet ser ut och vi väljer själva vilka tjänster vi ska konsumera. Som liberal anser jag detta vara en mycket positiv utveckling. Samtidigt finns det funktioner i nationen som kräver hierarki för att kunna fungera; t.ex. rättsväsende och militärt försvar. Här vet vi att det finns utvecklingspunkter. Och någonstans i allt detta riskerar sakkunskap och kompetens, som fortfarande är avgörande för att man ska lösa rätt problem på rätt sätt, att hamna i skymundan. När vi närmar oss ett system där direktdemokrati i stora och små frågor blir möjligt tack vare Internet kan de mångas känslor här och nu styra över de fås kompetens om hur man bäst gör saker rent sakligt på lång sikt.
Precis som rättsapparatens tröghet är nödvändig för att balansera medborgarnas snabba humörförändringar och döma mellan rätt och fel på ett konsekvent sätt över decennier och mer, på det sättet kräver även många andra samhällsfunktioner en viss tröghet och tydlig beslutshierarki. Hur man på sikt skapar legitimitet för de fås styre över de många är avgörande för den nationella konstruktionens livskraft. Samtidigt frågar vi oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut imorgon. Här finns det inga tydliga svar, ingen vet vad resan in i informationseran kommer ge vid hand. Det enda vi vet är att det mekaniska samhället, det blir allt suddigare i backspegeln.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Den nationella konstruktionen bygger på att en hierarki av människor och processer beslutar om fördelning av resurser i tid och rum. Konstruktionens legitimitet tar sitt avstamp från att den individ som besitter positionen ovanför dig i hierarkin vet mer och kan mer. När det inte är sant uppstår friktion i systemet där de underställdas respekt för de ovan försvinner och ersätts med nätverk som löser de problem som de initierade anser ska lösas. Chefen blir i detta läge mer en galjonsfigur än en faktisk beslutsfattare.
I vissa organisationer finns det mycket starka ledare som anser sig veta hur problemen ska lösas och de litar inte på andras uppfattning om hur det ska gå till. De är kompetenta och drivande, de får stöd av omgivningen eftersom de levererar resultat. Konsekvensen av ett individcentrerat ledarskap blir att denna person skapar en stjärnorganisation där all makt utgår från ledaren. Alla pratar med ledaren, men man pratar inte med varandra eftersom den enda som sitter på sanningen är ledaren.
Denna typ av organisation fungerar för små verksamheter men när verksamheten expanderar uppstår en systematisk sårbarhet som bara kan åtgärdas genom att man inför ett nytt ledarskap som är inkluderande och bygger på någon form av nätverksprincip där olika människors ansvar överlappar varandra. Genom detta får man en robust verksamhet som också tvingar fram dialog mellan många beslutsfattare och på så vis erhålles transparens och bättre resultat eftersom beslut ifrågasätts systematiskt. Den kanske viktigaste fördelen, men ibland nackdelen, med en dynamisk och platt organisation är att det inte längre finns enbart en eller få sanningar.
Det moderna samhället som vi lever i nu har i stort ingen respekt för hierarki. När vi alla kan få tag på en miljon perspektiv och kopiösa mängder med information utan att använda resurser från den offentliga sektorn eller från media minskar behovet av de nationella strukturerna, samtidigt som kravet på ledarna ökar radikalt - vi förväntar oss att de ska veta mer än vi, och idag vet vi alla väldigt mycket - vilket försätter officiella ledare i en mycket ansträngd situation. Vid någon punkt framöver när verktyg som idag inte är riktigt allmänt tillgängliga finns att få tag på för datorer och paddor för den genomsnittlige individen så kommer ledarnas förutsättningar att imponera med nulägesinformation och insikt att bli än mer ansträngda. Vi hamnar i en situation där det enda som räknas för att kunna vara en stark ledare är dess personliga egenskaper, närvaro, passion, förmåga att sätta sig in i andras situationer och förmågan att på ett öppet sätt vara en jämkande kraft mellan andra krafter.
Mycket av det här ser man redan i samhället, processen har pågått ganska länge vid det här laget. Dock, fortfarande ser vi lämningar från det gamla auktoritära och hierarkiska samhället. Men för varje dag som går bryts det systemet ned.
Det påverkar även försvaret. Den militära organisationen är i sin natur fullständigt hierarkisk vad gäller rätten att fatta beslut och att ta ansvar för en verksamhets genomförande. Däremot finns det ingen bra bataljonchef som inte inser värdet av sergeanter. I slutändan, när kriget kommer och träningen ska omsättas i praktik avgörs mycket av sergeanternas ledarskap och förmåga att binda ihop chefens avsikt med soldaternas genomförande. God moral hänger ofta ihop med en kompetent sergeants förmåga att vinna chefernas gehör för soldaternas behov.
I en militär organisation som är livskraftig utgår alla beslut från vad som gör att man kan vinna striden, även byråkratin. Nätverk etableras och forum för kunskaps- och erfarenhetsutbyte etableras. En god soldat letar alltid efter ny kunskap - i historiken eller hos sina kamrater. I Sverige har dock problem uppstått när det politiska etablissemanget under decennier behandlat försvaret som en budgetregulator - det finns ingen äkta mottagare hos regering och riksdag för det Försvarsmakten gör. Inte bortom fernissan - inte på djupet. En militär lovar att offra mycket för något som han/hon anser är viktigt: nationens förmåga att försvara sitt oberoende och sin rätt till territoriet. För en sådan uppoffring kan man tycka att den politiska avsikten med försvaret borde vara tydlig för att samla manskapet.
Istället slåss vi om att kapa fiktiva kostnader i överföringar mellan myndigheter på bekostnad av fullt beväpnade plattformar, vi offrar eventuellt vår kontroll över kommunikationssystemen för en illa uttalad vilja att samverka med andra nationer. Vem har förklarat för oss vad priset får vara? Gränser saknas eftersom ingen tar ansvar. Det rinner ner i systemet och byråkraterna på Försvarsmaktens Högkvarter spelar med siffror i ett gammalt exceldokument innehållandes kostnader för system och verksamheter. Och alla stödmyndigheter dansar med. För varje år som går skjuts investeringarna framåt. Förmåga till strategiska ställningstaganden saknas fullständigt. Resultatet är ett havererat ledarskap i organisationen och ett chefskap som går ut på att förvalta papper med siffror på. Respekten för hierarkin är nu fullständigt bortblåst. Utan en exceptionellt stark ledare i regeringen och med en vilja att investera sig ur situationen kommer man inte kunna vända trenden. I en frisk organisation kommer ledarskap före chefskap: chefskap ska förtjänas för att respekteras i dagens värld.
Grunden i detta är det beteende som Internet har lett till. Vi väljer idag själva hur vår verklighet ser ut och vi väljer själva vilka tjänster vi ska konsumera. Som liberal anser jag detta vara en mycket positiv utveckling. Samtidigt finns det funktioner i nationen som kräver hierarki för att kunna fungera; t.ex. rättsväsende och militärt försvar. Här vet vi att det finns utvecklingspunkter. Och någonstans i allt detta riskerar sakkunskap och kompetens, som fortfarande är avgörande för att man ska lösa rätt problem på rätt sätt, att hamna i skymundan. När vi närmar oss ett system där direktdemokrati i stora och små frågor blir möjligt tack vare Internet kan de mångas känslor här och nu styra över de fås kompetens om hur man bäst gör saker rent sakligt på lång sikt.
Precis som rättsapparatens tröghet är nödvändig för att balansera medborgarnas snabba humörförändringar och döma mellan rätt och fel på ett konsekvent sätt över decennier och mer, på det sättet kräver även många andra samhällsfunktioner en viss tröghet och tydlig beslutshierarki. Hur man på sikt skapar legitimitet för de fås styre över de många är avgörande för den nationella konstruktionens livskraft. Samtidigt frågar vi oss hur vi vill att vårt samhälle ska se ut imorgon. Här finns det inga tydliga svar, ingen vet vad resan in i informationseran kommer ge vid hand. Det enda vi vet är att det mekaniska samhället, det blir allt suddigare i backspegeln.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-05
Libyen - i eftertankens kranka blekhet
Human Development Index
Det tragiska inbördeskriget i Syrien går vidare efter att regimen tvingat bort rebeller från Babr Ama-distriktet i Homs. Västvärldens insatser sträcker sig till riktade sanktioner mot den syriska ledningen och delar av ekonomin till skillnad från Libyen, där vi ökade de militära insatserna efter hand. På flera sätt är det märkligt.
Det som startade som en social och politisk revolt i Syrien var under lång tid helt fredlig. Under perioden mars-juni sköts människor ihjäl i demonstrationer när de bar på blommor istället för vapen. I Libyen förekom det också motsvarande, men vid några enstaka tillfällen när den ökända 32. brigaden sattes in. Det väpnade motståndet kom igång tidigt i Libyen till skillnad från i Syrien som i månader försökte genomföra fredliga protester.
I Syrien är antalet dödsoffer nu uppe kring 8000 enligt återhållsamma beräkningar. Regimen skjuter urskiljningslöst med artilleri mot städer, vilket innebär att civilbefolkningen lider katastrofalt. I Libyen blev denna typ av handlingar i huvudsak hypotetiska, eftersom omvärlden reagerade innan Khaddafis diktatur hann slå mynt av sin retorik.
Å andra sidan är det oron för negativa konsekvenser vid ett ingripande som håller tillbaka omvärlden när det gäller Syrien. Det fanns i Libyen också, men inte alls i samma omfattning. Den amerikanska administrationen säger nej till att beväpna den syriska oppositionen för att inte militarisera konflikten. Det gör också flera sunnitiska stammar i västra Irak som har bittra erfarenheter från sitt eget inbördes- och gerillakrig under 00-talet. Med Al Qaida-associerade män strömmande in över gränsen till Syrien användandes de gamla smuggelvägarna i omvänd riktning, så har exemplevis antalet improviserade bomber i Syrien ökat med 138 % mellan december och januari.
Med de potentiella konsekvenser i regionen som en västerländsk intervention i Syrien skulle få är det förståeligt att taktiken just nu manar till försiktighet. Det betyder inte att man vill se Assadregimen sitta kvar, men det skulle bli en helt annan legitimitet om regimen föll av det egna folkets kraft. Det finns också flera allvarliga internationella komplikationer att ta hänsyn till, inte minst det ryska motståndet. Sammantaget finns det starkare skäl till ett ingripande med hänvisning till Responsibility to Protect (R2P) än i Libyen, men Syriens geopolitiska betydelse verkar som motkraft, varför inget militärt ingripande kan och tyvärr inte bör ske just nu.
Därför är det intressant att vända blickarna mot den aktuella situationen i Libyen. FN:s råd för mänskliga rättigheter kom i förra veckan ut med en förödande rapport om de stridande parterna. Såväl Khaddafiregimen som rebellerna (Thuwar) begick många grova brott mot folkrätten. Problemet är att de senares pågår alltjämt.
Det är i synnerhet den etniska rensningen av främst Tawergha som förskräcker. Tyvärr finns det i rapporten andra exempel på liknande handlingar, om än inte lika systematiska som Misratarebellernas fördrivande av 30000 Tawerghas och många mord. Denna rasism mot svarta går obemärkt förbi i den svenska debatten. I en AP-artikel i lördagens Huffington Post kan vi läsa om hur en sjukvårdare i ett garage i Misrata berättar att denne själv sett nio kastrerade män från det närbelägna och tillfälliga fängelset, och andra med spår efter elchocker. En fånge visar upp sin sönderpiskade vänsterhand för AP:s reporter.
Inte ens Khaddafiregimen ägnade sig åt liknande etniska förföljser. Ur FN:s rapport:
"As described by the Commission in its first and the present Report, the Qadhafi Government targeted people for arrest, torture and killing based on their opposition to the Government. However, the Commission has not found evidence that one particular group, within the thuwar and their supporters, was targeted more than others. While some towns were historically oppressed by the Government, there is no indication they were treated during the conflict in a worse way as a consequence of this previous discrimination."
Detta sker samtidigt som landet fragmentiseras. Jag räknar till sex starkare grupperingar. Övergångsrådet (NTC), den västra milisfederationen, Khaddafilojalister, Misrata- och Zintanrebeller samt inte minst Cyrenaicafederalister som i morgon väntas utropa en egen stat i Benghazi. Med tanke på att de viktigaste oljekällorna ligger i det område som dessa kommer att göra anspråk på, så är det upplagt för konflikt. Interimpremiärministern Abdel Rahim al-Kib ska under dagen hålla ett TV-sänt tal, där han kommer att presentera den nya lagen om decentralisering som antogs igår i syfte att skyla över motsättningarna internt hos de nya makthavarna.
Frågan är då varför det är så tyst om Libyen i väst? Vi har en situation där 8000 hålls i olagliga fängelser utan rättegång och försvarare, där människor dödas eller torteras för sin hudfärg. Landet destabiliseras och bryts upp mer och mer. Landet kommer att rutscha utför i Human Development Index enligt bilden ovan. Före inbördeskriget var Libyen främst i Afrika när det gäller utbildning, levnadsstandard och välfärd, men med en politisk diktatur som innebar stort förtryck mot oliktänkande.
Den bistra sanningen är väl att vi har insett att allt inte är så enkelt, att allt inte är vad det synes vara och att aptiten på militära interventioner därmed minskat betydligt det sista halvåret. Till förfång för det syriska folket, där regimen urskiljningslöst beskjutit Homs under flera veckor. Eller för det libyska folket, där nu andra människor än förut skriker i improviserade tortyrkammare.
Som Dag Vag sjöng i Atomsviten:
"Vad gör du då?"
Ekot
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
2012-03-04
Rekommendation - Strategiska realiteter
Den som vill få underlag till vidare tankar och diskussionsuppslag efter Putins valseger kan med fördel läsa Wisemans genomgripande analys om Sveriges förhållande till Ryssland och vårt geopolitiska läge. Det är en genomgripande analys med flera intressanta tillstånd som ofta kommer bort i debatten. Rusta dig för debatten och diskutera vår säkerhetspolitik och omvärlden både här och hos andra bloggar.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
På fel skär i Arktis?
Det stora numret i gårdagens lördagsintervju i Ekot med miljöminister Lena Ek var att hon vill stoppa energiutvinningar i Arktis, något som för närvarande inte är regeringens linje. Miljöministern driver naturligtvis sin linje från ett miljöperspektiv, men för att lyckas måste man ha en strategi där de medel och metoder som kan uppbådas har en realistisk möjlighet att nå målet i konkurrens med andra intressen.
Socialdemokraterna kan också sägas ligga nära centerpartiets linje i frågan efter förra årets motion om Arktis och Barents. Problemet med denna linje är att omgivningen har en helt annan agenda. Eftersom världens energiomställning är så långsam i förhållande till de sinande olje- och gasreserverna, så kommer prospekten om väldiga fyndigheter i Arktisområdet att inkorporeras i olika aktörers nationella säkerhetsintressen. Ryssland, Kanada och Norge driver tydliga linjer i frågan, och även USA börjar så smått vakna liksom Kina. Regeringens linje är hittills, enligt Ekot, att inte föra fram några krav på ett moratorium om stopp för utvinning i Arktis. En realistisk hållning, om än större risk för miljön.
För Rysslands del är området viktigare än för de flesta. Ryssland har en tydlig Arktisstrategi, något som Wiseman gick igenom för en dryg månad sedan. Prospekteringar och informationsoperationer följs med konkreta åtgärder som uppbyggnaden av arktiska brigader och stationerandet av minst ett Mistralfartyg vid Norra flottan i Murmanskområdet. Ryssland, vars egna fyndigheter är på upphällningen kommer svartsjukt att slå fast om det område de kan komma i besittning av. Inte minst i ljuset av den demografiska störtloppsbacke som landet befinner sig i, så måste landet försäkra sig om tillgångar för att kunna vända den allvarliga trenden. Mellan 1987 och 1999 minskade födelsetalen med 50 %, vilket tillsammans med dålig folkhälsa innebär att den ryska befolkningen kommer att minska med 1/3 till 2065.
Norge för sin del följer en strategi med två spår. Å ena sidan talar de diplomatiskt med Ryssland och har lyckats göra överenskommelser i segdragna förhandlingar om gränser. Men landet står kontinuerligt värd för övningen Cold Response där NATO över högintensiva operationer med FN-mandat i vinterklimat. Årets övning startar så smått på måndag med förberedelser och en vecka senare drar den operativa fasen i gång. Delar av övningen äger rum i norra Sverige. Tyvärr utan stöd från Lapplands jägarregemente som en av regeringarna Persson utan strategisk blick lade ned i försvarsbeslutet 2000. Sverige deltar med ungefär 1500 soldater och sjömän. Det är bland annat enheter ur 191. mekbataljonen, 193. jägarbataljon, 211. och 212. stridsflygdivisionerna samt spännande nog Visbykorvetten HMS Härnösand.
Socialdemokraterna kan också sägas ligga nära centerpartiets linje i frågan efter förra årets motion om Arktis och Barents. Problemet med denna linje är att omgivningen har en helt annan agenda. Eftersom världens energiomställning är så långsam i förhållande till de sinande olje- och gasreserverna, så kommer prospekten om väldiga fyndigheter i Arktisområdet att inkorporeras i olika aktörers nationella säkerhetsintressen. Ryssland, Kanada och Norge driver tydliga linjer i frågan, och även USA börjar så smått vakna liksom Kina. Regeringens linje är hittills, enligt Ekot, att inte föra fram några krav på ett moratorium om stopp för utvinning i Arktis. En realistisk hållning, om än större risk för miljön.
För Rysslands del är området viktigare än för de flesta. Ryssland har en tydlig Arktisstrategi, något som Wiseman gick igenom för en dryg månad sedan. Prospekteringar och informationsoperationer följs med konkreta åtgärder som uppbyggnaden av arktiska brigader och stationerandet av minst ett Mistralfartyg vid Norra flottan i Murmanskområdet. Ryssland, vars egna fyndigheter är på upphällningen kommer svartsjukt att slå fast om det område de kan komma i besittning av. Inte minst i ljuset av den demografiska störtloppsbacke som landet befinner sig i, så måste landet försäkra sig om tillgångar för att kunna vända den allvarliga trenden. Mellan 1987 och 1999 minskade födelsetalen med 50 %, vilket tillsammans med dålig folkhälsa innebär att den ryska befolkningen kommer att minska med 1/3 till 2065.
Norge för sin del följer en strategi med två spår. Å ena sidan talar de diplomatiskt med Ryssland och har lyckats göra överenskommelser i segdragna förhandlingar om gränser. Men landet står kontinuerligt värd för övningen Cold Response där NATO över högintensiva operationer med FN-mandat i vinterklimat. Årets övning startar så smått på måndag med förberedelser och en vecka senare drar den operativa fasen i gång. Delar av övningen äger rum i norra Sverige. Tyvärr utan stöd från Lapplands jägarregemente som en av regeringarna Persson utan strategisk blick lade ned i försvarsbeslutet 2000. Sverige deltar med ungefär 1500 soldater och sjömän. Det är bland annat enheter ur 191. mekbataljonen, 193. jägarbataljon, 211. och 212. stridsflygdivisionerna samt spännande nog Visbykorvetten HMS Härnösand.
2012-03-01
Minskad osäkerhet för Gripen?
Osäkerheten i Försvarsmaktens underlag till regeringen om intervallet 60-80 uppgraderade Gripenplan minskade när ryska försvarsministeriet idag bekräftade att man tecknat kontrakt med Sukhoi för leverens av ytterligare 92 exemplar av attackplanet SU-34 fram till 2020.
Det vackra, tvåsitsiga flygplanet kan bära all slags last som luftmåls-, attack- och sjömålsrobotar som styrda bomber, raketer, telekrigskapslar och kärnvapen. En eller två grupper SU-34 flygande på låg höjd över Östersjön i överljudsfart beväpnade med den snabba sjömålsroboten P-800 Oniks är en mardröm för varje amiral på västsidan. Planet är en utveckling av SU-27 och har samma styrkor som detta i form av manöverbarhet, räckvidd och lastvikt. För att kunna bära upp till 8 ton last på 12 pyloner har den dock fått offra lite fartprestanda.
Tillsammans med det tidigare kontraktet på 32 flygplan som nu är under leverens, så är alltså planen att landet ska förfoga över fem divisioner 2020. Dessa ska ersätta väsentligt fler av den olycksdrabbade typen SU-24 och möjligen också TU-22M. Den första divisionen upprättas i västra militärområdet.
Tidigare har det annonserats att den ryska SU-34-flottan skulle bestå av cirka 200 plan. Min tumregel om 70 % håller hyggligt och en möjlighet att koncentrera två-tre SU-34 divisioner i väst tillsammans med de andra byggstenarna i det ryska flygvapnet, PAK FA och SU-35, är respektingivande, indeed.
Nu behöver inte svenska åtgärder vara ett symmetriskt svar, utan det kan lika gärna handla om att anskaffa och sätta upp en kvalificerad luftvärnsbataljon på Gotland. Den svenska möjliga uppgraderingen av Gripen är ju inte avsedd för att starta kring 2020, då det nya ryska flygvapnet sannolikt nått initial operativ förmåga. I nuvarande tappning av obalans mellan uppgifter och resurser kommer vi ha 2/3-försvaret klart vid den tidpunkten om inte betydande ekonomiska förstärkningar sker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Det vackra, tvåsitsiga flygplanet kan bära all slags last som luftmåls-, attack- och sjömålsrobotar som styrda bomber, raketer, telekrigskapslar och kärnvapen. En eller två grupper SU-34 flygande på låg höjd över Östersjön i överljudsfart beväpnade med den snabba sjömålsroboten P-800 Oniks är en mardröm för varje amiral på västsidan. Planet är en utveckling av SU-27 och har samma styrkor som detta i form av manöverbarhet, räckvidd och lastvikt. För att kunna bära upp till 8 ton last på 12 pyloner har den dock fått offra lite fartprestanda.
Tillsammans med det tidigare kontraktet på 32 flygplan som nu är under leverens, så är alltså planen att landet ska förfoga över fem divisioner 2020. Dessa ska ersätta väsentligt fler av den olycksdrabbade typen SU-24 och möjligen också TU-22M. Den första divisionen upprättas i västra militärområdet.
Tidigare har det annonserats att den ryska SU-34-flottan skulle bestå av cirka 200 plan. Min tumregel om 70 % håller hyggligt och en möjlighet att koncentrera två-tre SU-34 divisioner i väst tillsammans med de andra byggstenarna i det ryska flygvapnet, PAK FA och SU-35, är respektingivande, indeed.
Nu behöver inte svenska åtgärder vara ett symmetriskt svar, utan det kan lika gärna handla om att anskaffa och sätta upp en kvalificerad luftvärnsbataljon på Gotland. Den svenska möjliga uppgraderingen av Gripen är ju inte avsedd för att starta kring 2020, då det nya ryska flygvapnet sannolikt nått initial operativ förmåga. I nuvarande tappning av obalans mellan uppgifter och resurser kommer vi ha 2/3-försvaret klart vid den tidpunkten om inte betydande ekonomiska förstärkningar sker.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet