Redaktören
För september tittar vi närmare på Somalia, där striderna börjar öka mellan Al-Shabaab och andra lierade aktörer som slåss mot den sittande regeringen. Regeringen kontrollerar fortfarande de vitala delarna av Mogadishu uppbackade av AU, där Burundi och Uganda bidrar mest med trupp. Al Qaida och Al-Shabaab är enligt bedömare på väg att knyta allt närmare band. Granne med Somalia är Etiopien som förut intervenerat för att bekämpa de islamistiska domstolarna. Är de på väg tillbaka, och vad gör Etiopiens ärkefiende - Eritrea? Vidare finns EU med sin NAVFOR för att skydda World Food Programme leveranser till Somalia. Får jag be läsarna hjälpa oss att bevaka utvecklingen genom att tipsa om artiklar och information?
2010-08-31
2010-08-30
På slak lina? - Att förbereda oss för konflikter i närområdet (Del 2 av 2)
Av Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks
Operationer
Vårt deltagande i insatser i bland annat Afghanistan bygger säkerhet i närområdet på flera indirekta sätt. För det första motverkas en försvagning av den transatlantiska länken när svenska förband deltar i Afghanistan. Vidare stärks banden mellan deltagande nationer när svenska, finska och norska soldater delar samma faror och vedermödor. Vi ökar vår förmåga till försörjning på långa avstånd, utvecklar materiel och stridstekniker samt ledarskapet. Vi skickar, som ÖB erinrade om i Dagens Nyheter,(6) snart vår artonde kontingent till landet, vilket innebär att en del av våra blivande gruppchefer och soldater har värdefulla erfarenheter med sig från denna tjänstgöring. Hittills har vi bestått provet, vilket ökar både förtroendet för oss externt liksom vårt eget självförtroende.
I närområdet är det främst marin- och luftstridskrafter som utgör svensk närvaro i Östersjöområdet när det gäller normal verksamhet inom ramen för territoriell integritet och samövningar. Men, kopplat till solidaritetsklasulen i Lissabonfördraget(7) har vi också gjort ett ensidigt åtagande i form av en så kallad solidaritetsförklaring: ”Regeringen ställer sig bakom den av Försvarsberedningen föreslagna solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”(8)
Denna förklaring ställer höga krav på våra väpnande styrkor. I alla sammanhang är det av yttersta vikt att vi behärskar Gotland tidigt och över tiden, så att vi tillsammans med andra har största möjliga handlingsfrihet i Östersjön. Det är också viktigt att svenska markstridskrafter med hög kvalitet finns gripbara i tillräcklig omfattning, eftersom dessa är mer trögrörliga än andra stridskrafter. Det är alltså mer sannolikt att omvärlden snabbare kan, och vill, förflytta marin- och flygstridskrafter till Östersjöområdet.
När det gäller operationer med markstridskrafter i närområdet torde dessa vara förbundna med någon form av militär kris. Denna kan uppstå oväntat och med kort varsel t ex genom någon form av systematiska kränkningar. De skulle också kunna vara av en mer allvarlig natur knuten till spänningar mellan stater i vårt närområde. En utveckling som inte går att utesluta skulle kunna vara en konflikt mellan Ryssland och något av de baltiska länderna med en stor rysk minoritet. I en sådan situation
kan det bli aktuellt att Sverige, tillsammans med andra, visar solidaritet med det utsatta landet genom att med militära medel markera att ett eventuellt angrepp mot det landet är ett angrepp mot EU. Det kan också vara frågan om att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp så att en kostnads- och intäktskalkyl utfaller negativt.
Ur ett västligt perspektiv uppstår här ett problem beroende på krisens karaktär. Är det en kris som i första hand uppfattas som enbart en påtryckning eller kan ses som ”soft power” relaterad, är sannolikheten hög att det blir EU som ses som den naturliga aktören för krishantering. Dock, ju tydligare militär karaktär krisen har så kommer Natos betydelse att öka. Även om EU har viss kapacitet att leda militära operationer, som t ex ATALANTA utanför Somalia, så är det troligt att om det föreligger en risk att det kan uppstå öppna stridshandlingar mellan en eller flera Natostater och Ryssland, så är det Natos kommandostruktur som kommer att leda verksamheten. Endast den har förmågan att inom överskådlig tid på ett effektivt sätt samordna olika länders stridskrafter och verksamhet i Östersjöområdet. Detta är inte oproblematiskt ur svensk synvinkel, då vi inte är integrerade i alla de Natostrukturer som skulle bli berörda i en sådan situation.
Oavsett vem som leder krishanteringen, så kan man anta att många stater skulle avkräva Sverige ett stort ansvar som Östersjöstat – att tillsammans med andra stabilisera läget med militära medel. Sverige skulle i en sådan situation få en viktig roll i genomförandet av en expeditionär operation i närområdet för att snabbt kunna kyla ned en upphetsad situation. Gripbara manöverförband med delar av understöds- och underhållsförband skulle då behöva överskeppas och flygtransporteras i en gemensam multinationell operation för att skapa någon typ av buffert, eller förstärka försvaret av något vitalt objekt, som en hamn eller ett flygfält, för att vi reellt skulle bidra till att stabilisera läget. Om vi ska kunna upprätthålla rotationer i pågående insatser och träning samt egen nationell beredskap skulle vi kunna avdela i storleksordningen en kraftigt förstärkt bataljon för denna operation med nuvarande resurser och prioriteringar. Detta förutsätter också att vi har ett reformerat KFÖ-system för att öva arméns huvuddel, de kontraktsanställda, för att uppnå beställd tillgänglighet och användbarhet.(9)
Här måste det också tas med i beräkningen att konflikten kan eskalera. Det innebär att redan i detta skede måste resurser avdelas för att kunna möta eventuella hot/repressalier som kan riktas mot svenskt territorium t ex genom Gotland. Det innebär också att en del av våra markstridskrafter samtidigt måste avdelas för skydd av vitala baser för sjö- och luftstridskrafterna. I det fall ingen väpnad konflikt brutit ut borde genomförandet av en överskeppning inte möta några oöverstigliga hinder. Det ligger dock i sakens natur att om vi, och andra anser det nödvändigt att förstärka försvaret i något baltiskt land så finns alltid risken att förstärkningstransporterna utsätts för någon typ av motverkan, öppet eller förtäckt.
Det är därför redan i en måttligt hotfull situation nödvändigt att gardera sig mot eventuell militär inverkan, t ex bör styrkan eskorteras av kvalificerade ubåtsjakt- och luftförvarsresurser. Vi har ju trots allt svårt att bestämma de olika aktörernas avsikter liksom deras vilja att genomföra dem. Bara denna eskortsituation kräver att våra stridskrafter och ledningssystem kan samverka fullt ut med olika Natostaber och förband. Vid framkomst måste sedan vår bataljon snabbt kunna integreras i det aktuella landets stridslednings- och logistiksystem.
Oavsett i vilken situation, så kan vi alltså inte göra avkall på vår förmåga till interoperabilitet med Nato och grannländernas stridskrafter. Allt detta förutsätter dock att planering genomförts vid Högkvarteret för en sådan operation och att en sådan planering följs upp med övningar. Det ligger ju dessutom i sakens natur att vi även kan planera med andra hur en överskeppning till exempel förbi Åland via södra Finland och vidare till Estland skulle kunna gå till.
Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.
Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.
Avslutning
Markstridskrafternas bidrag till att bygga säkerhet utgår som redovisats till mycket stor del från den förmåga vi har uppnått genom insatser och övningar. Dessa verksamheter utvecklar och överför kompetenser i främst officerskåren till nästa generation officerare. Genom att genomföra utbildningar, övningar och insatser tillsammans med andra skapas förtroende och gemensam förmåga.
Vid kriser i vårt närområde kan det finnas situationer, där svenska markstridsförband kan ställas inför stora utmaningar. Det som är skydd av minoriteter för en stat blir snabbt säkerhetspolitik för en annan. För att klara operationer som innebär förflyttningar av markstridsförband över Östersjön krävs planering och – inte minst – övning. I mindre gynnsamma situationer har vi med nuvarande planering mycket begränsad förmåga att bidra med dessa, där de skulle vara mest relevanta. Det är inte helt lätt att förstå att vi trots en uttalad markoperativ tyngdpunkt väljer att sist fylla upp markstridskrafterna i det nya personalförsörjningssystemet.(10) Medlen, de avdelade resurserna, och möjliga metoder synes inte matcha statsmakternas ambitioner.
Konsekvenserna av solidaritetsförklaringens målsättning har inte heller omsatts i statsmakternas planeringsanvisningar för försvaret. Utrikespolitiken och försvarspolitiken verkar ha levt i varsitt stuprör, och utrikespolitiken har därför inte i det här avseendet påverkat styrningarna till Försvarsmakten under arbetet med försvarsbeslutet 2008. Det finns få åtgärder som tar höjd för att kunna ta emot hjälp från andra, ordna samordnade ledningsorganisationer civilt och militärt eller öva större, snabba transporter inom ramen för regional stabilitet.
Hur ska vår insatsorganisation svara upp på en omvärld som motsvarar de inledande delarna av scenariot för Zapad 09? Solidaritetsförklaringen måste operationaliseras för att vara trovärdig. Den politiska viljan måste omsättas i motsvarande militära förmågor och planering. Krigsvetenskapsakademin skulle här kunna ta initiativet till ett genomarbetat applikatoriskt exempel enligt ovan skisserade scenarier, för att belysa våra möjligheter och begränsningar för en större allmänhet i sådana krisfall.
Författarna: Johan Wiktorin är överstelöjtnant och Karlis Neretnieks är generalmajor. Båda är ledamöter av KKrVA.
Noter
1. http://www.thenews.pl/international/artykul119251_sikorski-russian-war-games-anunfriendly-act.html
2. http://www.fmn.dk/Nyt%20og%20Presse/Documents/2009-06-24%20Fakta%20sheet.pdf. Under den närmaste femårsperioden avskaffas t ex allt luftvärn och alla tyngre pansarvärnssystem utom 34 st strv.
3. Josephus, Flavius: Bellum Iudaicum 3.75
4. ”Det europeiska småstatsprojektet – underlag till ett markstridskoncept ’tillsammans med andra’” Årlig redovisning i Kungl Krigsvetenskapsakadmien avd I den 28 februari 2009 av Anders Carell, Anders Cedergren, Gunnar Karlson, Gunnar Magnusson, Patrik Ahlgren och Ulf Henricsson, KKrVAHT, 2. häftet 2009, s 5-29.
5. Neretnieks, Karlis: Multinational Corps North East – ”Baltic Corps”. En framtida partner I Östersjöområdet?, FOI-R–2022–SE, Underlagsrapport, FOI Stockholm, 2006
6. Göranson, Sverker: ”Våra styrkor i Afghanistan ska ledas av en civil chef”, DN Debatt 2009-10-05
7. Artikel 42.7 säger: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
8. Inriktningsproposition 2008/09:140
9. Regeringens proposition 2008/09:140 s 1: ”Insatsförbanden kommer att vara fullt bemannade, materiellt uppfyllda, samövade och inte kräva någon återtagning för att vara fullt användbara.”
10. Regeringens proposition 2008/09:140 s 61:”Uppsättandet av användbara och tillgängliga arméförband för flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.”
Operationer
Vårt deltagande i insatser i bland annat Afghanistan bygger säkerhet i närområdet på flera indirekta sätt. För det första motverkas en försvagning av den transatlantiska länken när svenska förband deltar i Afghanistan. Vidare stärks banden mellan deltagande nationer när svenska, finska och norska soldater delar samma faror och vedermödor. Vi ökar vår förmåga till försörjning på långa avstånd, utvecklar materiel och stridstekniker samt ledarskapet. Vi skickar, som ÖB erinrade om i Dagens Nyheter,(6) snart vår artonde kontingent till landet, vilket innebär att en del av våra blivande gruppchefer och soldater har värdefulla erfarenheter med sig från denna tjänstgöring. Hittills har vi bestått provet, vilket ökar både förtroendet för oss externt liksom vårt eget självförtroende.
I närområdet är det främst marin- och luftstridskrafter som utgör svensk närvaro i Östersjöområdet när det gäller normal verksamhet inom ramen för territoriell integritet och samövningar. Men, kopplat till solidaritetsklasulen i Lissabonfördraget(7) har vi också gjort ett ensidigt åtagande i form av en så kallad solidaritetsförklaring: ”Regeringen ställer sig bakom den av Försvarsberedningen föreslagna solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”(8)
Denna förklaring ställer höga krav på våra väpnande styrkor. I alla sammanhang är det av yttersta vikt att vi behärskar Gotland tidigt och över tiden, så att vi tillsammans med andra har största möjliga handlingsfrihet i Östersjön. Det är också viktigt att svenska markstridskrafter med hög kvalitet finns gripbara i tillräcklig omfattning, eftersom dessa är mer trögrörliga än andra stridskrafter. Det är alltså mer sannolikt att omvärlden snabbare kan, och vill, förflytta marin- och flygstridskrafter till Östersjöområdet.
När det gäller operationer med markstridskrafter i närområdet torde dessa vara förbundna med någon form av militär kris. Denna kan uppstå oväntat och med kort varsel t ex genom någon form av systematiska kränkningar. De skulle också kunna vara av en mer allvarlig natur knuten till spänningar mellan stater i vårt närområde. En utveckling som inte går att utesluta skulle kunna vara en konflikt mellan Ryssland och något av de baltiska länderna med en stor rysk minoritet. I en sådan situation
kan det bli aktuellt att Sverige, tillsammans med andra, visar solidaritet med det utsatta landet genom att med militära medel markera att ett eventuellt angrepp mot det landet är ett angrepp mot EU. Det kan också vara frågan om att höja tröskeln för ett eventuellt angrepp så att en kostnads- och intäktskalkyl utfaller negativt.
Ur ett västligt perspektiv uppstår här ett problem beroende på krisens karaktär. Är det en kris som i första hand uppfattas som enbart en påtryckning eller kan ses som ”soft power” relaterad, är sannolikheten hög att det blir EU som ses som den naturliga aktören för krishantering. Dock, ju tydligare militär karaktär krisen har så kommer Natos betydelse att öka. Även om EU har viss kapacitet att leda militära operationer, som t ex ATALANTA utanför Somalia, så är det troligt att om det föreligger en risk att det kan uppstå öppna stridshandlingar mellan en eller flera Natostater och Ryssland, så är det Natos kommandostruktur som kommer att leda verksamheten. Endast den har förmågan att inom överskådlig tid på ett effektivt sätt samordna olika länders stridskrafter och verksamhet i Östersjöområdet. Detta är inte oproblematiskt ur svensk synvinkel, då vi inte är integrerade i alla de Natostrukturer som skulle bli berörda i en sådan situation.
Oavsett vem som leder krishanteringen, så kan man anta att många stater skulle avkräva Sverige ett stort ansvar som Östersjöstat – att tillsammans med andra stabilisera läget med militära medel. Sverige skulle i en sådan situation få en viktig roll i genomförandet av en expeditionär operation i närområdet för att snabbt kunna kyla ned en upphetsad situation. Gripbara manöverförband med delar av understöds- och underhållsförband skulle då behöva överskeppas och flygtransporteras i en gemensam multinationell operation för att skapa någon typ av buffert, eller förstärka försvaret av något vitalt objekt, som en hamn eller ett flygfält, för att vi reellt skulle bidra till att stabilisera läget. Om vi ska kunna upprätthålla rotationer i pågående insatser och träning samt egen nationell beredskap skulle vi kunna avdela i storleksordningen en kraftigt förstärkt bataljon för denna operation med nuvarande resurser och prioriteringar. Detta förutsätter också att vi har ett reformerat KFÖ-system för att öva arméns huvuddel, de kontraktsanställda, för att uppnå beställd tillgänglighet och användbarhet.(9)
Här måste det också tas med i beräkningen att konflikten kan eskalera. Det innebär att redan i detta skede måste resurser avdelas för att kunna möta eventuella hot/repressalier som kan riktas mot svenskt territorium t ex genom Gotland. Det innebär också att en del av våra markstridskrafter samtidigt måste avdelas för skydd av vitala baser för sjö- och luftstridskrafterna. I det fall ingen väpnad konflikt brutit ut borde genomförandet av en överskeppning inte möta några oöverstigliga hinder. Det ligger dock i sakens natur att om vi, och andra anser det nödvändigt att förstärka försvaret i något baltiskt land så finns alltid risken att förstärkningstransporterna utsätts för någon typ av motverkan, öppet eller förtäckt.
Det är därför redan i en måttligt hotfull situation nödvändigt att gardera sig mot eventuell militär inverkan, t ex bör styrkan eskorteras av kvalificerade ubåtsjakt- och luftförvarsresurser. Vi har ju trots allt svårt att bestämma de olika aktörernas avsikter liksom deras vilja att genomföra dem. Bara denna eskortsituation kräver att våra stridskrafter och ledningssystem kan samverka fullt ut med olika Natostaber och förband. Vid framkomst måste sedan vår bataljon snabbt kunna integreras i det aktuella landets stridslednings- och logistiksystem.
Oavsett i vilken situation, så kan vi alltså inte göra avkall på vår förmåga till interoperabilitet med Nato och grannländernas stridskrafter. Allt detta förutsätter dock att planering genomförts vid Högkvarteret för en sådan operation och att en sådan planering följs upp med övningar. Det ligger ju dessutom i sakens natur att vi även kan planera med andra hur en överskeppning till exempel förbi Åland via södra Finland och vidare till Estland skulle kunna gå till.
Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.
Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen.
Avslutning
Markstridskrafternas bidrag till att bygga säkerhet utgår som redovisats till mycket stor del från den förmåga vi har uppnått genom insatser och övningar. Dessa verksamheter utvecklar och överför kompetenser i främst officerskåren till nästa generation officerare. Genom att genomföra utbildningar, övningar och insatser tillsammans med andra skapas förtroende och gemensam förmåga.
Vid kriser i vårt närområde kan det finnas situationer, där svenska markstridsförband kan ställas inför stora utmaningar. Det som är skydd av minoriteter för en stat blir snabbt säkerhetspolitik för en annan. För att klara operationer som innebär förflyttningar av markstridsförband över Östersjön krävs planering och – inte minst – övning. I mindre gynnsamma situationer har vi med nuvarande planering mycket begränsad förmåga att bidra med dessa, där de skulle vara mest relevanta. Det är inte helt lätt att förstå att vi trots en uttalad markoperativ tyngdpunkt väljer att sist fylla upp markstridskrafterna i det nya personalförsörjningssystemet.(10) Medlen, de avdelade resurserna, och möjliga metoder synes inte matcha statsmakternas ambitioner.
Konsekvenserna av solidaritetsförklaringens målsättning har inte heller omsatts i statsmakternas planeringsanvisningar för försvaret. Utrikespolitiken och försvarspolitiken verkar ha levt i varsitt stuprör, och utrikespolitiken har därför inte i det här avseendet påverkat styrningarna till Försvarsmakten under arbetet med försvarsbeslutet 2008. Det finns få åtgärder som tar höjd för att kunna ta emot hjälp från andra, ordna samordnade ledningsorganisationer civilt och militärt eller öva större, snabba transporter inom ramen för regional stabilitet.
Hur ska vår insatsorganisation svara upp på en omvärld som motsvarar de inledande delarna av scenariot för Zapad 09? Solidaritetsförklaringen måste operationaliseras för att vara trovärdig. Den politiska viljan måste omsättas i motsvarande militära förmågor och planering. Krigsvetenskapsakademin skulle här kunna ta initiativet till ett genomarbetat applikatoriskt exempel enligt ovan skisserade scenarier, för att belysa våra möjligheter och begränsningar för en större allmänhet i sådana krisfall.
Författarna: Johan Wiktorin är överstelöjtnant och Karlis Neretnieks är generalmajor. Båda är ledamöter av KKrVA.
Noter
1. http://www.thenews.pl/international/artykul119251_sikorski-russian-war-games-anunfriendly-act.html
2. http://www.fmn.dk/Nyt%20og%20Presse/Documents/2009-06-24%20Fakta%20sheet.pdf. Under den närmaste femårsperioden avskaffas t ex allt luftvärn och alla tyngre pansarvärnssystem utom 34 st strv.
3. Josephus, Flavius: Bellum Iudaicum 3.75
4. ”Det europeiska småstatsprojektet – underlag till ett markstridskoncept ’tillsammans med andra’” Årlig redovisning i Kungl Krigsvetenskapsakadmien avd I den 28 februari 2009 av Anders Carell, Anders Cedergren, Gunnar Karlson, Gunnar Magnusson, Patrik Ahlgren och Ulf Henricsson, KKrVAHT, 2. häftet 2009, s 5-29.
5. Neretnieks, Karlis: Multinational Corps North East – ”Baltic Corps”. En framtida partner I Östersjöområdet?, FOI-R–2022–SE, Underlagsrapport, FOI Stockholm, 2006
6. Göranson, Sverker: ”Våra styrkor i Afghanistan ska ledas av en civil chef”, DN Debatt 2009-10-05
7. Artikel 42.7 säger: ”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”
8. Inriktningsproposition 2008/09:140
9. Regeringens proposition 2008/09:140 s 1: ”Insatsförbanden kommer att vara fullt bemannade, materiellt uppfyllda, samövade och inte kräva någon återtagning för att vara fullt användbara.”
10. Regeringens proposition 2008/09:140 s 61:”Uppsättandet av användbara och tillgängliga arméförband för flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.”
2010-08-29
På slak lina? - Att förbereda oss för konflikter i närområdet (Del 1 av 2)
Av Johan Wiktorin och Karlis Neretnieks
Temperaturen stiger i vårt närområde. Nato har under försommaren 2009 genomfört övningen Loyal Arrow i bland annat Bottenviken och över Norrbotten. Ryssland genomförde under hösten samma år övningen Zapad 09 i Östersjöområdet. Enligt polsk radio hade denna ett scenario som innehöll ett uppror i Vitryssland, en amfibieoperation mot polsk kust och insättande av kärnvapen, vilket den polske utrikesministern indirekt bekräftade under ett seminarium vid Brookings Institute.1
De svenska markstridskrafterna befinner sig för närvarande i den största omvandlingen på över etthundra år. Ett stabilt värnpliktssystem, som förmått organisera uppemot 40 brigader med stödförband för territoriellt försvar ska nu ersättas av ett delvis professionellt försvar med åtta manöverbataljoner jämte lednings-, understöds- och underhållsförband, avsedda både för nationella och internationella insatser inom ramen för ett utökat samarbete med andra länder. Sverige har tills nu kunnat lägga ett antal gynnsamma förhållanden som grund för de egna markstridskrafternas försvar av svenskt territorium. Försvaret har kunnat stödja sig på en väl utbyggd nationell infrastruktur och en i många avseenden gynnsam militärgeografi. Detta, i kombination med en defensiv inriktning av
organisationen, gjorde det möjligt att skapa ett starkt försvar. Ett insatt insatsförsvar för expeditionära operationer kommer emellertid att kräva – och kräver redan nu – ett i många avseenden annorlunda perspektiv.
Då författarna delar uppfattningen att Försvarsmakten bör ha en god förmåga att agera internationellt så gäller det att försöka finna medel och metoder som ökar markstridskrafternas förmåga att agera i närområdet, utan att det i allt för hög grad negativt påverkar möjligheterna till internationella insatser.
Denna artikel tar sin utgångspunkt i dagens situation avseende allianser, fördrag och olika deklarationer. Vår förmåga byggs främst av erfarenheter från insatser, utbildning och övningsverksamhet samt tillgången till relevant materiel. Tillsammans med andra kan vår egen förmåga utvecklas samtidigt som vi skapar förutsättningar för samverkan vid kriser och krig. Målsättningen med artikeln är att visa på möjliga samarbeten och andra åtgärder som maximerar den förebyggande delen av säkerhet i närområdet, och den roll som markstridskrafterna kan spela. Vidare redovisas krav på markstridskrafterna vid eventuella kriser, och hur dessa då kan öka säkerheten genom att visa på en trovärdig förmåga till väpnad strid kopplad till de uppgifter statsmakterna ställt. Sådana åtgärder, om de ska vara trovärdiga, måste vara föremål för planering, övning och andra förberedelser.
Samverkanspartners
De nordiska och baltiska länderna har i flera avseenden valt olika strategisk inriktning, beroende på allianstillhörighet, geografi och historiska erfarenheter. Det har på ett avgörande sätt påverkat utformningen av deras försvarsmakter. Det i sin tur påverkar inom vilka områden och på vilket sätt samverkan mellan länderna skulle kunna vara till ömsesidig nytta.
Norge har med sin långa kust, förekomsten av olja och gas i Norska Havet och Barents Hav samt närheten till den ryska ubåtsbaserade kärnvapenpotentialen på Kolahalvön, valt en uttalad maritim strategi. Flottan och flygvapnet är prioriterade och har, och kommer att ha, en god förmåga att hantera militära incidenter, även allvarliga sådana. Armén är liten och har klara problem med att upprätthålla den kompetensbredd som krävs för mer omfattande operationer. Skulle Norge utsättas för ett militärt angrepp förutsätts försvaret av landet ske i samverkan med allierade inom ramen för Nato.
Danmark har mycket tydligt valt en väg där internationella operationer i praktiken är den enda uppgiften försvarsmakten ska lösa utöver viss myndighetsutövning som exempelvis kustbevakning. Markstridkrafterna är på väg att ges en utformning som innebär att de inte längre kan genomföra strid mot en konventionell motståndare på högre nivåer.2 Skulle det uppstå ett behov av att försvara Danmark ska det ske inom ramen för Nato.
Finland med sin långa landgräns mot Ryssland har valt att behålla och utveckla en allsidig, och förhållandevis, stor försvarsmakt. Markstridskrafterna utgör där huvudkomponenten med förmåga att genomföra högintensiva operationer på alla nivåer: bataljon, brigad och kår. Dessa stöds av ett kvalificerat flygvapen och en marin optimerad för ett kustnära uppträdande. Finland har, och kommer fortsatt att ha, en god förmåga att möta även ett tämligen stort upplagt militärt angrepp.
De baltiska staterna har optimerat sina stridskrafter för deltagande i Natoledda internationella operationer. De har svag, egen förmåga att möta även begränsade militära angrepp eller allvarliga incidenter. Ländernas hävdande eller försvar av sina territorier bygger på tidig hjälp från allierade inom Nato eller andra. Ländernas geografiska djup är mycket begränsat. Det innebär bl a att det blir mycket svårt att operera med kvalificerade flygstridskrafter från baser i dessa länder med acceptabel risk vid en kris som kan eskalera till en väpnad konflikt.
Andra stater som har starkt intresse i vårt närområde är Tyskland, Polen och Ryssland liksom Storbritannien och USA. Gemensamt för dessa länders försvarsmakter är att de utvecklas mot expeditionära organisationer med förmåga att tillföra stridskrafter och projicera dessa på kort tid och över långa avstånd. Den miltärteknologiska utvecklingen fortsätter med ökad förstörelsekraft, ökad precision och mer avancerade lednings- och underrättelsesystem.
Sverige
Sveriges geografi gynnar i många avseenden utnyttjandet av markstridsförband i en modern stridsmiljö. Landet är stort, vilket ger ett relativt stort operativt djup. Djupet förstärks av att vi på de flesta sidor är omgivna av hav, vilket skapar goda möjligheter att tidigt möta en motståndare med sjö- och luftstridskrafter, och det begränsar också en angripares möjligheter att tidigt kunna sätta in stora markstyrkor. Vidare är terrängen betäckt och kuperad med mycket skog och många vattendrag. De södra delarna av landet är tättbefolkade, medan övriga delar har en relativt gles bebyggelse. En kombination av goda underrättelsesystem, förband med god rörlighet, eldkraft och skydd samt olika långräckviddiga bekämpningssystem ger goda möjligheter att såväl försöka möta en motståndare tidigt som att föra en uthållig strid. Den senare aspekten kombinerat med landets stora yta bidrar på ett avgörande sätt till möjligheterna att ta emot stöd från andra länder. Likaså
innebär Sveriges geografiska läge och storlek att vi utgör det generellt bästa baseringsalternativet för flygstridskrafter som ska understödja operationer i det nordiska området, inklusive Baltikum. Detta perspektiv är grundläggande för alla resonemang när det gäller att militärt stödja våra grannländer eller att ta emot stöd.
Markstridskrafternas roll i att bygga säkerhet i närområdet kommer att styras av förmågan till planering, högintensiv väpnad strid, samverkan med och stöd till andra länders stridkrafter samt transporter. Med en hög förmåga inom dessa områden kan våra markstridskrafter verka avskräckande och bidra till att dämpa och förebygga kriser i vårt närområde. Om eventuella kriser skulle förvärras och övergå till en väpnad konflikt kommer mångsidiga markstridskrafter av hög kvalitet att vara en nödvändig komponent för att genom effektiva militära operationer skydda våra yttersta intressen.
Produktion – utbildning och övning
En reflektion som kan vara på sin plats när det gäller utbildning och övning är att i inledningen på en konflikt har oftast de varit mest framgångsrika som varit bäst övade. Allteftersom konflikterna fortgått har detta försprång jämnats ut, om den inledningsvis sämre övade orkat fortsätta kriget över en längre tid. En historiker skrev om den romerska armén i engelsk översättning: ”It would not be far from the truth to call their drills bloodless battle, and their battles bloody drills”.3
Våra markstridskrafter har under de senaste tio åren tappat sin förmåga att uppträda i bataljon och högre förband. Behovet av en stabil övningsserie för de nya bataljonerna och brigadledningarna är därför uppenbart. En sådan måste ta höjd för träning inför insats, men också återtagande av förmåga efter en insats. Det har hävdats att våra förband blir bättre efter genomförd insats, och att denna utvecklingskurva fortsätter uppåt i någon slags oändlighet allteftersom förbanden genomför tjänst i Kosovo, Afghanistan och Tchad. Mycket talar för att förbanden blir bättre i att genomföra precis den typ av insatser som de just genomfört. Det har dock konsekvensen att förmågan till konventionell väpnad strid nedgår, d v s att samordna flera olika vapensystem med manövern (eld och rörelse) med stöd av god underrättelsetjänst och uthållighet mot en modern motståndare med liknande förmågor
som oss själva.
Parallellt med denna ordning måste vi också samöva med andra nationers stridskrafter i syfte att inhämta kunskaper och bygga förtroende med våra grannar. Många av våra förband har haft ett visst utbyte med främst finska och danska förband. Övningarna har oftast varit småskaliga eller enstaka. Under ett antal år har dock flera olika svenska förband deltagit i den årliga norska storövningen. Denna övning verkar vara svårt för Norge att fortsätta med, givet de kvantitativa nedskärningar som skett av de norska stridskrafterna. För att kunna genomföra övningar i högre förband är det sannolikt så att det krävs gemensamma ansträngningar för att de nordiska länderna ska kunna klara av sådana på lite längre sikt.
Alla länder kommer sannolikt ha förmågan att kunna organisera övningar på brigadnivån, något som är prioriterat för vår egen del. Däremot kommer Finland antagligen vara ensamt om att kunna hantera kårnivån. En väg för att bygga förtroende och öka förmågan att ingå i större sammanhang skulle kunna vara att vartannat år genomföra en större samövning med en finsk högre stab. På så sätt kan vi över tiden öva vår egen brigadledningsförmåga i högre sammanhang. Värdskapet för en sådan övning skulle kunna rotera mellan de deltagande nationerna, så att förmågan att leda och organisera större övningar inte också går förlorad.
Kopplat till detta finns också frågan om officersutbildningen. Officerskåren i främst Norge och Sverige kommer att minska kraftigt. Risken är överhängande att omfattningen av framförallt den högre officersutbildningen får en underkritisk volym. Inom ramen för det nordiska samarbetet diskuteras denna fråga i syfte att nå en rationell lösning. En möjlig sådan vore att låta den högre chefsutbildningen ske vid Försvarshögskolan i Stockholm samtidigt som motsvarigheten till dagens stabsutbildning skulle kunna lokaliseras till Stavanger, där Nato Joint Warfare Center finns. Dessa förändringar skulle kunna göras inom ramen för ett gemensamt nordiskt Command and Staff College, där de olika nordiska kompetenserna skulle kunna utnyttjas optimalt. En viktig bonuseffekt skulle dessutom vara att det där skapades en gemensam kunskapsbas och grundsyn avseende hur ländernas stridskrafter skulle kunna samverka. Det avser såväl den typ av operationer som vi redan genomför gemensamt idag som för att underlätta samverkan vid en eventuell kris i närområdet.
På längre sikt skulle vi också kunna överväga en gemensam utbildning för alla officerare och specialistofficerare. I väntan på detta skulle viss utbildning av specialistofficerare och vissa kurser också kunna fördelas på de olika länderna beroende på vilka lösningar vi väljer för olika typer av system. Ska Finland svara för utbildningen av artilleriförband? Norge för luftvärnet? När vi diskuterar denna fråga vägs behovet av rationalisering i syfte att nå maximal effektivitet mot behovet av egen handlingsfrihet att exempelvis kunna utöka organisationen. Avd I har tidigare redovisat att ledordet bör vara tillsammans,4 varför det borde kunna gå att driva produktionsrationalisering längre än vad vi hittills ansett. Valet handlar i det avseendet inte om att avsäga sig handlingsfrihet, utan att kunna ha förmågan att upprätthålla vissa funktioner överhuvudtaget.
När kostnadskrävande system som exempelvis artilleribataljoner är nere på två till antalet blir enhetskostnaden per bataljon stor för att vidmakthålla dessa med hänsyn till det ”moderartilleri” som måste finnas. Eftersom artillerifunktionen är en vital understödsfunktion under överskådlig tid bör vi därför söka lösningar som gör att vi kan minska kostnaden för dessa bataljoner och därmed behålla dem. På motsvarande sätt bör vi överväga de flesta system för att kunna optimera vår långsiktiga förmåga.
Samövning och gemensam utbildning bör inte begränsas till enbart de nordiska länderna. För strategiska syften bör vi också hitta liknande möjligheter med bland annat Tyskland. En tanke, rekommenderad i en FOI rapport år 2006,5 vore att delta med stabsofficerare i Multinational Corps North East i Szczecin, Polen. Ett sådant samarbete skulle bland annat medföra att officerarna fick praktisk erfarenhet att arbeta i en Natomiljö på divisons- och kårnivå, samt att de skulle få en djupare insikt i hur våra grannar runt Östersjön ser på olika säkerhetsproblem, och hur deras försvarsmakter är organiserade och fungerar. Kåren skulle också kunna utgöra en ram för såväl övningsverksamhet som deltagande i internationella operationer. I kåren finns personal från elva olika Nato-stater och Finland. MNC NE HQ är sedan 2005 ett certifierat Nato Deployable Headquarters. Den bemannade ISAF HQ 2007 och nu igen 2010.
En kritisk massa av officerare som tjänstgjort i markoperativa kårhögkvarter, vare sig det är MNC NE HQ, ISAF HQ eller något annat, är bland annat nödvändigt för att vi ska utveckla förmågan till gemensamma operationer med flyg- och marinstridskrafter. Markstridskrafterna existerar inte för sig själva, utan ingår som en del i det högre sammanhanget. Det rent militära och operativa sammanhanget är inte enbart multinationellt, utan också gemensamt med andra stridskrafter liksom det civila samhället med dess olika förmågor och behov. Det finns sålunda ett behov av att öva tillsammans med flyg- och sjöstridskrafter, egna och andras, liksom att ordna krisövningar med länsstyrelser och myndigheter. Att ta emot hjälp eller ge militärt stöd till grannar kommer att nödvändiggöra övade ledningsorgan för regional och operativ ledning. Det är ju något av en paradox när vi bekänner oss till Comprehensive Approach i våra insatser utomlands samtidigt som vi lagt ned vår beprövade nationella struktur, istället för att justera den till den nya tiden.
Temperaturen stiger i vårt närområde. Nato har under försommaren 2009 genomfört övningen Loyal Arrow i bland annat Bottenviken och över Norrbotten. Ryssland genomförde under hösten samma år övningen Zapad 09 i Östersjöområdet. Enligt polsk radio hade denna ett scenario som innehöll ett uppror i Vitryssland, en amfibieoperation mot polsk kust och insättande av kärnvapen, vilket den polske utrikesministern indirekt bekräftade under ett seminarium vid Brookings Institute.1
De svenska markstridskrafterna befinner sig för närvarande i den största omvandlingen på över etthundra år. Ett stabilt värnpliktssystem, som förmått organisera uppemot 40 brigader med stödförband för territoriellt försvar ska nu ersättas av ett delvis professionellt försvar med åtta manöverbataljoner jämte lednings-, understöds- och underhållsförband, avsedda både för nationella och internationella insatser inom ramen för ett utökat samarbete med andra länder. Sverige har tills nu kunnat lägga ett antal gynnsamma förhållanden som grund för de egna markstridskrafternas försvar av svenskt territorium. Försvaret har kunnat stödja sig på en väl utbyggd nationell infrastruktur och en i många avseenden gynnsam militärgeografi. Detta, i kombination med en defensiv inriktning av
organisationen, gjorde det möjligt att skapa ett starkt försvar. Ett insatt insatsförsvar för expeditionära operationer kommer emellertid att kräva – och kräver redan nu – ett i många avseenden annorlunda perspektiv.
Då författarna delar uppfattningen att Försvarsmakten bör ha en god förmåga att agera internationellt så gäller det att försöka finna medel och metoder som ökar markstridskrafternas förmåga att agera i närområdet, utan att det i allt för hög grad negativt påverkar möjligheterna till internationella insatser.
Denna artikel tar sin utgångspunkt i dagens situation avseende allianser, fördrag och olika deklarationer. Vår förmåga byggs främst av erfarenheter från insatser, utbildning och övningsverksamhet samt tillgången till relevant materiel. Tillsammans med andra kan vår egen förmåga utvecklas samtidigt som vi skapar förutsättningar för samverkan vid kriser och krig. Målsättningen med artikeln är att visa på möjliga samarbeten och andra åtgärder som maximerar den förebyggande delen av säkerhet i närområdet, och den roll som markstridskrafterna kan spela. Vidare redovisas krav på markstridskrafterna vid eventuella kriser, och hur dessa då kan öka säkerheten genom att visa på en trovärdig förmåga till väpnad strid kopplad till de uppgifter statsmakterna ställt. Sådana åtgärder, om de ska vara trovärdiga, måste vara föremål för planering, övning och andra förberedelser.
Samverkanspartners
De nordiska och baltiska länderna har i flera avseenden valt olika strategisk inriktning, beroende på allianstillhörighet, geografi och historiska erfarenheter. Det har på ett avgörande sätt påverkat utformningen av deras försvarsmakter. Det i sin tur påverkar inom vilka områden och på vilket sätt samverkan mellan länderna skulle kunna vara till ömsesidig nytta.
Norge har med sin långa kust, förekomsten av olja och gas i Norska Havet och Barents Hav samt närheten till den ryska ubåtsbaserade kärnvapenpotentialen på Kolahalvön, valt en uttalad maritim strategi. Flottan och flygvapnet är prioriterade och har, och kommer att ha, en god förmåga att hantera militära incidenter, även allvarliga sådana. Armén är liten och har klara problem med att upprätthålla den kompetensbredd som krävs för mer omfattande operationer. Skulle Norge utsättas för ett militärt angrepp förutsätts försvaret av landet ske i samverkan med allierade inom ramen för Nato.
Danmark har mycket tydligt valt en väg där internationella operationer i praktiken är den enda uppgiften försvarsmakten ska lösa utöver viss myndighetsutövning som exempelvis kustbevakning. Markstridkrafterna är på väg att ges en utformning som innebär att de inte längre kan genomföra strid mot en konventionell motståndare på högre nivåer.2 Skulle det uppstå ett behov av att försvara Danmark ska det ske inom ramen för Nato.
Finland med sin långa landgräns mot Ryssland har valt att behålla och utveckla en allsidig, och förhållandevis, stor försvarsmakt. Markstridskrafterna utgör där huvudkomponenten med förmåga att genomföra högintensiva operationer på alla nivåer: bataljon, brigad och kår. Dessa stöds av ett kvalificerat flygvapen och en marin optimerad för ett kustnära uppträdande. Finland har, och kommer fortsatt att ha, en god förmåga att möta även ett tämligen stort upplagt militärt angrepp.
De baltiska staterna har optimerat sina stridskrafter för deltagande i Natoledda internationella operationer. De har svag, egen förmåga att möta även begränsade militära angrepp eller allvarliga incidenter. Ländernas hävdande eller försvar av sina territorier bygger på tidig hjälp från allierade inom Nato eller andra. Ländernas geografiska djup är mycket begränsat. Det innebär bl a att det blir mycket svårt att operera med kvalificerade flygstridskrafter från baser i dessa länder med acceptabel risk vid en kris som kan eskalera till en väpnad konflikt.
Andra stater som har starkt intresse i vårt närområde är Tyskland, Polen och Ryssland liksom Storbritannien och USA. Gemensamt för dessa länders försvarsmakter är att de utvecklas mot expeditionära organisationer med förmåga att tillföra stridskrafter och projicera dessa på kort tid och över långa avstånd. Den miltärteknologiska utvecklingen fortsätter med ökad förstörelsekraft, ökad precision och mer avancerade lednings- och underrättelsesystem.
Sverige
Sveriges geografi gynnar i många avseenden utnyttjandet av markstridsförband i en modern stridsmiljö. Landet är stort, vilket ger ett relativt stort operativt djup. Djupet förstärks av att vi på de flesta sidor är omgivna av hav, vilket skapar goda möjligheter att tidigt möta en motståndare med sjö- och luftstridskrafter, och det begränsar också en angripares möjligheter att tidigt kunna sätta in stora markstyrkor. Vidare är terrängen betäckt och kuperad med mycket skog och många vattendrag. De södra delarna av landet är tättbefolkade, medan övriga delar har en relativt gles bebyggelse. En kombination av goda underrättelsesystem, förband med god rörlighet, eldkraft och skydd samt olika långräckviddiga bekämpningssystem ger goda möjligheter att såväl försöka möta en motståndare tidigt som att föra en uthållig strid. Den senare aspekten kombinerat med landets stora yta bidrar på ett avgörande sätt till möjligheterna att ta emot stöd från andra länder. Likaså
innebär Sveriges geografiska läge och storlek att vi utgör det generellt bästa baseringsalternativet för flygstridskrafter som ska understödja operationer i det nordiska området, inklusive Baltikum. Detta perspektiv är grundläggande för alla resonemang när det gäller att militärt stödja våra grannländer eller att ta emot stöd.
Markstridskrafternas roll i att bygga säkerhet i närområdet kommer att styras av förmågan till planering, högintensiv väpnad strid, samverkan med och stöd till andra länders stridkrafter samt transporter. Med en hög förmåga inom dessa områden kan våra markstridskrafter verka avskräckande och bidra till att dämpa och förebygga kriser i vårt närområde. Om eventuella kriser skulle förvärras och övergå till en väpnad konflikt kommer mångsidiga markstridskrafter av hög kvalitet att vara en nödvändig komponent för att genom effektiva militära operationer skydda våra yttersta intressen.
Produktion – utbildning och övning
En reflektion som kan vara på sin plats när det gäller utbildning och övning är att i inledningen på en konflikt har oftast de varit mest framgångsrika som varit bäst övade. Allteftersom konflikterna fortgått har detta försprång jämnats ut, om den inledningsvis sämre övade orkat fortsätta kriget över en längre tid. En historiker skrev om den romerska armén i engelsk översättning: ”It would not be far from the truth to call their drills bloodless battle, and their battles bloody drills”.3
Våra markstridskrafter har under de senaste tio åren tappat sin förmåga att uppträda i bataljon och högre förband. Behovet av en stabil övningsserie för de nya bataljonerna och brigadledningarna är därför uppenbart. En sådan måste ta höjd för träning inför insats, men också återtagande av förmåga efter en insats. Det har hävdats att våra förband blir bättre efter genomförd insats, och att denna utvecklingskurva fortsätter uppåt i någon slags oändlighet allteftersom förbanden genomför tjänst i Kosovo, Afghanistan och Tchad. Mycket talar för att förbanden blir bättre i att genomföra precis den typ av insatser som de just genomfört. Det har dock konsekvensen att förmågan till konventionell väpnad strid nedgår, d v s att samordna flera olika vapensystem med manövern (eld och rörelse) med stöd av god underrättelsetjänst och uthållighet mot en modern motståndare med liknande förmågor
som oss själva.
Parallellt med denna ordning måste vi också samöva med andra nationers stridskrafter i syfte att inhämta kunskaper och bygga förtroende med våra grannar. Många av våra förband har haft ett visst utbyte med främst finska och danska förband. Övningarna har oftast varit småskaliga eller enstaka. Under ett antal år har dock flera olika svenska förband deltagit i den årliga norska storövningen. Denna övning verkar vara svårt för Norge att fortsätta med, givet de kvantitativa nedskärningar som skett av de norska stridskrafterna. För att kunna genomföra övningar i högre förband är det sannolikt så att det krävs gemensamma ansträngningar för att de nordiska länderna ska kunna klara av sådana på lite längre sikt.
Alla länder kommer sannolikt ha förmågan att kunna organisera övningar på brigadnivån, något som är prioriterat för vår egen del. Däremot kommer Finland antagligen vara ensamt om att kunna hantera kårnivån. En väg för att bygga förtroende och öka förmågan att ingå i större sammanhang skulle kunna vara att vartannat år genomföra en större samövning med en finsk högre stab. På så sätt kan vi över tiden öva vår egen brigadledningsförmåga i högre sammanhang. Värdskapet för en sådan övning skulle kunna rotera mellan de deltagande nationerna, så att förmågan att leda och organisera större övningar inte också går förlorad.
Kopplat till detta finns också frågan om officersutbildningen. Officerskåren i främst Norge och Sverige kommer att minska kraftigt. Risken är överhängande att omfattningen av framförallt den högre officersutbildningen får en underkritisk volym. Inom ramen för det nordiska samarbetet diskuteras denna fråga i syfte att nå en rationell lösning. En möjlig sådan vore att låta den högre chefsutbildningen ske vid Försvarshögskolan i Stockholm samtidigt som motsvarigheten till dagens stabsutbildning skulle kunna lokaliseras till Stavanger, där Nato Joint Warfare Center finns. Dessa förändringar skulle kunna göras inom ramen för ett gemensamt nordiskt Command and Staff College, där de olika nordiska kompetenserna skulle kunna utnyttjas optimalt. En viktig bonuseffekt skulle dessutom vara att det där skapades en gemensam kunskapsbas och grundsyn avseende hur ländernas stridskrafter skulle kunna samverka. Det avser såväl den typ av operationer som vi redan genomför gemensamt idag som för att underlätta samverkan vid en eventuell kris i närområdet.
På längre sikt skulle vi också kunna överväga en gemensam utbildning för alla officerare och specialistofficerare. I väntan på detta skulle viss utbildning av specialistofficerare och vissa kurser också kunna fördelas på de olika länderna beroende på vilka lösningar vi väljer för olika typer av system. Ska Finland svara för utbildningen av artilleriförband? Norge för luftvärnet? När vi diskuterar denna fråga vägs behovet av rationalisering i syfte att nå maximal effektivitet mot behovet av egen handlingsfrihet att exempelvis kunna utöka organisationen. Avd I har tidigare redovisat att ledordet bör vara tillsammans,4 varför det borde kunna gå att driva produktionsrationalisering längre än vad vi hittills ansett. Valet handlar i det avseendet inte om att avsäga sig handlingsfrihet, utan att kunna ha förmågan att upprätthålla vissa funktioner överhuvudtaget.
När kostnadskrävande system som exempelvis artilleribataljoner är nere på två till antalet blir enhetskostnaden per bataljon stor för att vidmakthålla dessa med hänsyn till det ”moderartilleri” som måste finnas. Eftersom artillerifunktionen är en vital understödsfunktion under överskådlig tid bör vi därför söka lösningar som gör att vi kan minska kostnaden för dessa bataljoner och därmed behålla dem. På motsvarande sätt bör vi överväga de flesta system för att kunna optimera vår långsiktiga förmåga.
Samövning och gemensam utbildning bör inte begränsas till enbart de nordiska länderna. För strategiska syften bör vi också hitta liknande möjligheter med bland annat Tyskland. En tanke, rekommenderad i en FOI rapport år 2006,5 vore att delta med stabsofficerare i Multinational Corps North East i Szczecin, Polen. Ett sådant samarbete skulle bland annat medföra att officerarna fick praktisk erfarenhet att arbeta i en Natomiljö på divisons- och kårnivå, samt att de skulle få en djupare insikt i hur våra grannar runt Östersjön ser på olika säkerhetsproblem, och hur deras försvarsmakter är organiserade och fungerar. Kåren skulle också kunna utgöra en ram för såväl övningsverksamhet som deltagande i internationella operationer. I kåren finns personal från elva olika Nato-stater och Finland. MNC NE HQ är sedan 2005 ett certifierat Nato Deployable Headquarters. Den bemannade ISAF HQ 2007 och nu igen 2010.
En kritisk massa av officerare som tjänstgjort i markoperativa kårhögkvarter, vare sig det är MNC NE HQ, ISAF HQ eller något annat, är bland annat nödvändigt för att vi ska utveckla förmågan till gemensamma operationer med flyg- och marinstridskrafter. Markstridskrafterna existerar inte för sig själva, utan ingår som en del i det högre sammanhanget. Det rent militära och operativa sammanhanget är inte enbart multinationellt, utan också gemensamt med andra stridskrafter liksom det civila samhället med dess olika förmågor och behov. Det finns sålunda ett behov av att öva tillsammans med flyg- och sjöstridskrafter, egna och andras, liksom att ordna krisövningar med länsstyrelser och myndigheter. Att ta emot hjälp eller ge militärt stöd till grannar kommer att nödvändiggöra övade ledningsorgan för regional och operativ ledning. Det är ju något av en paradox när vi bekänner oss till Comprehensive Approach i våra insatser utomlands samtidigt som vi lagt ned vår beprövade nationella struktur, istället för att justera den till den nya tiden.
2010-08-28
Ny artikel
I morgon och på måndag kommer vi att publicera en artikel i två delar av generalmajor Karlis Neretnieks och redaktören som handlar om
de svenska militära möjligheterna att uppfylla solidaritetsförklaringen vid ett allvarligt läge i vårt närområde. Första delen är en bakgrundsbeskrivning med militärgeografi, utvecklingen i grannländerna och möjligheterna till samarbete. Den andra delen behandlar operationer i eskalerande situationer med en sammanfattning. Vi anser att de avdelade medeln inte förmår att uppfylla riksdagens mål. Graden av samövning, kvalificerat luftvärn och ubåtsjakt utgör de största bristerna om vi skulle vara tvungna att agera till stöd för andra i närområdet.
Vi utgick från markstridskrafterna, eftersom det var den uppgift vi fått.
de svenska militära möjligheterna att uppfylla solidaritetsförklaringen vid ett allvarligt läge i vårt närområde. Första delen är en bakgrundsbeskrivning med militärgeografi, utvecklingen i grannländerna och möjligheterna till samarbete. Den andra delen behandlar operationer i eskalerande situationer med en sammanfattning. Vi anser att de avdelade medeln inte förmår att uppfylla riksdagens mål. Graden av samövning, kvalificerat luftvärn och ubåtsjakt utgör de största bristerna om vi skulle vara tvungna att agera till stöd för andra i närområdet.
2010-08-26
Sanning eller Perspektiv i ubåtsfrågan?
av Redaktören
Fd ambassadören och ordföranden i ubåtsutredningen 2001, Rolf Ekéus, gick igår på Newsmill till angrepp mot fd ÖB, Bengt Gustafsson med anledning av dennes bok Sanningen om ubåtsfrågan.
I sin artikel skriver Rolf Ekéus att "Frågorna om ryska mini-ubåtar, när de tillverkades och när de sjösattes, har inte tillförts något nytt. Ingen internationell forskning har gett något stöd till Bengt Gustafssons på Carl Bildts teser år 1991 baserade upprepningar. Ubåtsutredningen 2002 kunde i internationell ubåtslitteratur inte finna några seriösa belägg för att Sovjetunionen utvecklat sådana ubåtssystem och tvivlade på att sådana system skulle ha framtagits för att sättas in enbart mot Sverige."
Att det inte fanns belägg för att Sovjetunionen utvecklat miniubåtssystem förefaller lite märkligt. Bland annat har ju den välrenommerade Norman Polmar i boken The Naval Institute guide to the Soviet Navy på bland annat sidan 92 räknat upp andra ubåtar liksom en översikt på sidan 62 om organisationen för marina Spetznazbrigader. Med tanke på att den version som visas på Google Books är från 1994 (original 1986), så är det ju lite synd att detta inte uppmärksammades i utredningen.
Man kan också i efterhand gå till Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines av samma författare (publicerad 2004) och se sidan 23, där Sovjet hade en ubåt konstruerad redan 1946 med ett deplacement i u-läge på 102 ton. På sidan 209 finns också exempel på andra projekt som Lima (klar 1979) och Beluga.
Dessutom finns det foton på Indiaklassen med miniubåtar(räddningsfarkoster). Ett foto på en okänd miniubåt i Sevastopol i augusti 1995 ser ut så här.
En källa har en förteckning över projekt 908 (Triton). Jag har inte kunnat validera denna källa, men intressant är att V-499 enligt dessa uppgifter färdigställdes 1981 och tillhörde Östersjömarinen. Så här ser Triton-2 ut enligt ryska försvarsexportmyndigheten Rosoboronexport - se sidan 14.
En fantastisk bibliografi över ubåtar finns också för den intresserade.
Den statliga utredningen Perspektiv i ubåtsfrågan kan ni ta del av här. Andra som studerat frågan är RAND 1990. Det är intressant att jämföra resonemangen kring möjliga motiv för kränkningar i de bägge rapporterna.
Fd ambassadören och ordföranden i ubåtsutredningen 2001, Rolf Ekéus, gick igår på Newsmill till angrepp mot fd ÖB, Bengt Gustafsson med anledning av dennes bok Sanningen om ubåtsfrågan.
I sin artikel skriver Rolf Ekéus att "Frågorna om ryska mini-ubåtar, när de tillverkades och när de sjösattes, har inte tillförts något nytt. Ingen internationell forskning har gett något stöd till Bengt Gustafssons på Carl Bildts teser år 1991 baserade upprepningar. Ubåtsutredningen 2002 kunde i internationell ubåtslitteratur inte finna några seriösa belägg för att Sovjetunionen utvecklat sådana ubåtssystem och tvivlade på att sådana system skulle ha framtagits för att sättas in enbart mot Sverige."
Att det inte fanns belägg för att Sovjetunionen utvecklat miniubåtssystem förefaller lite märkligt. Bland annat har ju den välrenommerade Norman Polmar i boken The Naval Institute guide to the Soviet Navy på bland annat sidan 92 räknat upp andra ubåtar liksom en översikt på sidan 62 om organisationen för marina Spetznazbrigader. Med tanke på att den version som visas på Google Books är från 1994 (original 1986), så är det ju lite synd att detta inte uppmärksammades i utredningen.
Man kan också i efterhand gå till Cold War submarines: the design and construction of U.S. and Soviet submarines av samma författare (publicerad 2004) och se sidan 23, där Sovjet hade en ubåt konstruerad redan 1946 med ett deplacement i u-läge på 102 ton. På sidan 209 finns också exempel på andra projekt som Lima (klar 1979) och Beluga.
Dessutom finns det foton på Indiaklassen med miniubåtar(räddningsfarkoster). Ett foto på en okänd miniubåt i Sevastopol i augusti 1995 ser ut så här.
En källa har en förteckning över projekt 908 (Triton). Jag har inte kunnat validera denna källa, men intressant är att V-499 enligt dessa uppgifter färdigställdes 1981 och tillhörde Östersjömarinen. Så här ser Triton-2 ut enligt ryska försvarsexportmyndigheten Rosoboronexport - se sidan 14.
En fantastisk bibliografi över ubåtar finns också för den intresserade.
Den statliga utredningen Perspektiv i ubåtsfrågan kan ni ta del av här. Andra som studerat frågan är RAND 1990. Det är intressant att jämföra resonemangen kring möjliga motiv för kränkningar i de bägge rapporterna.
Debatten går vidare
Ulf Henricssons artikel har haft många läsare, och debatten handlar nu om det säkerhetspolitiska inslaget i energipolitik. Är det bra eller dåligt att köpa ryska energileveranser? Gör din röst hörd på Försvar och säkerhet.
2010-08-25
Nya artiklar
Dagens nyhet från Teheran att Iran provskjutit roboten Fateh-110 (Erövraren) finns här från en AP-rapport. Dessutom scenarion för södra Sudan från USIP (United States Institute for Peace). Södra Sudan kommer snart att rösta om att lämna Sudan.
Jag påminner vidare läsarna om att signera kommentarer och inlägg med minst signatur. I annat fall publiceras inte dessa - vänligen se bloggens policy.
Jag påminner vidare läsarna om att signera kommentarer och inlägg med minst signatur. I annat fall publiceras inte dessa - vänligen se bloggens policy.
2010-08-24
Den svenska solidaritetsförklaringen vs EU och NATO
av Ulf Henricsson
Under presentationen av försvarsberedningens rapport 2008 satt jag och bläddrade i det skriftliga underlaget och hickade till när mina ögon fastnade vid den här texten: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd."
Är det en kupp eller är man överens? Var min tanke. Då är det definitivt ett paradigmskifte. Det ska bli intressant att höra de utvalda experternas reaktion – och medias. Ingen sade något och bara Svenska Dagbladet skrev några rader dagen efter – utan närmare analys. I försvarspropositionen står det: "Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen."
EU:s Lissabonfördrag, innehåller också den en solidaritetsklausul: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik." Det finns olika tolkningar av den sista meningen. Vissa anser att den friskriver oss, men tillsammans med vår egen solidaritetsförklaring har jag svårt att se att det är så lätt att slinka ur den.
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010 tonade alla politiker ned betydelsen av solidaritetsförklaringen.” Vi bestämmer själva och fattar våra egna beslut”– var budskapet. OK – men då undrar vän av ordning varför en så stor del av det svenska etablissemanget sätter klackarna i backen när man nämner Natos artikel 5: "The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective selfdefence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security."
Här finns minst lika mycket utrymme att slingra sig ur om det inte passar. Om man kan acceptera solidaritetsförklaringen är det lite svårt att förstå varför artikel 5 gör så många upprörda. En anledning till det politiska ointresset att diskutera solidaritetsdeklarationen – förutom rädslan för opinionen – tycks vara att de säkerhetspolitiska analyserna bedömer en väpnat konflikt i vårt närområde som osannolik för närvarande. Säkerhetspolitiska analyser är säkert användbara som ett stöd för utvecklingen av försvarets framtid. Faran är att de ofta upplevs som säkra framtidsbeskrivningar. De har en något så när träffsäkerhet i en stabil värld men förutspår ytterst sällan trendbrott. Att förutse den säkerhetspolitiska utvecklingen är lika svårt som att förutse ekonomisk utveckling. Ganska få gissar rätt, de flesta följer trenden och missar brottet. Sovjetunionens fall, Balkankrigen, 9/11 och vår nuvarande ekonomiska kris är bara några exempel på händelser som det var få som förutsade och världen togs med överraskning.
Själv togs jag med överraskning när jag -93 mötte kriget på Balkan som chef för en nordisk stridsgrupp – med ingående Natoförband efter bara fyra månaders förberedelser. Det var inte utan att jag fick nypa mig i armen när jag framryckte i min stridsledningsvagn från Södermanlandsbrigaden längs Avenue Marsalla Tito, mer känd som ”Snipers ally” i Sarajevo. ”Hur tusan gick det här till? Det var ju Stockholm, Arlanda och Oxelösund som gällde – eller möjligen Skåne, eller Norrland.” Rätt eller fel kan vi lämna därhän men det var ett resultat av verkligheten och politikers tolkning av den.
För mig är det ganska ointressant att utforma försvaret för något specifikt scenario eftersom risken för att just detta inträffar är liten. Däremot är scenarier bra verktyg för att förbereda sig för det som inte kan hända – men händer ändå som Tage Danielsson sa. Om vi inte behöver förbereda oss på oväntade säkerhetspolitiska utvecklingar – varför behöver vi då bekymra oss för eventuella härdsmältor?
Man kan inte prata om säkerheten i Europa utan att nämna Ryssland. Alldeles klart finns en ganska utbredd ”ryssrädsla” i Sverige och inte bara här. Rädsla för det okända är en säkerhetsrisk, rädsla kan leda till felhandlingar. Konflikten på Balkan hade aldrig kunnat startas utan en ömsesidig rädsla för ”de andra” och de egna ledarna och deras maktapparat. När jag för något år sedan förberedde en semestertripp med bil genom det gamla Sovjetunionen var reaktionen från omgivningen: ”Är du inte klok” – och sedan följde än lång rad av elände som skulle drabba oss. Bara bra saker hände oss. När jag stod på det gamla slagfältet i Poltava slog mig tanken: Vem har anledning att vara rädd för vem? Om man lägger ihop vad Karl XII, Napoleon, första och andra världskrigen innebar för Ryssland är det kanske inte så svårt att förstå att det finns en viss misstro mot västra Europa i Moskva. En oro som enligt min mening är historiskt mer berättigad än vår oro för Ryssland.
Visserligen tog de Finland ifrån oss men det nuvarande svenska territoriet har inte varit särskilt utsatt för ryssen.
Jag tycker verkligen att vi ska lära av historien, bland annat att den aldrig upprepas samt att världen ständigt förändras. Med det nuvarande geopolitiska läget är det mycket svårt att se hur Ryssland skulle hota det svenska territoriet militärt. Ett mot EU aggressivt Ryssland är inte uteslutet men för mig inte sannolikt. Varför skulle ett land vars BNP till mycket stor del består av olje- och gasleveranser slå sönder sin största kund? Visst går demokratiseringsprocessen långsamt i Ryssland, men det gör den överallt där man går från diktatur mot demokrati och från planhushållning till en marknadsstyrd ekonomi. Många svenskar blir otåliga när processen tar flera år istället för att inse att det tar flera generationer. Hur lång tid tog det för Sverige att göra samma resa – sådär 150 år? Ja – det är andra förutsättningar nu, men det är i grunden samma människa som ska programmeras om i huvudet – vi kan väl ge dem 40-50 år i alla fall.
Att Ryssland nu börjar öva i vårt närområde är helt naturligt och vi borde vara förvånade om de inte gjorde det. Många av oss är ju väldigt bekymrade över den låga övningsaktiviteten i vårt eget försvar – ett försvar som inte övar är inget trovärdigt försvar. Sitter man i Moskva och tittar på världen är man med all säkerhet mer bekymrad för södra och östra flanken än den västra. Den skyddas bäst genom att utveckla ett västeuropeiskt beroende av rysk olja och gas. Och detta beroende är ömsesidigt. Man sågar inte av den gren man sitter på! Detta har redan skapat en stor marknad som kommer att växa. Varför ska inte EU och därmed vi, ställa upp på det? Det är ju verkligen tillämpningen av EU:s grundtanke.
Och vår solidaritetsförklaring är säkert inget som bekymrar Kreml utan den är en bekräftelse på något man sedan länge vet. Det finns ingen garanti för att vi går mot den eviga freden, även om situationen i Europa ser positiv ut. Idag är det svårt att se hur ett isolerat militärt hot mot Sverige skulle uppstå. Därför är solidaritetsdeklarationen en klok signal till omvärlden – men den måste backas upp av ett i omvärlden trovärdigt försvar. Och expansiva makthavare är lättare att komma överens med, om det finns styrka bakom orden. De allra flesta svenskar kopplar försvaret av landet till territoriet. Men det är än viktigare att försvara vårt samhälle – det stod faktiskt i den gamla försvarshandboken från det kalla kriget – och i dag fungerar inte samhället utan internationella flöden av varor och tjänster. Under det kalla kriget hade vi ett nationellt totalförsvar som väl möjligen fram till 70-talet hade kunnat fungera hyfsat på egen hand. Idag skulle vi bli ganska hungriga utan livsmedelsimport. Idag är vi en integrerad del av Europa och världen vare sig vi vill eller inte. Vi är helt beroende av materialflöden och ekonomiska flöden från omvärlden. Inte ens vår till stor del utlandsägda försvarsindustri kan sätta ihop system utan väsentliga komponenter från andra delar av världen.
Att överhuvudtaget prata om ett självständigt försvar av det svenska territoriet tyder på okunskap om hur världen ser ut. Om vi verkligen vill försvara det samhälle vi har och de värden vi tycker är viktiga kan det inte ske inom riksgränsen på grund av vårt stora beroende av omvärlden. Det nationella försvaret måste vara internationellt och försvara de internationella nätverk vårt samhälle är helt beroende av. Varken dåvarande ÖB, Bengt Gustafsson, eller jag hade fått något tydligt skäl till den svenska insatsen på Balkan annat än den gamla vanliga; ”vi har alltid ställt upp när FN kallar och vill hjälpa människor i nöd”. Efter ett tag klarnade bilden via läckor och rykten; ”detta är inträdesbiljetten till EU”. En uppgift Carl Bildt senare personligen bekräftat för mig. Flera länder i Europa tvivlade då på vår solidaritet med omvärlden. Var detta en insats för vårt försvar och vår säkerhet? Ja – i alla fall om man tror på fredsprojektet EU – vilket jag gör. Men insatsen var inte oegennyttig lika lite som insatsen i Afghanistan nu är, utan den skulle vår relation till Nato inte vara vad den är.
Men vi har väldigt lätt att suga åt oss vackra ord om Sverige i officiella sammanhang men skulle nog må bra av att fundera lite på vad som sägs i slutna rum om vår säkerhetspolitiska trovärdighet. Det gäller även EU – när EU skulle ta över efter SFOR i BiH frågade jag den bosniske generalstabschefen vad han tyckte om det. Det är OK – under förutsättning att USA stannar. I det gamla Östeuropa är det USA som upplevs som säkerhetspolitiskt trovärdigt, sedan kommer nog Nato, sedan ingenting och någonstans därefter EU. Vi har förbättrat vår trovärdighet de senaste 15 åren men har nog inte så mycket marginal för schabbel. När vi betänker att 23 av de 27 EU-länderna dessutom är Natomedlemmar samt att vi deltar i Natos operationer och övningar klingar även det nya mantrat ”militärt alliansfria” minst sagt ihåligt. I Sälen försökte en politiker komma ur dilemmat med att förklara att EU är en politisk allians och Nato är en militär allians – jag tror nog att Atlantrådets medlemmar och generalsekreteraren i högsta grad anser sig representera en politisk organisation – och såväl EU som Nato har i grunden tillkommit av säkerhetspolitiska skäl.
Som tur är har tillräckligt många politiker insett att världen förändrats – synd bara att man är så dålig på att kommunicera detta med svenska folket – och en solidaritetsförklarning utan folkligt stöd är inte trovärdig. Att delta i Natos verksamhet men inte i den inre beslutskretsen tycker jag är dumt, speciellt om man anser att organisationen behöver förändras och utvecklas. Mot ett medlemskap i Nato ställs vår frihet att fatta våra egna beslut och USA:s dominerande ställning. Hallå – tänk efter – USA är också medlem i alla andra internationella organisationer som vi är medlemmar i, och betalar man har man inflytande.
I dagens värld fattar vi inte fler egna beslut på nationell nivå än man gör i en bostadsrättsförening. Så länge Finland och Baltikum behåller sin nuvarande status sitter vi ju ganska trygga bakom dem. Om Ryssland tar allt detta eller delar av det territoriet är vi tillbaks i något som liknar läget under det kalla kriget – att vi måste försvara landet vid nationsgränsen. Varför utsätta sig för den risken? Militärstrategiskt är det väl självklart att utnyttja det fördröjningsdjup som finns nu. I första hand gäller det att ha samma princip som under det kalla kriget – men längre österut. Se till att vi är i förhand så att det kostar för mycket att angripa!
Om detta misslyckas är det mycket tryggare för oss att i ett tidigt skede vara tillsammans med ett enat EU och Nato än att senare vara ett ensamt Sverige. Att vara 450 miljoner människor mot 140 är säkrare än att vara 9 miljoner mot 140. För att vår egen solidaritetsklausul ska ha trovärdighet måste vi ha en trovärdig förmåga att ta och ge militär hjälp – och alla resurser behöver inte vara nationella.
Det är säkert politiskt lättare att driva ett nordiskt samarbete, men militärt borde det enligt min uppfattning ske inom Natoramen. Inom Nato finns de resurser som krävs för att öva på brigad- och divisionsnivå vilket bör ske för att man ska upprätthålla en nationell förmåga att leda på dessa nivåer. Nato är också den organisation som har en trovärdig förmåga att leda operationer om det värsta skulle hända. Det går ju uppenbart bra att samarbeta med Nato idag vilket SAC – Natos flygtransportkommando och ISAF m.m visar. Att vara med i nästan allt utom i beslutskretsen är inte speciellt logiskt. Det behöver dock finnas tillräckliga nationella resurser för att säkerställa att de gemensamma resurserna kan tillföras och uthålligt fungera i ett operationsområde. Framförallt gäller det att ha nationella resurser som är attraktiva för omgivningen. Det ökar omvärldens vilja att hjälpa oss.
Författaren är överste 1. gr och ledamot av KKrVA.
Under presentationen av försvarsberedningens rapport 2008 satt jag och bläddrade i det skriftliga underlaget och hickade till när mina ögon fastnade vid den här texten: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Det innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser eller konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot denna bakgrund både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd."
Är det en kupp eller är man överens? Var min tanke. Då är det definitivt ett paradigmskifte. Det ska bli intressant att höra de utvalda experternas reaktion – och medias. Ingen sade något och bara Svenska Dagbladet skrev några rader dagen efter – utan närmare analys. I försvarspropositionen står det: "Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen."
EU:s Lissabonfördrag, innehåller också den en solidaritetsklausul: "Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik." Det finns olika tolkningar av den sista meningen. Vissa anser att den friskriver oss, men tillsammans med vår egen solidaritetsförklaring har jag svårt att se att det är så lätt att slinka ur den.
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010 tonade alla politiker ned betydelsen av solidaritetsförklaringen.” Vi bestämmer själva och fattar våra egna beslut”– var budskapet. OK – men då undrar vän av ordning varför en så stor del av det svenska etablissemanget sätter klackarna i backen när man nämner Natos artikel 5: "The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective selfdefence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area. Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security."
Här finns minst lika mycket utrymme att slingra sig ur om det inte passar. Om man kan acceptera solidaritetsförklaringen är det lite svårt att förstå varför artikel 5 gör så många upprörda. En anledning till det politiska ointresset att diskutera solidaritetsdeklarationen – förutom rädslan för opinionen – tycks vara att de säkerhetspolitiska analyserna bedömer en väpnat konflikt i vårt närområde som osannolik för närvarande. Säkerhetspolitiska analyser är säkert användbara som ett stöd för utvecklingen av försvarets framtid. Faran är att de ofta upplevs som säkra framtidsbeskrivningar. De har en något så när träffsäkerhet i en stabil värld men förutspår ytterst sällan trendbrott. Att förutse den säkerhetspolitiska utvecklingen är lika svårt som att förutse ekonomisk utveckling. Ganska få gissar rätt, de flesta följer trenden och missar brottet. Sovjetunionens fall, Balkankrigen, 9/11 och vår nuvarande ekonomiska kris är bara några exempel på händelser som det var få som förutsade och världen togs med överraskning.
Själv togs jag med överraskning när jag -93 mötte kriget på Balkan som chef för en nordisk stridsgrupp – med ingående Natoförband efter bara fyra månaders förberedelser. Det var inte utan att jag fick nypa mig i armen när jag framryckte i min stridsledningsvagn från Södermanlandsbrigaden längs Avenue Marsalla Tito, mer känd som ”Snipers ally” i Sarajevo. ”Hur tusan gick det här till? Det var ju Stockholm, Arlanda och Oxelösund som gällde – eller möjligen Skåne, eller Norrland.” Rätt eller fel kan vi lämna därhän men det var ett resultat av verkligheten och politikers tolkning av den.
För mig är det ganska ointressant att utforma försvaret för något specifikt scenario eftersom risken för att just detta inträffar är liten. Däremot är scenarier bra verktyg för att förbereda sig för det som inte kan hända – men händer ändå som Tage Danielsson sa. Om vi inte behöver förbereda oss på oväntade säkerhetspolitiska utvecklingar – varför behöver vi då bekymra oss för eventuella härdsmältor?
Man kan inte prata om säkerheten i Europa utan att nämna Ryssland. Alldeles klart finns en ganska utbredd ”ryssrädsla” i Sverige och inte bara här. Rädsla för det okända är en säkerhetsrisk, rädsla kan leda till felhandlingar. Konflikten på Balkan hade aldrig kunnat startas utan en ömsesidig rädsla för ”de andra” och de egna ledarna och deras maktapparat. När jag för något år sedan förberedde en semestertripp med bil genom det gamla Sovjetunionen var reaktionen från omgivningen: ”Är du inte klok” – och sedan följde än lång rad av elände som skulle drabba oss. Bara bra saker hände oss. När jag stod på det gamla slagfältet i Poltava slog mig tanken: Vem har anledning att vara rädd för vem? Om man lägger ihop vad Karl XII, Napoleon, första och andra världskrigen innebar för Ryssland är det kanske inte så svårt att förstå att det finns en viss misstro mot västra Europa i Moskva. En oro som enligt min mening är historiskt mer berättigad än vår oro för Ryssland.
Visserligen tog de Finland ifrån oss men det nuvarande svenska territoriet har inte varit särskilt utsatt för ryssen.
Jag tycker verkligen att vi ska lära av historien, bland annat att den aldrig upprepas samt att världen ständigt förändras. Med det nuvarande geopolitiska läget är det mycket svårt att se hur Ryssland skulle hota det svenska territoriet militärt. Ett mot EU aggressivt Ryssland är inte uteslutet men för mig inte sannolikt. Varför skulle ett land vars BNP till mycket stor del består av olje- och gasleveranser slå sönder sin största kund? Visst går demokratiseringsprocessen långsamt i Ryssland, men det gör den överallt där man går från diktatur mot demokrati och från planhushållning till en marknadsstyrd ekonomi. Många svenskar blir otåliga när processen tar flera år istället för att inse att det tar flera generationer. Hur lång tid tog det för Sverige att göra samma resa – sådär 150 år? Ja – det är andra förutsättningar nu, men det är i grunden samma människa som ska programmeras om i huvudet – vi kan väl ge dem 40-50 år i alla fall.
Att Ryssland nu börjar öva i vårt närområde är helt naturligt och vi borde vara förvånade om de inte gjorde det. Många av oss är ju väldigt bekymrade över den låga övningsaktiviteten i vårt eget försvar – ett försvar som inte övar är inget trovärdigt försvar. Sitter man i Moskva och tittar på världen är man med all säkerhet mer bekymrad för södra och östra flanken än den västra. Den skyddas bäst genom att utveckla ett västeuropeiskt beroende av rysk olja och gas. Och detta beroende är ömsesidigt. Man sågar inte av den gren man sitter på! Detta har redan skapat en stor marknad som kommer att växa. Varför ska inte EU och därmed vi, ställa upp på det? Det är ju verkligen tillämpningen av EU:s grundtanke.
Och vår solidaritetsförklaring är säkert inget som bekymrar Kreml utan den är en bekräftelse på något man sedan länge vet. Det finns ingen garanti för att vi går mot den eviga freden, även om situationen i Europa ser positiv ut. Idag är det svårt att se hur ett isolerat militärt hot mot Sverige skulle uppstå. Därför är solidaritetsdeklarationen en klok signal till omvärlden – men den måste backas upp av ett i omvärlden trovärdigt försvar. Och expansiva makthavare är lättare att komma överens med, om det finns styrka bakom orden. De allra flesta svenskar kopplar försvaret av landet till territoriet. Men det är än viktigare att försvara vårt samhälle – det stod faktiskt i den gamla försvarshandboken från det kalla kriget – och i dag fungerar inte samhället utan internationella flöden av varor och tjänster. Under det kalla kriget hade vi ett nationellt totalförsvar som väl möjligen fram till 70-talet hade kunnat fungera hyfsat på egen hand. Idag skulle vi bli ganska hungriga utan livsmedelsimport. Idag är vi en integrerad del av Europa och världen vare sig vi vill eller inte. Vi är helt beroende av materialflöden och ekonomiska flöden från omvärlden. Inte ens vår till stor del utlandsägda försvarsindustri kan sätta ihop system utan väsentliga komponenter från andra delar av världen.
Att överhuvudtaget prata om ett självständigt försvar av det svenska territoriet tyder på okunskap om hur världen ser ut. Om vi verkligen vill försvara det samhälle vi har och de värden vi tycker är viktiga kan det inte ske inom riksgränsen på grund av vårt stora beroende av omvärlden. Det nationella försvaret måste vara internationellt och försvara de internationella nätverk vårt samhälle är helt beroende av. Varken dåvarande ÖB, Bengt Gustafsson, eller jag hade fått något tydligt skäl till den svenska insatsen på Balkan annat än den gamla vanliga; ”vi har alltid ställt upp när FN kallar och vill hjälpa människor i nöd”. Efter ett tag klarnade bilden via läckor och rykten; ”detta är inträdesbiljetten till EU”. En uppgift Carl Bildt senare personligen bekräftat för mig. Flera länder i Europa tvivlade då på vår solidaritet med omvärlden. Var detta en insats för vårt försvar och vår säkerhet? Ja – i alla fall om man tror på fredsprojektet EU – vilket jag gör. Men insatsen var inte oegennyttig lika lite som insatsen i Afghanistan nu är, utan den skulle vår relation till Nato inte vara vad den är.
Men vi har väldigt lätt att suga åt oss vackra ord om Sverige i officiella sammanhang men skulle nog må bra av att fundera lite på vad som sägs i slutna rum om vår säkerhetspolitiska trovärdighet. Det gäller även EU – när EU skulle ta över efter SFOR i BiH frågade jag den bosniske generalstabschefen vad han tyckte om det. Det är OK – under förutsättning att USA stannar. I det gamla Östeuropa är det USA som upplevs som säkerhetspolitiskt trovärdigt, sedan kommer nog Nato, sedan ingenting och någonstans därefter EU. Vi har förbättrat vår trovärdighet de senaste 15 åren men har nog inte så mycket marginal för schabbel. När vi betänker att 23 av de 27 EU-länderna dessutom är Natomedlemmar samt att vi deltar i Natos operationer och övningar klingar även det nya mantrat ”militärt alliansfria” minst sagt ihåligt. I Sälen försökte en politiker komma ur dilemmat med att förklara att EU är en politisk allians och Nato är en militär allians – jag tror nog att Atlantrådets medlemmar och generalsekreteraren i högsta grad anser sig representera en politisk organisation – och såväl EU som Nato har i grunden tillkommit av säkerhetspolitiska skäl.
Som tur är har tillräckligt många politiker insett att världen förändrats – synd bara att man är så dålig på att kommunicera detta med svenska folket – och en solidaritetsförklarning utan folkligt stöd är inte trovärdig. Att delta i Natos verksamhet men inte i den inre beslutskretsen tycker jag är dumt, speciellt om man anser att organisationen behöver förändras och utvecklas. Mot ett medlemskap i Nato ställs vår frihet att fatta våra egna beslut och USA:s dominerande ställning. Hallå – tänk efter – USA är också medlem i alla andra internationella organisationer som vi är medlemmar i, och betalar man har man inflytande.
I dagens värld fattar vi inte fler egna beslut på nationell nivå än man gör i en bostadsrättsförening. Så länge Finland och Baltikum behåller sin nuvarande status sitter vi ju ganska trygga bakom dem. Om Ryssland tar allt detta eller delar av det territoriet är vi tillbaks i något som liknar läget under det kalla kriget – att vi måste försvara landet vid nationsgränsen. Varför utsätta sig för den risken? Militärstrategiskt är det väl självklart att utnyttja det fördröjningsdjup som finns nu. I första hand gäller det att ha samma princip som under det kalla kriget – men längre österut. Se till att vi är i förhand så att det kostar för mycket att angripa!
Om detta misslyckas är det mycket tryggare för oss att i ett tidigt skede vara tillsammans med ett enat EU och Nato än att senare vara ett ensamt Sverige. Att vara 450 miljoner människor mot 140 är säkrare än att vara 9 miljoner mot 140. För att vår egen solidaritetsklausul ska ha trovärdighet måste vi ha en trovärdig förmåga att ta och ge militär hjälp – och alla resurser behöver inte vara nationella.
Det är säkert politiskt lättare att driva ett nordiskt samarbete, men militärt borde det enligt min uppfattning ske inom Natoramen. Inom Nato finns de resurser som krävs för att öva på brigad- och divisionsnivå vilket bör ske för att man ska upprätthålla en nationell förmåga att leda på dessa nivåer. Nato är också den organisation som har en trovärdig förmåga att leda operationer om det värsta skulle hända. Det går ju uppenbart bra att samarbeta med Nato idag vilket SAC – Natos flygtransportkommando och ISAF m.m visar. Att vara med i nästan allt utom i beslutskretsen är inte speciellt logiskt. Det behöver dock finnas tillräckliga nationella resurser för att säkerställa att de gemensamma resurserna kan tillföras och uthålligt fungera i ett operationsområde. Framförallt gäller det att ha nationella resurser som är attraktiva för omgivningen. Det ökar omvärldens vilja att hjälpa oss.
Författaren är överste 1. gr och ledamot av KKrVA.
Föredrag av Ulf Henricsson
Fd fördelningschefen och översten av 1gr Ulf Henricsson höll ett uppskattat föredrag om solidaritetsförklaringen, Ryssland och NATO i våras som vi nu publicerar i kväll. Välkommen med dina synpunkter på Ulfs anförande.
Osignerade artiklar som publiceras på bloggen är skrivna av redaktören. Alla läsare är välkomna med egna inlägg.
Osignerade artiklar som publiceras på bloggen är skrivna av redaktören. Alla läsare är välkomna med egna inlägg.
2010-08-23
Nu har vi bytt namn!
Vi har nu bytt namn till Försvar och säkerhet, för att bättre spegla inriktningen. Tack Förste Sergeanten för ditt vinnande förslag.
Vi hälsar nya och gamla läsare välkomna med att debattera dessa områden. Var vänliga och maila redaktören på krigskonst@yahoo.se med era bidrag eller lämna kommentarer på andras inlägg.
Ny veckans länk och en ny puffad artikel från Institute for War and Peace Reporting ligger ute.
Vi hälsar nya och gamla läsare välkomna med att debattera dessa områden. Var vänliga och maila redaktören på krigskonst@yahoo.se med era bidrag eller lämna kommentarer på andras inlägg.
Ny veckans länk och en ny puffad artikel från Institute for War and Peace Reporting ligger ute.
2010-08-22
Svenska trupper i Afghanistan
Fd Kabinettssekreteraren Pierre Schori skriver engagerat och intresserat om vår insats i Afghanistan på DN debatt igår.
Han hänvisar bland annat till det sviktande stödet bland afghanerna själva enligt Reuters. Intervjusvar från 552 afghanska män i provinserna Helmand och Kandahar bör nog tolkas med försiktighet avseende stödet bland afghaner i allmänhet. Originalrapporten från ICOS finns här för den intresserade.
Pierre Schori berör dock en mycket viktig faktor. Vad tycker afghanerna själva? Tyvärr verkar den mesta uppmärksammheten i väst vara inåtvänd dvs. vad tycker vi själva? Se exempelvis denna utomordentliga sammanställning hos pollingreport.com. Mätningar från gallup.com om afghanernas uppfattningar visar på klent förtroende för den afghanska regeringen och om stark skepsis för Talibanerna.
Här hemma stundar valet om en månad. Svensk trupp i Afghanistan verkar vara den enda frågan inom området försvars- och säkerhetspolitik som kan spela någon roll i valspurten. Den internationella kampanjen i Afghanistan har flera gånger bytt mål och strategier, vilket inte underlättat genomförandet. Vad tycker du om det svenska engagemanget?
Han hänvisar bland annat till det sviktande stödet bland afghanerna själva enligt Reuters. Intervjusvar från 552 afghanska män i provinserna Helmand och Kandahar bör nog tolkas med försiktighet avseende stödet bland afghaner i allmänhet. Originalrapporten från ICOS finns här för den intresserade.
Pierre Schori berör dock en mycket viktig faktor. Vad tycker afghanerna själva? Tyvärr verkar den mesta uppmärksammheten i väst vara inåtvänd dvs. vad tycker vi själva? Se exempelvis denna utomordentliga sammanställning hos pollingreport.com. Mätningar från gallup.com om afghanernas uppfattningar visar på klent förtroende för den afghanska regeringen och om stark skepsis för Talibanerna.
Här hemma stundar valet om en månad. Svensk trupp i Afghanistan verkar vara den enda frågan inom området försvars- och säkerhetspolitik som kan spela någon roll i valspurten. Den internationella kampanjen i Afghanistan har flera gånger bytt mål och strategier, vilket inte underlättat genomförandet. Vad tycker du om det svenska engagemanget?
2010-08-21
Scenarion om Iran
För den intresserade har jag lagt ut Center för Strategic and International Studies första brief om konflikten med Iran. Hela studien har letts av Anthony Cordesman som är mycket respekterad. Scenariona finns på sidorna 17-19, men det är väl värt att ögna igenom övriga sidor för att ta del av värdefull kunskap.
2010-08-20
Rysslands syn på den svenska solidaritetsförklaringen
av Kristian Gerner
Den svenska försvarspolitiska solidaritetsförklaringen hösten 2009 gentemot de baltiska staterna väckte en del debatt i Sverige. En rimlig inställning är att förklaringen hade retoriskt värde och uttryckte en principiell hållning men inte handlade om Sveriges rent militära förmåga och möjlighet att militärt bistå de baltiska staterna på deras eget område i det fall de skulle utsättas för hot eller angrepp från grannstaten Ryssland. Det var i detta sammanhang som ledningen för KKrVA:s avdelning V bad mig att under vintersymposiet 2010 ge min syn på Rysslands hållning till den svenska solidaritetsförklaringen. Eftersom den svenska förklaringen knappast hade någon större omedelbar betydelse för den ryska statsledningens syn på Sveriges militärpolitiska roll i Östersjöområdet, ansåg jag det mest relevant att belysa frågan i det större perspektiv som gäller politik, ideologi och försvarssyn i dagens Ryssland. Denna syn omfattar ett historiskt djupperspektiv.
Centralism, kontroll och misstänksamhet under Putin
Rysslands premiärminister Vladimir Putin var innan han första gången blev regeringschef i augusti 1999 chef för säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterföljare. Han byggde sin maktställning på säkerhetstjänsten och anpassade den till det moderna samhället. Jurij Andropov hade på sin tid som ledare för KGB 1967–1982 förnyat arbetsmetoderna. Han förenade selektiv repression med samhällsvetenskapliga undersökningar av levnadsförhållanden och attityder. KGB-ledningen var väl informerad om både missförhållanden och missnöje i sovjetsamhället, men större delen av befolkningen hölls i okunskap.
Michail Gorbatjov tog i tecknet av glasnostpolitiken bort repressionen. Samhällsvetenskapen blev offentlig och bidrog verksamt till att fylla den nya yttrandefriheten med kritiska analyser av missförhållandena. Under Putins tid som president 2000-2008 återkom mönstret med selektiv repression. Kritiska journalister antingen mördades under dunkla omständigheter eller drogs inför rätta och dömdes för ”spioneri”. Journalisten Vjatjeslav Kostikov använde i en artikel i veckotidningen Argumenty i fakty (Nr 16, 2007) begreppet strojka för att beskriva det framväxande putinska samhället, i en artikel som fick rubriken ”Huset som Putin har byggt”. Denna konstruktion, strojka, bars enligt Kostikov upp av de starka, på ryska ”siloviki”, det vill säga personal ur säkerhetstjänsten. Dessa människor utgjorde mellan 60 och 70 procent av alla högre tjänstemän i Ryssland.
Det hot mot Ryssland som definierades under Putin var inte bara militärt. Ideologiskt, för att inte tala om politiskt inflytande från omvärlden, uppfattades som ett hot mot Rysslands säkerhet. Under Putins andra period som president, började ickeregeringsanknutna internationella organisationer, NGOs, hindras från att verka i Ryssland. Så här sade Putin på en presskonferens i S:t Petersburg sommaren 2006 i samband med G 8:s möte i staden: ”Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land lika litet som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella organisationer.”1
Den amerikanska statsvetaren Laura Henry har i en undersökning av det civila samhället i Ryssland kommit fram till att NGOs, som är modellerade på motsvarande organisationer i västvärlden, och ägnar sig åt globala – transnationella – frågor har ”an adversarial relationship with the state”. Henneskollega Lisa McIntosh Sundstrom konstaterade att ryska NGOs som samarbetade med statsmakten var mer framgånsgsrika. Hon pekade på de ryska soldatmödrarna som exempel. Relationen till statsmakten var god så länge som organisationen tog upp enskilda fall av misshandel inom försvarsmakten, men soldatmödrarna bemöttes negativt av myndigheterna när de började tala om mänskliga rättigheter. Sundstrom framhöll också att den ryska lagstiftningen gällande NGOs var så vag att den inbjöd till godtyckligt agerande från statsmakten. En tredje amerikansk statsvetare, Alfred Evans, har betonat att regimen Putin drog en skarp skiljelinje mellan acceptabla och icke-acceptabla NGOs. Den ryska staten ger finansiellt stöd till de förra men ”stänger, förföljer eller
marginaliserar dem som anses handla mot de nationella intressena”.2
Slutsatsen är att själva begreppet ’nongovernmental organisation’ är främmande för och i den ryska politiska kultur som etablerades under Putin. Denna kultur utmärker sig för en i princip misstänksam hållning till omvärlden. Ur detta perspektiv var den svenska solidaritetsdeklarationen hösten 2009 att se som en bekräftelse av den ryska regimens föreställning att omvärlden, i detta fall Sverige, söker påverka Rysslands maktställning.
Ramar för opinionsbildning under Putin – Medvedev
Enligt World Press Freedom Index i oktober 2009 var Ryssland på plats 153 av 173 uppförda stater när det gällde medias frihet att arbeta ostört av myndigheterna. Det innebar att Ryssland hade gått ned 12 placeringar sedan 2008.3 Enligt en rapport från Reportrar utan gränser den 1 maj 2009 fick svartlistade regeringskritiker inte uppträda i den statliga televisionen. ”Traditionen” med mord på journalister och företrädare för kampen för mänskliga rättigheter, särskilt i Nordkaukasien, samtliga ouppklarade, fortsatte under 2009. Antalet mördade mellan mars 2000 och maj 2009 var fler än tjugo.4 När det gäller nyhets- och informationsförmedlare med principiellt allmän räckvidd tack vare publicering på webben framstår idag tidningen Novaja Gazeta, radiostationen Echo Moskvy och människorättsorganisationen ”Memorial”, vilken granskar övergreppen under Stalintiden, som de ledande kritiska rösterna i dagens ryska mediavärld. Novaja Gazeta och Echo Moskvy har anseende som ”the last bastions of press freedom in Russia.”5
Förekomsten av internet, där man inte bara kan läsa texter utan även lyssna till radioutsändningar och ladda ned TV-reportage och filmer, är en strukturell förutsättning för möjligheten att framföra och ta del av olika åsikter i Ryssland. På internet kan man ta del även av tidningar med relativt liten upplaga. Det innebär att den som aktivt söker efter nyheter i kontroversiella ämnen kan finna sådana. Sommaren 2009 genomförde på uppdrag av Reportrar utan gränser fem tyska journalister undersökningar av situationen för pressen i regionerna Moskva, Sverdlovsk, Archangelsk, Perm, Altaj, Vladivostok och Sotji.
De kunde inte finna att de centrala myndigheterna, Kreml, direkt påverkade media i de utvalda regionerna. I alla de undersökta regionerna fanns det oberoende media, vilka inte var finansierade av vare sig staten, lokala politiker och affärsmän eller NGOs. Bilden var emellertid ofta blandad. I Moskvaregionen kontrollerade de lokala myndigheterna fullständigt media i förstäderna Chimki och Odinzovo, medan det i städerna Klin, Suchovsk och Dubna fanns oberoende, kritiska media. Undersökningen bekräftade den vedertagna bilden att regionen Perm – där Memorial har ett centrum och där det finns ett lägermuseum om Gulag – är en ö av frihet i Ryssland. En lokal människorättsaktivist iPerm, Igor Averkiev, bekräftade för Reportrarutan gränser att det inte fanns några fallav påtryckningar på eller hot mot journalister där de senaste åren. När han fick vetaatt chefredaktören för webbtidningen El.ru i Jekaterinburg inte publicerade nyheter omhur illa underhållna gatorna var i staden av rädsla för att det skulle tas illa upp av stadens borgmästare, invände Averkiev att det iPerm var möjligt att testa var yttrandefrihetens gränser gick utan att detta skulle skapa några allvarliga problem.6
Rapporten från Reportrar utan gränser gav bilden att situationen för media i de ryska regionerna ger anledning till både hopp och oro. På den positiva sidan finns ett program som finansierades av USAID via NewEurasia Foundation, kallat ”the Russian Independent Print Media Program”. År 2004startades av detta program Association of Independent Regional Press (ANRI). Det finns alltså en professionell struktur för att stödja oberoende press i Ryssland. En motsvarighet för etermedia är the Foundation for Independent Radio Broadcasting, som startades av brittiska BBC 1999 och som möjliggör att ryska radiojournalister kan publicera material, som de inte kan sända genom ryska stationer, på internet (www.podst.ru).
På den negativa sidan fann man att merparten av media undvek politiskt känsliga ämnen för att, i ofta förekommande fall, inte riskera att mista bidrag från företag eller myndigheter. En allmän företeelse var att nyhetsförmedlingen påverkades av korruption, det vill säga att många tidningar publicerade vissa nyheter mot betalning för att göra reklam för lokala makthavare, så kallad zakazuzka. Ordet kan översättas med ”image-reklam”. Ett exempel på ekonomisk kontroll över media var ”Vaz Media Group” som från slutet av 2007 köpte upp lokala tidningar och etablerade nya, som visserligen var ekonomiskt oberoende av myndigheterna men i gengäld var ”i stort sett passiva i den politiska processen”.7 Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i dagens Ryssland finns möjligheter till en från statsmakten oberoende nyhetsinhämtning, men främst i lokala medier samt inom den begränsade del av befolkningen som aktivt använder internet för att informera sig.
Slutsatsen är att den patriotiska, mot omvärlden misstänksamma hållning som präglar den rikstäckande statliga televisionen i stor utsträckning bestämmer attityderna till främmande länder, bland demSverige. ”Rysslands syn” bör uppfattas som beteckning inte bara på den officiella utrikes- och försvarspolitiken utan även på flertalet medborgares, ”folkets”, hållning till omvärlden.
Rysslands väg
Den 10 september 2009 vände sig Rysslands president Dmitrij Medvedev till det ryska folket med programförklaringen ”Framåt, Ryssland”.8 Det var en deklaration i sovjetisk stil från den stagnationsperiod under Leonid Brezjnev som föregick Gorbatjovs perestrojka. Medvedev räknade precis som seden var under Brezjnev upp en rad missförhållanden men hävdade, också detta precis som Brezjnev brukade göra, att allt skulle ordna sig till det bästa under hans egen visa ledning. Medvedev nämnde bland problemen att det ryska civilsamhället är svagt och inte har någon utvecklad förmåga till självständig organisering eller initiativ. Demokratin är ännu inte stabil (ryska: neokrepsjaja demokratija).
Men Medvedev nämnde inte att det han beskrev var resultatet av Putins politik som president. Nu gällde det enligt Medvedev att övervinna ”sekelgammal ekonomisk efterblivenhet”, ”sekelgammal korruption” och ”vitt utbredda paternalistiska stämningar”. Ryssland hade visserligen haft två stora moderniseringsprojekt under Peter I respektive Stalin, men båda hade åstadkommits till priset av förnedring och förintelse av miljontals av ”våra landsmän”. Nu måste moderniseringen ske med hänsyn till både individens, samhällets och statens intressen. Man måste välja reformernas väg, men inte genom att påverkas av utländska modeller (underförstått: som Peter och Stalin gjort). Det förblev dock oklart vad Medvedev satte i det utländskas ställe. Han deklarerade:
”Vi måste under alla omständigheter uppmärksamma och vörda vår historia. Vi måste framför allt högakta vårt lands roll att under sekler stödja en balanserad världsordning. Ryssland har alltid, under alla skeden av sin etablering, strävat efter att åstadkomma en mer rättfärdig världsordning. Många gånger har just Ryssland erbjudit skydd åt små folk som hotats av förslavande och till och med förintelse. Så var det helt nyligen, när regimen Saakasjvili gjorde ett kriminellt anfall på Sydossetien. Flera gånger har Ryssland omintetgjort äventyrliga planer från pretendenter på världsherravälde. Ryssland har två gånger lett stora koalitioner: under 1800-talet motstått Napoleon och under 1900-talet förintat nazisterna. Både i krig och under fred har vårt folk kommit till hjälp när en rättvis sak krävt beslutsamma insatser. Ryssland har alltid varit en trogen allierad i krig och en hederlig partner i ekonomiska och diplomatiska affärer.
Medvedev framställde både Rysslands och Sovjetunionens historia som en berättelse om exemplarisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ur detta perspektiv är helt klart deklarationer från omvärlden, sådana som den svenska solidaritetsförklaringen, inte bara överflödiga, de måste även tolkas som aggressiva. Det vill säga att de går ut på
att bistå dem som har fientliga planer mot det fredliga och fredsälskande Ryssland. Det är att märka att Medvedev bara var kritisk mot Peter och Stalin för det lidande de åsamkat det ryska folket och inte med anledning av deras militära erövringar av andra folk. Medvedevs företrädare på presidentposten Vladimir Putin har framhållit Stalins förtjänster som ledare under Det stora fosterländska kriget, och även i Medvedevs perspektiv var detta krig rättfärdigt, inklusive dess förspel i form av anfallet på Finland 1939 och ockupationen av de baltiska staterna 1940, det vill säga den period som inledde andra världskriget i tecknet av den nazi-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939.
Alternativet till den svenska deklarationen: Valdai-doktrinen
I december 2009 publicerade diskussionsklubben Valdai en rapport av de ryska försvarsexperterna Sergej Karaganov och TimofejBordatjov under rubriken ”Towards a new Euro-Atlandic Security Architecture”.9 Karaganov och Bordatjov konstaterade att den ryska styrande eliten anser att den har besegrat ”totalitär kommunism”. Nu gällde det att åstadkomma ett system för kollektiv säkerhet i Europa. Att ett sådant
säkerhetssystem saknas har visats både av Natos angrepp på Jugoslavien 1999 och av konflikten i Kaukasus 2008 (syftningen är på kriget mellan Ryssland och Georgien).
De tillade att möjligheten att Nato utvidgades till Ukraina uppfattas som ett hot motden ryska elitens vitala säkerhetsintressen. Så länge som denna möjlighet kvarstod, fanns det ett hot om ett storkrig i Europa med oöverskådliga konsekvenser.10 Baltikum nämndes inte explicit men syftningen var klar i utsagan att ett samarbete mellan Nato och Ryssland var dömt att misslyckas så länge som hotet att Nato expanderade till Rysslands grannstater inte var undanröjt.11 Andemeningen är att redan den fullbordade utvidgningen österut innebar ett hot mot Ryssland. Med syftning på Natos expansion hävdade Karaganov och Bordatjov att alla parter borde undvika att tala om att bevaka ”särskilda intressezoner”, i alla fall i Europa.
Denna fras är tillämplig på Sveriges solidaritetsförklaring hösten 2009, som definierade en särskild svensk intressezon vid Rysslands västra gräns. Karaganov och Bordatjov presenterade fem scenarier för den framtida utvecklingen och lämnade i förekommande fall förklarande kommentarer till dem:
1. Status quo;
2. Status quo plus. Det skulle innebära ryska eftergifter beträffande
inflytelsesfärer;
3. Skapandet av ett system med särskilda avtal för kollektiv handling. Det skulle
medföra ett större ryskt inflytande, med bland annat en ordning för
energisäkerhet samt ett grundläggande avtal om odelbarhet och ömsesidiga
säkerhetsgarantier som uteslöt hotet att Nato utvidgades ytterligare och även hot
mot Rysslands vitala säkerhetsintressen. Det skulle vara hart när omöjligt för
Ryssland att ingå några säkerhetsavtal så länge som landet inte hade fått
garantier för att hotet från Nato inte skulle komma tillbaka;
4. Rysslands anslutning till Nato enligt den gamla franska modellen att inte deltaga
i själva den militära organiseringen;
5. Tillkomsten av ett nytt allomfattande europeiskt säkerhetsfördrag. Ett dylikt
fördrag med 14 paragrafer bifogades rapporten som appendix.
Allmänt pläderade de två ryska säkerhetsexperterna, vilka har nära relationer till den ryska elit som de i sin rapport nämner som subjekt, för en kollektiv säkerhetsordning som för tankarna till den Heliga alliansen och ”den europeiska konserten”. Den Heliga alliansen upprättades efter Napoleonkrigens slut under kongressen i Wien 1815. Därefter präglades säkerhetspolitiken av ”den europeiska konserten”, ett system där stormakterna var enade om att de hade olika intressesfärer och tillsammans höll ordning på tredskande nationer som polacker och ungrare. Krimkriget 1853–1856 var ett misslyckande för detta system, och Krimkrigets store förlorare var Ryssland. Därefter följde vad man kan kalla en europeisk säkerhetspolitik i Bismarcks tecken, och även den har relevans ur dagens ryska perspektiv.
Associationen till den Heliga alliansen och den europeiska konserten är inte slumpmässig. Karaganovs och Bordatjovs rapport andas 1800-tal, inte bara den Heliga alliansens och den europeiska konsertens första halva 1800-tal utan även den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks andra hälft av 1800-talet. Det gäller perioden efter den tyska segern över Frankrike 1871, Berlinkongressen 1878, som gällde ordningen på
Balkan, samt på Berlinkonferensen 1885, då stormakterna delade upp Afrika söderom Sahara mellan sig. Även här kan man se Ryssland som förlorare. 1878 berövades Ryssland frukterna av sin seger över osmanerna 1877, och 1885 blev Ryssland utan kolonier i Afrika.
I det nu aktuella ryska fallet vill man skapa en global ordning som styrs av stormakterna USA, Ryssland, Kina och Europa. Det perspektiv som förespeglas är närmast att Ryssland idag ska få spela en roll som motsvarar Tyska rikets i det europeiska säkerhetssystemet under Bismarcks tid som rikskansler. Väl att märka framhöll Karaganov och Bordatjov uttryckligen att de önskade att denna nya världsordning ska innebära press på Ryssland ”for improving the human rights situation and restraining the arbitrariness of uncontrolled bureaucracy”.12
Budskapet är klart: om Ryssland införlivas i ett kollektivt säkerhetssystem får USA och Nato på köpet ett demokratiskt och civiliserat Ryssland att leva med. Detta demokratiska Ryssland kommer till skillnad från vad som skedde med Tyskland under Wilhelm II inte att missbruka maktställningen till att försöka dominera Europa. Ur den ryska elitens perspektiv, så som det har presenterats av president Medvedev och de säkerhetspolitiska experterna Karaganov och Bordatjov, tillhör den svenska solidaritetsförklaringen det kalla krigets era. Den saknar relevans för aktuell rysk säkerhetspolitik. Denna politik går ut på att Ryssland blir en av stormakterna som tillsammans med USA, EU och Kina står som garant för ett kollektiv globalt säkerhetssystem. Detta system ska givetvis även omfatta Sverige. Vårt land kan således komma att bli föremål för en rysk solidaritetsdoktrin i Östersjöområdet.
Författaren är professor i historia vid Lunds universitet – specialiserad på Öst- och Centraleuropa – och ledamot av KKrVA.
Noter
1. Verbatim report on President Putin’s meeting
with participants of the ’Civil G8 2006’
International Forum of Non-governmental
Organisations, s. 26 http://en.civilg8.ru/documents/
1987.php 2006-09-19.
2. Dobczansky, Markian: “Russian Civil Society:
A Critical Assessment”, Kennan Institute
Meeting Report, XXIV:1 2006. (Russian
Civil Society. A Critical Assessment. Evans,
Arthur B.Jr., Henry, Laura A. och McIntosh
Sundstrom, Lisa Eds. M.E. Sharpe New York
2006).
3. “Eastern Europe’s media woes. Shut up or be
sued. Media freedom is under threat across
eastern Europe,” The Economist, 2009-10-
22.
4. http://www.unhcr.org/refworld/docid/49fea
99928.html 2009-10-27.
5. Russia: Heroes and Henchmen. The Work of
Journalists and the Media in the Russian Regions,
Reporters Without Borders september
2009, s 10. http://www.unhcr.org/refworld/
docid/4aaf955f2.html 2010-04-08.
6. Ibid, s 8.
7. Ibid, s 14.
8. Medvedev, Dmitrij: Rossija – vpered! http://
www.gazeta.ru/comments/2009/09/10_a_
3258568.shtml 2009-09-17.
9. Towards a new Euro-Atlantic Security Architecture.
Report of the Russian experts for the
Valdai Discussion Club Conference. London
8-10 December 2009. Ria Novosti 2009.
http://en.rian.ru/docs/valdai/publications.html
10. Ibid, s 7.
11. Ibid, s 10.
12. Ibid, s 13.
Den svenska försvarspolitiska solidaritetsförklaringen hösten 2009 gentemot de baltiska staterna väckte en del debatt i Sverige. En rimlig inställning är att förklaringen hade retoriskt värde och uttryckte en principiell hållning men inte handlade om Sveriges rent militära förmåga och möjlighet att militärt bistå de baltiska staterna på deras eget område i det fall de skulle utsättas för hot eller angrepp från grannstaten Ryssland. Det var i detta sammanhang som ledningen för KKrVA:s avdelning V bad mig att under vintersymposiet 2010 ge min syn på Rysslands hållning till den svenska solidaritetsförklaringen. Eftersom den svenska förklaringen knappast hade någon större omedelbar betydelse för den ryska statsledningens syn på Sveriges militärpolitiska roll i Östersjöområdet, ansåg jag det mest relevant att belysa frågan i det större perspektiv som gäller politik, ideologi och försvarssyn i dagens Ryssland. Denna syn omfattar ett historiskt djupperspektiv.
Centralism, kontroll och misstänksamhet under Putin
Rysslands premiärminister Vladimir Putin var innan han första gången blev regeringschef i augusti 1999 chef för säkerhetstjänsten FSB, KGB:s efterföljare. Han byggde sin maktställning på säkerhetstjänsten och anpassade den till det moderna samhället. Jurij Andropov hade på sin tid som ledare för KGB 1967–1982 förnyat arbetsmetoderna. Han förenade selektiv repression med samhällsvetenskapliga undersökningar av levnadsförhållanden och attityder. KGB-ledningen var väl informerad om både missförhållanden och missnöje i sovjetsamhället, men större delen av befolkningen hölls i okunskap.
Michail Gorbatjov tog i tecknet av glasnostpolitiken bort repressionen. Samhällsvetenskapen blev offentlig och bidrog verksamt till att fylla den nya yttrandefriheten med kritiska analyser av missförhållandena. Under Putins tid som president 2000-2008 återkom mönstret med selektiv repression. Kritiska journalister antingen mördades under dunkla omständigheter eller drogs inför rätta och dömdes för ”spioneri”. Journalisten Vjatjeslav Kostikov använde i en artikel i veckotidningen Argumenty i fakty (Nr 16, 2007) begreppet strojka för att beskriva det framväxande putinska samhället, i en artikel som fick rubriken ”Huset som Putin har byggt”. Denna konstruktion, strojka, bars enligt Kostikov upp av de starka, på ryska ”siloviki”, det vill säga personal ur säkerhetstjänsten. Dessa människor utgjorde mellan 60 och 70 procent av alla högre tjänstemän i Ryssland.
Det hot mot Ryssland som definierades under Putin var inte bara militärt. Ideologiskt, för att inte tala om politiskt inflytande från omvärlden, uppfattades som ett hot mot Rysslands säkerhet. Under Putins andra period som president, började ickeregeringsanknutna internationella organisationer, NGOs, hindras från att verka i Ryssland. Så här sade Putin på en presskonferens i S:t Petersburg sommaren 2006 i samband med G 8:s möte i staden: ”Jag accepterar inte att främmande regeringar finansierar politisk verksamhet i vårt land lika litet som att vår regering skulle finansiera politisk verksamhet i andra länder. Detta område är reserverat för våra medborgare och deras egna organisationer och verksamhet på detta område måste finansieras av vårt eget folk, av våra offentliga eller finansiella organisationer.”1
Den amerikanska statsvetaren Laura Henry har i en undersökning av det civila samhället i Ryssland kommit fram till att NGOs, som är modellerade på motsvarande organisationer i västvärlden, och ägnar sig åt globala – transnationella – frågor har ”an adversarial relationship with the state”. Henneskollega Lisa McIntosh Sundstrom konstaterade att ryska NGOs som samarbetade med statsmakten var mer framgånsgsrika. Hon pekade på de ryska soldatmödrarna som exempel. Relationen till statsmakten var god så länge som organisationen tog upp enskilda fall av misshandel inom försvarsmakten, men soldatmödrarna bemöttes negativt av myndigheterna när de började tala om mänskliga rättigheter. Sundstrom framhöll också att den ryska lagstiftningen gällande NGOs var så vag att den inbjöd till godtyckligt agerande från statsmakten. En tredje amerikansk statsvetare, Alfred Evans, har betonat att regimen Putin drog en skarp skiljelinje mellan acceptabla och icke-acceptabla NGOs. Den ryska staten ger finansiellt stöd till de förra men ”stänger, förföljer eller
marginaliserar dem som anses handla mot de nationella intressena”.2
Slutsatsen är att själva begreppet ’nongovernmental organisation’ är främmande för och i den ryska politiska kultur som etablerades under Putin. Denna kultur utmärker sig för en i princip misstänksam hållning till omvärlden. Ur detta perspektiv var den svenska solidaritetsdeklarationen hösten 2009 att se som en bekräftelse av den ryska regimens föreställning att omvärlden, i detta fall Sverige, söker påverka Rysslands maktställning.
Ramar för opinionsbildning under Putin – Medvedev
Enligt World Press Freedom Index i oktober 2009 var Ryssland på plats 153 av 173 uppförda stater när det gällde medias frihet att arbeta ostört av myndigheterna. Det innebar att Ryssland hade gått ned 12 placeringar sedan 2008.3 Enligt en rapport från Reportrar utan gränser den 1 maj 2009 fick svartlistade regeringskritiker inte uppträda i den statliga televisionen. ”Traditionen” med mord på journalister och företrädare för kampen för mänskliga rättigheter, särskilt i Nordkaukasien, samtliga ouppklarade, fortsatte under 2009. Antalet mördade mellan mars 2000 och maj 2009 var fler än tjugo.4 När det gäller nyhets- och informationsförmedlare med principiellt allmän räckvidd tack vare publicering på webben framstår idag tidningen Novaja Gazeta, radiostationen Echo Moskvy och människorättsorganisationen ”Memorial”, vilken granskar övergreppen under Stalintiden, som de ledande kritiska rösterna i dagens ryska mediavärld. Novaja Gazeta och Echo Moskvy har anseende som ”the last bastions of press freedom in Russia.”5
Förekomsten av internet, där man inte bara kan läsa texter utan även lyssna till radioutsändningar och ladda ned TV-reportage och filmer, är en strukturell förutsättning för möjligheten att framföra och ta del av olika åsikter i Ryssland. På internet kan man ta del även av tidningar med relativt liten upplaga. Det innebär att den som aktivt söker efter nyheter i kontroversiella ämnen kan finna sådana. Sommaren 2009 genomförde på uppdrag av Reportrar utan gränser fem tyska journalister undersökningar av situationen för pressen i regionerna Moskva, Sverdlovsk, Archangelsk, Perm, Altaj, Vladivostok och Sotji.
De kunde inte finna att de centrala myndigheterna, Kreml, direkt påverkade media i de utvalda regionerna. I alla de undersökta regionerna fanns det oberoende media, vilka inte var finansierade av vare sig staten, lokala politiker och affärsmän eller NGOs. Bilden var emellertid ofta blandad. I Moskvaregionen kontrollerade de lokala myndigheterna fullständigt media i förstäderna Chimki och Odinzovo, medan det i städerna Klin, Suchovsk och Dubna fanns oberoende, kritiska media. Undersökningen bekräftade den vedertagna bilden att regionen Perm – där Memorial har ett centrum och där det finns ett lägermuseum om Gulag – är en ö av frihet i Ryssland. En lokal människorättsaktivist iPerm, Igor Averkiev, bekräftade för Reportrarutan gränser att det inte fanns några fallav påtryckningar på eller hot mot journalister där de senaste åren. När han fick vetaatt chefredaktören för webbtidningen El.ru i Jekaterinburg inte publicerade nyheter omhur illa underhållna gatorna var i staden av rädsla för att det skulle tas illa upp av stadens borgmästare, invände Averkiev att det iPerm var möjligt att testa var yttrandefrihetens gränser gick utan att detta skulle skapa några allvarliga problem.6
Rapporten från Reportrar utan gränser gav bilden att situationen för media i de ryska regionerna ger anledning till både hopp och oro. På den positiva sidan finns ett program som finansierades av USAID via NewEurasia Foundation, kallat ”the Russian Independent Print Media Program”. År 2004startades av detta program Association of Independent Regional Press (ANRI). Det finns alltså en professionell struktur för att stödja oberoende press i Ryssland. En motsvarighet för etermedia är the Foundation for Independent Radio Broadcasting, som startades av brittiska BBC 1999 och som möjliggör att ryska radiojournalister kan publicera material, som de inte kan sända genom ryska stationer, på internet (www.podst.ru).
På den negativa sidan fann man att merparten av media undvek politiskt känsliga ämnen för att, i ofta förekommande fall, inte riskera att mista bidrag från företag eller myndigheter. En allmän företeelse var att nyhetsförmedlingen påverkades av korruption, det vill säga att många tidningar publicerade vissa nyheter mot betalning för att göra reklam för lokala makthavare, så kallad zakazuzka. Ordet kan översättas med ”image-reklam”. Ett exempel på ekonomisk kontroll över media var ”Vaz Media Group” som från slutet av 2007 köpte upp lokala tidningar och etablerade nya, som visserligen var ekonomiskt oberoende av myndigheterna men i gengäld var ”i stort sett passiva i den politiska processen”.7 Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i dagens Ryssland finns möjligheter till en från statsmakten oberoende nyhetsinhämtning, men främst i lokala medier samt inom den begränsade del av befolkningen som aktivt använder internet för att informera sig.
Slutsatsen är att den patriotiska, mot omvärlden misstänksamma hållning som präglar den rikstäckande statliga televisionen i stor utsträckning bestämmer attityderna till främmande länder, bland demSverige. ”Rysslands syn” bör uppfattas som beteckning inte bara på den officiella utrikes- och försvarspolitiken utan även på flertalet medborgares, ”folkets”, hållning till omvärlden.
Rysslands väg
Den 10 september 2009 vände sig Rysslands president Dmitrij Medvedev till det ryska folket med programförklaringen ”Framåt, Ryssland”.8 Det var en deklaration i sovjetisk stil från den stagnationsperiod under Leonid Brezjnev som föregick Gorbatjovs perestrojka. Medvedev räknade precis som seden var under Brezjnev upp en rad missförhållanden men hävdade, också detta precis som Brezjnev brukade göra, att allt skulle ordna sig till det bästa under hans egen visa ledning. Medvedev nämnde bland problemen att det ryska civilsamhället är svagt och inte har någon utvecklad förmåga till självständig organisering eller initiativ. Demokratin är ännu inte stabil (ryska: neokrepsjaja demokratija).
Men Medvedev nämnde inte att det han beskrev var resultatet av Putins politik som president. Nu gällde det enligt Medvedev att övervinna ”sekelgammal ekonomisk efterblivenhet”, ”sekelgammal korruption” och ”vitt utbredda paternalistiska stämningar”. Ryssland hade visserligen haft två stora moderniseringsprojekt under Peter I respektive Stalin, men båda hade åstadkommits till priset av förnedring och förintelse av miljontals av ”våra landsmän”. Nu måste moderniseringen ske med hänsyn till både individens, samhällets och statens intressen. Man måste välja reformernas väg, men inte genom att påverkas av utländska modeller (underförstått: som Peter och Stalin gjort). Det förblev dock oklart vad Medvedev satte i det utländskas ställe. Han deklarerade:
”Vi måste under alla omständigheter uppmärksamma och vörda vår historia. Vi måste framför allt högakta vårt lands roll att under sekler stödja en balanserad världsordning. Ryssland har alltid, under alla skeden av sin etablering, strävat efter att åstadkomma en mer rättfärdig världsordning. Många gånger har just Ryssland erbjudit skydd åt små folk som hotats av förslavande och till och med förintelse. Så var det helt nyligen, när regimen Saakasjvili gjorde ett kriminellt anfall på Sydossetien. Flera gånger har Ryssland omintetgjort äventyrliga planer från pretendenter på världsherravälde. Ryssland har två gånger lett stora koalitioner: under 1800-talet motstått Napoleon och under 1900-talet förintat nazisterna. Både i krig och under fred har vårt folk kommit till hjälp när en rättvis sak krävt beslutsamma insatser. Ryssland har alltid varit en trogen allierad i krig och en hederlig partner i ekonomiska och diplomatiska affärer.
Medvedev framställde både Rysslands och Sovjetunionens historia som en berättelse om exemplarisk utrikes- och säkerhetspolitik. Ur detta perspektiv är helt klart deklarationer från omvärlden, sådana som den svenska solidaritetsförklaringen, inte bara överflödiga, de måste även tolkas som aggressiva. Det vill säga att de går ut på
att bistå dem som har fientliga planer mot det fredliga och fredsälskande Ryssland. Det är att märka att Medvedev bara var kritisk mot Peter och Stalin för det lidande de åsamkat det ryska folket och inte med anledning av deras militära erövringar av andra folk. Medvedevs företrädare på presidentposten Vladimir Putin har framhållit Stalins förtjänster som ledare under Det stora fosterländska kriget, och även i Medvedevs perspektiv var detta krig rättfärdigt, inklusive dess förspel i form av anfallet på Finland 1939 och ockupationen av de baltiska staterna 1940, det vill säga den period som inledde andra världskriget i tecknet av den nazi-sovjetiska icke-angreppspakten av den 23 augusti 1939.
Alternativet till den svenska deklarationen: Valdai-doktrinen
I december 2009 publicerade diskussionsklubben Valdai en rapport av de ryska försvarsexperterna Sergej Karaganov och TimofejBordatjov under rubriken ”Towards a new Euro-Atlandic Security Architecture”.9 Karaganov och Bordatjov konstaterade att den ryska styrande eliten anser att den har besegrat ”totalitär kommunism”. Nu gällde det att åstadkomma ett system för kollektiv säkerhet i Europa. Att ett sådant
säkerhetssystem saknas har visats både av Natos angrepp på Jugoslavien 1999 och av konflikten i Kaukasus 2008 (syftningen är på kriget mellan Ryssland och Georgien).
De tillade att möjligheten att Nato utvidgades till Ukraina uppfattas som ett hot motden ryska elitens vitala säkerhetsintressen. Så länge som denna möjlighet kvarstod, fanns det ett hot om ett storkrig i Europa med oöverskådliga konsekvenser.10 Baltikum nämndes inte explicit men syftningen var klar i utsagan att ett samarbete mellan Nato och Ryssland var dömt att misslyckas så länge som hotet att Nato expanderade till Rysslands grannstater inte var undanröjt.11 Andemeningen är att redan den fullbordade utvidgningen österut innebar ett hot mot Ryssland. Med syftning på Natos expansion hävdade Karaganov och Bordatjov att alla parter borde undvika att tala om att bevaka ”särskilda intressezoner”, i alla fall i Europa.
Denna fras är tillämplig på Sveriges solidaritetsförklaring hösten 2009, som definierade en särskild svensk intressezon vid Rysslands västra gräns. Karaganov och Bordatjov presenterade fem scenarier för den framtida utvecklingen och lämnade i förekommande fall förklarande kommentarer till dem:
1. Status quo;
2. Status quo plus. Det skulle innebära ryska eftergifter beträffande
inflytelsesfärer;
3. Skapandet av ett system med särskilda avtal för kollektiv handling. Det skulle
medföra ett större ryskt inflytande, med bland annat en ordning för
energisäkerhet samt ett grundläggande avtal om odelbarhet och ömsesidiga
säkerhetsgarantier som uteslöt hotet att Nato utvidgades ytterligare och även hot
mot Rysslands vitala säkerhetsintressen. Det skulle vara hart när omöjligt för
Ryssland att ingå några säkerhetsavtal så länge som landet inte hade fått
garantier för att hotet från Nato inte skulle komma tillbaka;
4. Rysslands anslutning till Nato enligt den gamla franska modellen att inte deltaga
i själva den militära organiseringen;
5. Tillkomsten av ett nytt allomfattande europeiskt säkerhetsfördrag. Ett dylikt
fördrag med 14 paragrafer bifogades rapporten som appendix.
Allmänt pläderade de två ryska säkerhetsexperterna, vilka har nära relationer till den ryska elit som de i sin rapport nämner som subjekt, för en kollektiv säkerhetsordning som för tankarna till den Heliga alliansen och ”den europeiska konserten”. Den Heliga alliansen upprättades efter Napoleonkrigens slut under kongressen i Wien 1815. Därefter präglades säkerhetspolitiken av ”den europeiska konserten”, ett system där stormakterna var enade om att de hade olika intressesfärer och tillsammans höll ordning på tredskande nationer som polacker och ungrare. Krimkriget 1853–1856 var ett misslyckande för detta system, och Krimkrigets store förlorare var Ryssland. Därefter följde vad man kan kalla en europeisk säkerhetspolitik i Bismarcks tecken, och även den har relevans ur dagens ryska perspektiv.
Associationen till den Heliga alliansen och den europeiska konserten är inte slumpmässig. Karaganovs och Bordatjovs rapport andas 1800-tal, inte bara den Heliga alliansens och den europeiska konsertens första halva 1800-tal utan även den tyske rikskanslern Otto von Bismarcks andra hälft av 1800-talet. Det gäller perioden efter den tyska segern över Frankrike 1871, Berlinkongressen 1878, som gällde ordningen på
Balkan, samt på Berlinkonferensen 1885, då stormakterna delade upp Afrika söderom Sahara mellan sig. Även här kan man se Ryssland som förlorare. 1878 berövades Ryssland frukterna av sin seger över osmanerna 1877, och 1885 blev Ryssland utan kolonier i Afrika.
I det nu aktuella ryska fallet vill man skapa en global ordning som styrs av stormakterna USA, Ryssland, Kina och Europa. Det perspektiv som förespeglas är närmast att Ryssland idag ska få spela en roll som motsvarar Tyska rikets i det europeiska säkerhetssystemet under Bismarcks tid som rikskansler. Väl att märka framhöll Karaganov och Bordatjov uttryckligen att de önskade att denna nya världsordning ska innebära press på Ryssland ”for improving the human rights situation and restraining the arbitrariness of uncontrolled bureaucracy”.12
Budskapet är klart: om Ryssland införlivas i ett kollektivt säkerhetssystem får USA och Nato på köpet ett demokratiskt och civiliserat Ryssland att leva med. Detta demokratiska Ryssland kommer till skillnad från vad som skedde med Tyskland under Wilhelm II inte att missbruka maktställningen till att försöka dominera Europa. Ur den ryska elitens perspektiv, så som det har presenterats av president Medvedev och de säkerhetspolitiska experterna Karaganov och Bordatjov, tillhör den svenska solidaritetsförklaringen det kalla krigets era. Den saknar relevans för aktuell rysk säkerhetspolitik. Denna politik går ut på att Ryssland blir en av stormakterna som tillsammans med USA, EU och Kina står som garant för ett kollektiv globalt säkerhetssystem. Detta system ska givetvis även omfatta Sverige. Vårt land kan således komma att bli föremål för en rysk solidaritetsdoktrin i Östersjöområdet.
Författaren är professor i historia vid Lunds universitet – specialiserad på Öst- och Centraleuropa – och ledamot av KKrVA.
Noter
1. Verbatim report on President Putin’s meeting
with participants of the ’Civil G8 2006’
International Forum of Non-governmental
Organisations, s. 26 http://en.civilg8.ru/documents/
1987.php 2006-09-19.
2. Dobczansky, Markian: “Russian Civil Society:
A Critical Assessment”, Kennan Institute
Meeting Report, XXIV:1 2006. (Russian
Civil Society. A Critical Assessment. Evans,
Arthur B.Jr., Henry, Laura A. och McIntosh
Sundstrom, Lisa Eds. M.E. Sharpe New York
2006).
3. “Eastern Europe’s media woes. Shut up or be
sued. Media freedom is under threat across
eastern Europe,” The Economist, 2009-10-
22.
4. http://www.unhcr.org/refworld/docid/49fea
99928.html 2009-10-27.
5. Russia: Heroes and Henchmen. The Work of
Journalists and the Media in the Russian Regions,
Reporters Without Borders september
2009, s 10. http://www.unhcr.org/refworld/
docid/4aaf955f2.html 2010-04-08.
6. Ibid, s 8.
7. Ibid, s 14.
8. Medvedev, Dmitrij: Rossija – vpered! http://
www.gazeta.ru/comments/2009/09/10_a_
3258568.shtml 2009-09-17.
9. Towards a new Euro-Atlantic Security Architecture.
Report of the Russian experts for the
Valdai Discussion Club Conference. London
8-10 December 2009. Ria Novosti 2009.
http://en.rian.ru/docs/valdai/publications.html
10. Ibid, s 7.
11. Ibid, s 10.
12. Ibid, s 13.
2010-08-19
I morgon publicerat föredrag av Kristian Gerner
I morgon publicerar vi ett föredrag om rysk syn på den svenska solidaritetsförklaringen som Professor Kristian Gerner höll för Krigsvetenskapsakademin i våras. Professor Gerners historiska djup och känsla för ett ryskt perspektiv är värdefullt när en strateg ska försöka bedöma den växelverkan som kan uppstå mellan olika krafter.
Artikel från Financial Times
Ny puffad artikel om det politiska vacuumet i Irak.
Kan det bli en ny skådeplats för iranska manövrar mot USA i städer som Baghdad och Basra? Lägg därtill vältränade kurdiska enheter
som finns i de norra delarna av landet, där situationen kring Kirkuk börjar bli explosiv.
Påminner om att vi tar emot förslag på nytt namn på bloggen.
I morgon hoppas vi kunna publicera en ny artikel om närområdet.
Kan det bli en ny skådeplats för iranska manövrar mot USA i städer som Baghdad och Basra? Lägg därtill vältränade kurdiska enheter
som finns i de norra delarna av landet, där situationen kring Kirkuk börjar bli explosiv.
Påminner om att vi tar emot förslag på nytt namn på bloggen.
I morgon hoppas vi kunna publicera en ny artikel om närområdet.
2010-08-18
Hur göra Östersjöregionen stabil, konkurrenskraftig och miljömässigt ren?
av Annika Nordgren Christensen
Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.
På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.
Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2 000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030. Cirka 52 000 fartyg passerar Gotland varje år. Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och de ryska oljetransporterna ska fördubblas. Förra året uppgick kuststaternas sammanlagda bruttonationalprodukt till över 12 % av hela världens BNP.
Energiinfrastruktur och export klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna. Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? På riktigt? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?
Det saknas inte goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU. Det var en framgång för det svenska ordförandeskapet och slutsatserna av strategin innebär att Östersjön blir ett pilotprojekt för snabbare och strängare åtgärder, inklusive särskilda stödmöjligheter.
Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel. Hur kan vi då lyckas den här gången?
För det första är det en självklarhet att strategin kräver en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är vare sig särskilt intelligent eller effektivt.
För det andra måste vi komma till rätta med det kaos av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Regionala utmaningar kan endast mötas på ett effektivt sätt genom regional samverkan och regionala lösningar. Endast genom att involvera alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, kan vi åstadkomma målen i strategin.
För det tredje måste genomförande och status säkras genom att ärendena hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och att EU-kommissionen ges en stark roll i genomförandet.
Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. EU:s Östersjöstrategi får inte bli en skiljemur. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad. Östersjön är ju som bekant inte EU:sinnanhav. Sedan den stora östutvidgningen 2004 är åtta av nio Östersjöländer medlemmar i EU. I det viktigaste forat för Östersjön – EU – är Ryssland inte med. Således kanske inte EU är det mest betydelsefulla forat för Östersjön? I alla fall inte så länge inte EU har en gemensam Rysslandspolitik och det görs affärer som bara befäster Moskvas trygga förvissning om att man ringer till huvudstäder och gör upp direkt, utan att besväras av Bryssel. Ska vi mot bakgrund av
detta fortsätta lägga alla ägg i EU-korgen?
Mitt svar är nej.
Det är klart att det är bra för Ryssland och för andra länder utanför EU att se att unionen kan formulera sig gemensamt kring vår region. Men det innebär ju inte att man kan förvänta sig att Ryssland och andra automatiskt börjar verkställa beslut som EU har fattat inom sig. Det räcker att vända på resonemanget, så förstår man nu när Östersjöstrategin är antagen står vi inför ett nytt skede. Jag har redan tryckt på vikten av att integrera Ryssland, men om vi ska lyckas med det måste vi formulera en gemensam vision där både reella och formella maktcentra i Ryssland känner delaktighet. Jag tror i det avseendet mindre på vackra formuleringar om fredens innanhav och mer på att förklä eller omsätta – välj själv vilket som passar bäst – det mesta till business. Det är nog så vi når våra ryska vänner.
Låt mig så gå till konkreta åtgärder för jag tror vore Östersjöns bästa. Mycket är tankar som har tänkts och också i viss mån formulerats inom ramen för Försvarsberedningen under årens lopp. Något är säkert alldeles ogörligt, annat torde vara mindre kontroversiellt, för somligt har ju hänt de senaste åren. T ex har Sverige tillsammans med Finland byggt en gemensam Östersjöövervakning. Åtta länder delar civil och militär sjölägesinformation i SUCBAS, Sea Surveillance Cooperation Baltic Sea, vilket skapar en helt ny och samlad bild över vad som händer på Östersjön. Fram till detta blev verklighet har informationen varit uppdelad mellan länder, men också mellan olika myndigheter inom länderna. I Sverige har Försvarsmakten och Kustbevakningen haft olika system och radarbilder, men nu kopplas alltså sjölägesinformation samman, vilket innebär att våra myndigheter delar med sig av vad de vet till varandra och till sju andra Östersjöländer. Finland, Danmark och Sverige har 2009 fått tillgång till varandras radarbilder och databaser elektroniskt. Fem andra länder byter i ett första steg information med oss manuellt. På sikt kan EU:s länder koppla ihop samarbetet kring sjölägesbilden på Östersjön med liknande samarbeten på andra håll i Europa.
I luften vill man luftövervaka gemensamt med Norge och Finland, med vidare potential till de Baltiska länderna, inom ramen för Natos system för utbyte av luftlägesbilder. Det är bra. Sverige bör verka för samordnad patrullering och kontroll av både miljö- och sjösäkerhet i Östersjöregionen. Sverige bör i sammanhanget kunna bidra med både civila och militära förmågor. Målet ska vara att öka utnyttjandegraden av befintliga marina och övervakningsförmågor i Östersjöregionen.
Vidare är det angeläget att Sverige, genom International Maritime Organisation, IMO, tillsammans med övriga kuststater tar initiativ för att ta fram ett gemensamt regelverk för ökad säkerhet. Gemensamma regler kan innefatta säkerhetskrav beträffande bl a lastning, lossning, transporter, rapportering av läckor samt ansvar vid olyckor. Inspektion av fartyg bör kunna samordnas i Östersjöregionen med länder som Danmark, Finland, och Estland, vilka Sverige har ett nära polisärt, kustbevaknings- och tullsamarbete med. Samarbete avseende sjöräddning, miljösanering och isbrytning bör utvecklas. Rederier och försäkringsbolag bör i ökad utsträckning
engageras i frågor som rör Östersjöns säkerhet, i förebyggande arbete såväl som rörande effekter av olyckor.
Och om man ska ta i ordentligt kan man smaka på ett förslag om att en ökad integrering bör kunna ske på nationell nivå, mellan de sjöverkande myndigheterna, inklusive Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Polisen. Vad sägs om att bilda en gemensam myndighet för icke-militära och statligt ägda sjöverkande förmågor?
Myndigheter kan bara regeringen upprätta eller lägga ner och verkställandet av Östersjöstrategin ligger framför allt på regeringarna – och redan med det konstaterandet känner man akut leda. För det vet vi alla att starka samarbeten och uthålligt arbete utförs enbart om samhällets alla nivåer är med på vagnen. Det behövs därmed ett omfattande samarbete inom den offentliga och den privata sektorn.
Detta var också en av huvudpunkterna vid det stora toppmöte som hölls nyligen i Helsingfors, Baltic Sea Action Summit. Där samlades regionens stats- och regeringsöverhuvuden samt företag och organisationer som är beredda att genomföra konkreta projekt för Östersjön. Bland gästerna återfanns bland andra Rysslands premiärminister och Sveriges konung och om allt går som staterna har kommit överens om beräknas Östersjön kunna vara i gott skick år 2021. Halleluja!
Bland de mest ambitiösa åtagandena var Polens löfte att förbjuda tvättmedel som innehåller fosfat före år 2014, Rysslands åtagande att fortsätta renovera reningsverket i Kaliningrad samt Sveriges besked att fördubbla stödet till Östersjökommissionen Helcom, från 4,5 miljoner till 9 miljoner euro. Kan det månne ha att göra med att Sverige övertog ordförandeposten i HELCOM i maj 2010? Slås vi inte alla av häpnad inför denna handlingskraft? Eller är det bara jag som är otålig?
Jag vill slå ett slag för vänorten, denna gamla företeelse från slutet av 30-talet. Det kanske inte andas speciellt mycket handlingskraft direkt, men vissa saker är inte dåliga bara för att man kom på dem för länge sedan. Efter kriget var det många som hoppades på att man genom samarbete på kommunnivå skulle kunna överbrygga motsättningar och öka förståelsen mellan folk. Jag tror på möten mellan människor, projekt som växer underifrån, handel och flöden av människor och idéer. Jag tror särskilt mycket på det i Östersjöregionen. Fortfarande är det få i min bekantskapskrets som har rest runt i våra östra grannländer, om man undantar Finland såklart. Man är oftare i Thailand än i Tallin. Här finns med andra ord mycket att göra och låt mig ta Karlskrona som exempel. Karlskrona har vänortsutbyte med Klaipeda i Litauen, Gdynia i Polen, Baltijsk i ryska Kaliningradregionen, Rostock i Tyskland och Aizpute i Lettland sedan förra året. Vad de gör har jag faktiskt ingen aning om, men jag tror det är ett effektivt sätt att underminera fördomar, bygga vänskapsband och finna hur många intressen vi har gemensamt i vår region. Hela det här resonemanget förutsätter att det inte bli insändarstorm i lokaltidningen om kommunalrådet reser utanför kommungränsen för dyra pengar, och kanske Gud förbjude har trevligt på kuppen!
Jag inledde ganska dystert med att beskriva Östersjöns akuta miljösituation. Jag ska sluta med det som är hoppfullt och andas möjligheter, nämligen Östersjöns ekonomiska potential. För att denna potential ska kunna utnyttjas krävs en tät Östersjöintegration med en fungerande inre marknad, satsningar och utbyten inom forskning och utveckling, mer av gemensamma strukturer för övervakning och kontroll, ökat utbyte och resande mellan Östersjöns strandstater, gemensamma åtgärder för bättre miljö och minskad klimatpåverkan – något människor på lokal och regional nivå är bra på att samverka kring.
Vi måste gemensamt se till att Östersjön inte reduceras till en hårt belastad farled där den ökande trafiken – med farliga laster dessutom – accelererar spänning och rivalitet.
Till sist: en välmående Östersjö är en förutsättning för en blomstrande och attraktiv region. Vi måste utgå från vad ekosystemen klarar av och handla därefter. EU:s Östersjöstrategi är ett startskott, inte en slutpunkt. Man kan nog inte förvänta sig några underverk, men man bör ställa krav på ett seriöst arbete från statsmakternas sida – och inte bara det. Glöm inte vad jag sade om det mellanfolkliga samarbetet. Nästa gång ditt kommunalråd åker till främmande ort, skriv en insändare om att det inte var en dag för tidigt!
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot
av KKrVA.
Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Sju av de tio största döda havsbottnarna i världen finns i Östersjön. Det motsvarar cirka en tiondel av Sveriges yta, eller hela Danmark.
På dessa bottnar, eller snarare inbäddade i dem, vilar dumpad ammunition, gamla stridsmedel och i värsta fall nukleärt avfall, sida vid sida med olika former av ledningar som knyter fast länder i ömsesidiga beroenden – eller som skapar ökade risker för incidenter och konflikter, beroende hur man ser på saken.
Det bor cirka 90 miljoner människor runt Östersjön och på Östersjön transporteras omkring 15 procent av hela världens frakttrafik. Hela tiden är minst 2 000 handelsfartyg i rörelse och antalet beräknas öka med över 50 procent till år 2030. Cirka 52 000 fartyg passerar Gotland varje år. Jag har läst uppgifter från Kustbevakningen om att uppemot 20 % av fartygen på Östersjön transporterar miljöfarlig last, inkl olja och gas. Över 80 % av den finska utrikeshandeln går på köl genom Östersjön och för Ryssland är den siffran 40 % – och de ryska oljetransporterna ska fördubblas. Förra året uppgick kuststaternas sammanlagda bruttonationalprodukt till över 12 % av hela världens BNP.
Energiinfrastruktur och export klassas som ryska vitala strategiska intressen och energivapnet används som bekant för politiskt inflytande. En stor del ägs av ryska staten, plus att det finns en icke oansenlig del privatekonomiska intressen hos den politiska eliten, vilket inte torde göra engagemanget mindre. Å andra sidan blir flöden ut ur Ryssland en samarbetsfråga, på samma sätt som sjösäkerheten. Olyckor och friktioner är helt enkelt inte bra för affärerna. Och apropå olyckor måste man fråga sig hur vi skulle hantera en Exxon Valdez i Östersjön? På riktigt? Vet vi ens vilka resurser Östersjöstaterna gemensamt kan skrapa ihop när det gäller olyckshantering? Vi tror vi vet, men är det någon som har inventerat annat än fina tabeller över sådant som ibland man vill ha, borde ha fått eller eventuellt kan hoppas på?
Det saknas inte goda ambitioner när det gäller Östersjöns havsmiljö. Helsingforskommissionen, Helcom, tillkom 1977, Östersjöns miljödeklaration antogs den 9 april 1992, Östersjöns Agenda 21-arbete initierades av statsministrar i länderna kring Östersjön 1996, Aktionsplanen för Östersjön antogs i november 2008 och EU:s Östersjöstrategi antogs av Europeiska rådet i oktober 2009. Genom Östersjöstrategin skapas för första gången en intern EU-strategi för en specifik makroregion. Strategin är tänkt att fungera som en modell för regional problemlösning och identitetsskapande inom hela EU. Det var en framgång för det svenska ordförandeskapet och slutsatserna av strategin innebär att Östersjön blir ett pilotprojekt för snabbare och strängare åtgärder, inklusive särskilda stödmöjligheter.
Några exempel på alla de projekt som ryms inom EU:s Östersjöstrategi är att minska gödselanvändningen i jordbruket, att förbättra samarbetet mellan universitet och öka studenters och forskares rörlighet inom regionen, att minska risken för oljeläckage genom att skapa så kallade havsmotorvägar, att samordna ländernas sjöövervakning och ta gemensamma krafttag mot människohandel. Hur kan vi då lyckas den här gången?
För det första är det en självklarhet att strategin kräver en stark integrering av jordbruket och fisket i strategin eftersom det är dessa två näringar som har störst negativ miljöpåverkan på Östersjön. Att med ena handen genom befintliga EU-medel som jordbruksstöd förvärra miljösituationen i Östersjön, samtidigt som man med Östersjöstrategin i andra handen försöker läsa dem, är vare sig särskilt intelligent eller effektivt.
För det andra måste vi komma till rätta med det kaos av konkurrerande aktiviteter och överlappande kompetenser och myndigheter som finns i Östersjön. Regionala utmaningar kan endast mötas på ett effektivt sätt genom regional samverkan och regionala lösningar. Endast genom att involvera alla länder, sektorer och administrativa nivåer i en integrerad planering och förvaltning av Östersjön, kan vi åstadkomma målen i strategin.
För det tredje måste genomförande och status säkras genom att ärendena hanteras på högsta politiska nivå inom Europeiska rådet och att EU-kommissionen ges en stark roll i genomförandet.
Och, för det fjärde: Ryssland måste integreras mer i Östersjösamarbetet. EU:s Östersjöstrategi får inte bli en skiljemur. Ett av många argument är att den värsta utsläppskällan till Östersjön är avloppen från ryska Kaliningrad. Östersjön är ju som bekant inte EU:sinnanhav. Sedan den stora östutvidgningen 2004 är åtta av nio Östersjöländer medlemmar i EU. I det viktigaste forat för Östersjön – EU – är Ryssland inte med. Således kanske inte EU är det mest betydelsefulla forat för Östersjön? I alla fall inte så länge inte EU har en gemensam Rysslandspolitik och det görs affärer som bara befäster Moskvas trygga förvissning om att man ringer till huvudstäder och gör upp direkt, utan att besväras av Bryssel. Ska vi mot bakgrund av
detta fortsätta lägga alla ägg i EU-korgen?
Mitt svar är nej.
Det är klart att det är bra för Ryssland och för andra länder utanför EU att se att unionen kan formulera sig gemensamt kring vår region. Men det innebär ju inte att man kan förvänta sig att Ryssland och andra automatiskt börjar verkställa beslut som EU har fattat inom sig. Det räcker att vända på resonemanget, så förstår man nu när Östersjöstrategin är antagen står vi inför ett nytt skede. Jag har redan tryckt på vikten av att integrera Ryssland, men om vi ska lyckas med det måste vi formulera en gemensam vision där både reella och formella maktcentra i Ryssland känner delaktighet. Jag tror i det avseendet mindre på vackra formuleringar om fredens innanhav och mer på att förklä eller omsätta – välj själv vilket som passar bäst – det mesta till business. Det är nog så vi når våra ryska vänner.
Låt mig så gå till konkreta åtgärder för jag tror vore Östersjöns bästa. Mycket är tankar som har tänkts och också i viss mån formulerats inom ramen för Försvarsberedningen under årens lopp. Något är säkert alldeles ogörligt, annat torde vara mindre kontroversiellt, för somligt har ju hänt de senaste åren. T ex har Sverige tillsammans med Finland byggt en gemensam Östersjöövervakning. Åtta länder delar civil och militär sjölägesinformation i SUCBAS, Sea Surveillance Cooperation Baltic Sea, vilket skapar en helt ny och samlad bild över vad som händer på Östersjön. Fram till detta blev verklighet har informationen varit uppdelad mellan länder, men också mellan olika myndigheter inom länderna. I Sverige har Försvarsmakten och Kustbevakningen haft olika system och radarbilder, men nu kopplas alltså sjölägesinformation samman, vilket innebär att våra myndigheter delar med sig av vad de vet till varandra och till sju andra Östersjöländer. Finland, Danmark och Sverige har 2009 fått tillgång till varandras radarbilder och databaser elektroniskt. Fem andra länder byter i ett första steg information med oss manuellt. På sikt kan EU:s länder koppla ihop samarbetet kring sjölägesbilden på Östersjön med liknande samarbeten på andra håll i Europa.
I luften vill man luftövervaka gemensamt med Norge och Finland, med vidare potential till de Baltiska länderna, inom ramen för Natos system för utbyte av luftlägesbilder. Det är bra. Sverige bör verka för samordnad patrullering och kontroll av både miljö- och sjösäkerhet i Östersjöregionen. Sverige bör i sammanhanget kunna bidra med både civila och militära förmågor. Målet ska vara att öka utnyttjandegraden av befintliga marina och övervakningsförmågor i Östersjöregionen.
Vidare är det angeläget att Sverige, genom International Maritime Organisation, IMO, tillsammans med övriga kuststater tar initiativ för att ta fram ett gemensamt regelverk för ökad säkerhet. Gemensamma regler kan innefatta säkerhetskrav beträffande bl a lastning, lossning, transporter, rapportering av läckor samt ansvar vid olyckor. Inspektion av fartyg bör kunna samordnas i Östersjöregionen med länder som Danmark, Finland, och Estland, vilka Sverige har ett nära polisärt, kustbevaknings- och tullsamarbete med. Samarbete avseende sjöräddning, miljösanering och isbrytning bör utvecklas. Rederier och försäkringsbolag bör i ökad utsträckning
engageras i frågor som rör Östersjöns säkerhet, i förebyggande arbete såväl som rörande effekter av olyckor.
Och om man ska ta i ordentligt kan man smaka på ett förslag om att en ökad integrering bör kunna ske på nationell nivå, mellan de sjöverkande myndigheterna, inklusive Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Polisen. Vad sägs om att bilda en gemensam myndighet för icke-militära och statligt ägda sjöverkande förmågor?
Myndigheter kan bara regeringen upprätta eller lägga ner och verkställandet av Östersjöstrategin ligger framför allt på regeringarna – och redan med det konstaterandet känner man akut leda. För det vet vi alla att starka samarbeten och uthålligt arbete utförs enbart om samhällets alla nivåer är med på vagnen. Det behövs därmed ett omfattande samarbete inom den offentliga och den privata sektorn.
Detta var också en av huvudpunkterna vid det stora toppmöte som hölls nyligen i Helsingfors, Baltic Sea Action Summit. Där samlades regionens stats- och regeringsöverhuvuden samt företag och organisationer som är beredda att genomföra konkreta projekt för Östersjön. Bland gästerna återfanns bland andra Rysslands premiärminister och Sveriges konung och om allt går som staterna har kommit överens om beräknas Östersjön kunna vara i gott skick år 2021. Halleluja!
Bland de mest ambitiösa åtagandena var Polens löfte att förbjuda tvättmedel som innehåller fosfat före år 2014, Rysslands åtagande att fortsätta renovera reningsverket i Kaliningrad samt Sveriges besked att fördubbla stödet till Östersjökommissionen Helcom, från 4,5 miljoner till 9 miljoner euro. Kan det månne ha att göra med att Sverige övertog ordförandeposten i HELCOM i maj 2010? Slås vi inte alla av häpnad inför denna handlingskraft? Eller är det bara jag som är otålig?
Jag vill slå ett slag för vänorten, denna gamla företeelse från slutet av 30-talet. Det kanske inte andas speciellt mycket handlingskraft direkt, men vissa saker är inte dåliga bara för att man kom på dem för länge sedan. Efter kriget var det många som hoppades på att man genom samarbete på kommunnivå skulle kunna överbrygga motsättningar och öka förståelsen mellan folk. Jag tror på möten mellan människor, projekt som växer underifrån, handel och flöden av människor och idéer. Jag tror särskilt mycket på det i Östersjöregionen. Fortfarande är det få i min bekantskapskrets som har rest runt i våra östra grannländer, om man undantar Finland såklart. Man är oftare i Thailand än i Tallin. Här finns med andra ord mycket att göra och låt mig ta Karlskrona som exempel. Karlskrona har vänortsutbyte med Klaipeda i Litauen, Gdynia i Polen, Baltijsk i ryska Kaliningradregionen, Rostock i Tyskland och Aizpute i Lettland sedan förra året. Vad de gör har jag faktiskt ingen aning om, men jag tror det är ett effektivt sätt att underminera fördomar, bygga vänskapsband och finna hur många intressen vi har gemensamt i vår region. Hela det här resonemanget förutsätter att det inte bli insändarstorm i lokaltidningen om kommunalrådet reser utanför kommungränsen för dyra pengar, och kanske Gud förbjude har trevligt på kuppen!
Jag inledde ganska dystert med att beskriva Östersjöns akuta miljösituation. Jag ska sluta med det som är hoppfullt och andas möjligheter, nämligen Östersjöns ekonomiska potential. För att denna potential ska kunna utnyttjas krävs en tät Östersjöintegration med en fungerande inre marknad, satsningar och utbyten inom forskning och utveckling, mer av gemensamma strukturer för övervakning och kontroll, ökat utbyte och resande mellan Östersjöns strandstater, gemensamma åtgärder för bättre miljö och minskad klimatpåverkan – något människor på lokal och regional nivå är bra på att samverka kring.
Vi måste gemensamt se till att Östersjön inte reduceras till en hårt belastad farled där den ökande trafiken – med farliga laster dessutom – accelererar spänning och rivalitet.
Till sist: en välmående Östersjö är en förutsättning för en blomstrande och attraktiv region. Vi måste utgå från vad ekosystemen klarar av och handla därefter. EU:s Östersjöstrategi är ett startskott, inte en slutpunkt. Man kan nog inte förvänta sig några underverk, men man bör ställa krav på ett seriöst arbete från statsmakternas sida – och inte bara det. Glöm inte vad jag sade om det mellanfolkliga samarbetet. Nästa gång ditt kommunalråd åker till främmande ort, skriv en insändare om att det inte var en dag för tidigt!
Författaren är f d riksdagsledamot och ledamot
av KKrVA.
2010-08-17
Vi byter namn!
Vi har bestämt oss för att byta namn på bloggen för att bättra spegla ett bredare verksamhetsfält som omfattar försvar och säkerhet, krig och fred, väpnade konflikter och mycket annat.
Vi behöver hjälp med att hitta ett bra namn till forumet. Maila in förslag till krigskonst@yahoo.se eller ännu hellre - debattera namnet i kommentatorsfältet. På måndag byter vi.
Ny puffad artikel om Nagorno Karabach finns nu utlagd.
I morgon publicerar vi ett inlägg om samarbete i Östersjöområdet av akademiledamoten Annika Nordgren Christensen.
Vi behöver hjälp med att hitta ett bra namn till forumet. Maila in förslag till krigskonst@yahoo.se eller ännu hellre - debattera namnet i kommentatorsfältet. På måndag byter vi.
Ny puffad artikel om Nagorno Karabach finns nu utlagd.
I morgon publicerar vi ett inlägg om samarbete i Östersjöområdet av akademiledamoten Annika Nordgren Christensen.
2010-08-16
Beredskap för det oväntade i Det Nya Samhällsförsvaret (DNS)
Av Claes Sundin
Massarméernas tid är förbi! Den militära direktivrätten är för länge sedan avskaffad. Försvaret är inte längre mest Försvarsmaktens angelägenhet. Nationell kvalitet är viktigare än kvantitet. Kvantitet kan åstadkommas tillsammans med andra nationer. Kan det nya samhällsförsvaret förbereda sig för att fungera tillräckligt bra i oförutsedda, plötsliga, starkt dynamiska och komplicerade situationer? Kanske inte på samma sätt som det gamla invasionsförsvaret där militärgeografin gjorde angreppsfallen förhållandevis förutsägbara. Följaktligen hade huvuddelen av totalförsvarets personal ganska klara bilder av de situationer som skulle kunna bli aktuella för deras del. En förståelse för sin roll i en mycket tydlig hierarki. Kanske diskuterad på gamla Försvarshögskolan med kollegor från berörda myndigheter.
Kan man förbereda sig för överraskningar? Lönar det sig att öva för det oväntade? Kan man tänka det otänkbara? Det finns mycket att öva utan att man vet vad uppdragen kan bli. Kompetens, personlighetsdrag och erfarenheter får sannolikt större betydelse. Vilka som är önskvärda i den aktuella situationen bestäms av hur läget förstås av ledningen. Läges- och rollförståelse kan tränas i spel och genom modellering och simulering. Många av de kommersiella spel som de yngre generationerna är uppvuxna med är användbara.
Vi behöver genomföra gemensamma ledningsövningar så att civil och militär ledning utvecklar en gemensam ledningskultur. Övningarna bör vara korta och ofta återkommande. De bör bl. a träna kommunikation, förhandlingsteknik, presskonferens, lägesbeskrivning, situationsanalys, val av handlingsalternativ, beslutsformulering. Etik och moral. Med tydliga, rätt långtgående, mandat på lokal nivå.
Under det kalla kriget var det inte så svårt att beskriva troliga hotsituationer och sannolika händelseförlopp för totalförsvarets olika delar i kris och krig. Perspektiven var ofta militära på hotens karaktär och samhällets beredskap. En väpnad konflikt i norra Europa skulle i första hand vara en kraftmätning mellan de två stormaktsblockens militära styrkor. Numera är det allmänt känt att Warszawapaktens planläggning inkluderade invasion av hela Sverige. Det betyder att vi hade alla folkrättens skäl att ha ett starkt försvar med stora styrkor övade för realistiska krigsförlopp och att det militära sätten att bemöta väpnade konflikter var väl motiverade.
Men hur ska vi ledningsmässigt förbereda oss för morgondagens säkerhetspolitiskt intressanta konflikter? Ett antal äldre scenarios som kräver civilt och militärt samarbete är sannolikt fortfarande relevanta. Men hur öva ledning civilt, polisiärt och militärt? Hur förbereda sig inför det som vi inte väntar oss, det som vi inte vet hur de ser ut, som inte har en bestämd form eller bekanta kännetecken. Det som kräver samarbete för att nå nödvändig snabbhet och tempo, flexibilitet, integration och innovation. Nedan följer några kommentarer till dessa begrepp.
Sannolikt är tekniken för detta i betydande grad redan här, att de flesta har tillgång till den och att användningen av tjänster utvecklas i en rasande fart. Men hänger människan med?
Snabbhet och tempo
Det är nästan alltid en fördel om snabbheten liksom tempot är större än ”motaktörernas”. För att kunna (åter)ta initiativet krävs, av den som överraskas, förberedelser och en beredskap som medger att tillräckligt framstående resurspersoner i det närmaste omedelbart kan börja samarbeta för att få och börja sprida lägesförståelse.
Offensivt agerande krävs i de flesta fall för att påtvinga motståndaren en annan vilja.
Reaktionssnabbhet behövs för att kunna komma ikapp och, bildlikt talat, förbi kontrahenten.
Underrättelse- och säkerhetstjänstens viktigaste uppgift är att vara larmklocka! Den lägger ribban för vår beredskap över tiden. Det räcker inte med att det i en krissituation finns ett antal civila och militära uppfattningar om läget. Vad som krävs är inte bara en i hast hopkommen och jämkad uppfattning utan en gemensam förståelse av situationen. Det gäller även i oväntade, komplexa, starkt dynamiska, plötsligt uppkomna, kanske våldsamma krisförlopp. Jfr president Barack Obama´s uppmaning i början av januari till de amerikanska underrättelsetjänsterna om ett mer fruktbärande samarbete.
Personal som inte håller måttet byts så snart som möjligt. Också för deras eget bästa. Deras profil och personlighet passar förmodligen bättre en annan gång.
Strävan bör vara att åstadkomma en gemensam ledningskultur. ETT gemensamt sätt att kommunicera så att inga missförstånd uppstår när förståelsen för läget ska uppnås. Mot den bakgrunden torde det vara framsynt av Försvarsmakten att odla engelska som ett andra kommandospråk. Men talar vi samma språk på hemmaplan?
Flexibilitet
Stora hierarkiska organisationer präglas ofta av stelhet d v s kontroll blir gärna viktigare än kvalitet och resultat. Jantelagen belönar inte sällan de som ligger lågt och i första hand tänker på karriären. Flexibilitet gynnas i små organisationer med få chefer och beslutsnivåer. Kraven på flexibilitet får inte försvåra ledning och samarbete. När flexibiliteten används, tas energi som kostar t.ex. simultankapacitet och uthållighet.
Om den enskilde ska våga ta beslut om åtgärder i tid måste ”tillräckligt bra” eller ”nästan rätt” vara mer än godkänt och ibland berömvärt. Det bör också föra med sig att de som berörs av beslutet i positiv anda måste verka för en successiv granskning av dess användbarhet. Kritik måste kunna ges och tas från alla håll och i flera perspektiv. Kritik av beslutsavsikt bör vara en del av beslutsunderlaget.
En fortlöpande kritisk granskning är en förutsättning för att undvika ”groupthink” och maktmissbruk. Varje chef måste därför förstå och respektera medias roll.
Integration
Vi måste räkna med det plötsliga, dynamiska och oväntade. Antalet sakkunniga och experter kommer att vara förhållandevis litet. Antalet operativt fattade beslut likaså. Trycket på några få människor blir stort. De bör stöttas på alla sätt. Organiserandet av ledning och umgänget med massmedia måste utgå från detta. Inställningen ska vara att tillräckligt kompetenta ska hjälpas åt under gynnsammast möjliga förutsättningar.
Personkännedom är en betydande fördel vid samarbete och i ett litet land som vårt möjligt att nå med systematiskt genomförda övningar. Resurspersonernas förmåga till samarbete kan ökas med andra metoder än scenariedrivna spel. Organisationen av ledandet bör kunna ske genom att väl utrustade och övade stabsdelar sammanförs fysiskt och/eller virtuellt . Kraven på integration får inte leda till att professionell fackkompetens förloras eller inte kan användas.
Innovation
Kreativa resurspersoner kommer att efterfrågas. Förmågan till nytänkande är svår att tygla. Också det oväntade kan delvis förberedas. Tiden för roll- och lägesförståelse är emellertid ännu kortare. I alla organisationer krävs lojalitet mot fattade beslut. I stora organisationer vill cheferna ha kontroll. I mindre organisationer med personkännedom och självkänsla finns en annan acceptans för unika åtgärder.
Övning ger färdighet
Übung macht den Meister. Alla behöver träna sig. Alla bör ha en uppfattning om sin roll. Hur den faktiskt spelas och hur omgivningen uppfattar den. Chefer med staber övas som en enhet. Alla rollinnehavare bör ha så mycket självkännedom om sina triviala kroppsbehov av motion, vila, näringsintag och annat att rollen kan spelas med nödvändig tankeskärpa och uthållighet över tiden.
Massarméernas tid är förbi! Den militära direktivrätten är för länge sedan avskaffad. Försvaret är inte längre mest Försvarsmaktens angelägenhet. Nationell kvalitet är viktigare än kvantitet. Kvantitet kan åstadkommas tillsammans med andra nationer. Kan det nya samhällsförsvaret förbereda sig för att fungera tillräckligt bra i oförutsedda, plötsliga, starkt dynamiska och komplicerade situationer? Kanske inte på samma sätt som det gamla invasionsförsvaret där militärgeografin gjorde angreppsfallen förhållandevis förutsägbara. Följaktligen hade huvuddelen av totalförsvarets personal ganska klara bilder av de situationer som skulle kunna bli aktuella för deras del. En förståelse för sin roll i en mycket tydlig hierarki. Kanske diskuterad på gamla Försvarshögskolan med kollegor från berörda myndigheter.
Kan man förbereda sig för överraskningar? Lönar det sig att öva för det oväntade? Kan man tänka det otänkbara? Det finns mycket att öva utan att man vet vad uppdragen kan bli. Kompetens, personlighetsdrag och erfarenheter får sannolikt större betydelse. Vilka som är önskvärda i den aktuella situationen bestäms av hur läget förstås av ledningen. Läges- och rollförståelse kan tränas i spel och genom modellering och simulering. Många av de kommersiella spel som de yngre generationerna är uppvuxna med är användbara.
Vi behöver genomföra gemensamma ledningsövningar så att civil och militär ledning utvecklar en gemensam ledningskultur. Övningarna bör vara korta och ofta återkommande. De bör bl. a träna kommunikation, förhandlingsteknik, presskonferens, lägesbeskrivning, situationsanalys, val av handlingsalternativ, beslutsformulering. Etik och moral. Med tydliga, rätt långtgående, mandat på lokal nivå.
Under det kalla kriget var det inte så svårt att beskriva troliga hotsituationer och sannolika händelseförlopp för totalförsvarets olika delar i kris och krig. Perspektiven var ofta militära på hotens karaktär och samhällets beredskap. En väpnad konflikt i norra Europa skulle i första hand vara en kraftmätning mellan de två stormaktsblockens militära styrkor. Numera är det allmänt känt att Warszawapaktens planläggning inkluderade invasion av hela Sverige. Det betyder att vi hade alla folkrättens skäl att ha ett starkt försvar med stora styrkor övade för realistiska krigsförlopp och att det militära sätten att bemöta väpnade konflikter var väl motiverade.
Men hur ska vi ledningsmässigt förbereda oss för morgondagens säkerhetspolitiskt intressanta konflikter? Ett antal äldre scenarios som kräver civilt och militärt samarbete är sannolikt fortfarande relevanta. Men hur öva ledning civilt, polisiärt och militärt? Hur förbereda sig inför det som vi inte väntar oss, det som vi inte vet hur de ser ut, som inte har en bestämd form eller bekanta kännetecken. Det som kräver samarbete för att nå nödvändig snabbhet och tempo, flexibilitet, integration och innovation. Nedan följer några kommentarer till dessa begrepp.
Sannolikt är tekniken för detta i betydande grad redan här, att de flesta har tillgång till den och att användningen av tjänster utvecklas i en rasande fart. Men hänger människan med?
Snabbhet och tempo
Det är nästan alltid en fördel om snabbheten liksom tempot är större än ”motaktörernas”. För att kunna (åter)ta initiativet krävs, av den som överraskas, förberedelser och en beredskap som medger att tillräckligt framstående resurspersoner i det närmaste omedelbart kan börja samarbeta för att få och börja sprida lägesförståelse.
Offensivt agerande krävs i de flesta fall för att påtvinga motståndaren en annan vilja.
Reaktionssnabbhet behövs för att kunna komma ikapp och, bildlikt talat, förbi kontrahenten.
Underrättelse- och säkerhetstjänstens viktigaste uppgift är att vara larmklocka! Den lägger ribban för vår beredskap över tiden. Det räcker inte med att det i en krissituation finns ett antal civila och militära uppfattningar om läget. Vad som krävs är inte bara en i hast hopkommen och jämkad uppfattning utan en gemensam förståelse av situationen. Det gäller även i oväntade, komplexa, starkt dynamiska, plötsligt uppkomna, kanske våldsamma krisförlopp. Jfr president Barack Obama´s uppmaning i början av januari till de amerikanska underrättelsetjänsterna om ett mer fruktbärande samarbete.
Personal som inte håller måttet byts så snart som möjligt. Också för deras eget bästa. Deras profil och personlighet passar förmodligen bättre en annan gång.
Strävan bör vara att åstadkomma en gemensam ledningskultur. ETT gemensamt sätt att kommunicera så att inga missförstånd uppstår när förståelsen för läget ska uppnås. Mot den bakgrunden torde det vara framsynt av Försvarsmakten att odla engelska som ett andra kommandospråk. Men talar vi samma språk på hemmaplan?
Flexibilitet
Stora hierarkiska organisationer präglas ofta av stelhet d v s kontroll blir gärna viktigare än kvalitet och resultat. Jantelagen belönar inte sällan de som ligger lågt och i första hand tänker på karriären. Flexibilitet gynnas i små organisationer med få chefer och beslutsnivåer. Kraven på flexibilitet får inte försvåra ledning och samarbete. När flexibiliteten används, tas energi som kostar t.ex. simultankapacitet och uthållighet.
Om den enskilde ska våga ta beslut om åtgärder i tid måste ”tillräckligt bra” eller ”nästan rätt” vara mer än godkänt och ibland berömvärt. Det bör också föra med sig att de som berörs av beslutet i positiv anda måste verka för en successiv granskning av dess användbarhet. Kritik måste kunna ges och tas från alla håll och i flera perspektiv. Kritik av beslutsavsikt bör vara en del av beslutsunderlaget.
En fortlöpande kritisk granskning är en förutsättning för att undvika ”groupthink” och maktmissbruk. Varje chef måste därför förstå och respektera medias roll.
Integration
Vi måste räkna med det plötsliga, dynamiska och oväntade. Antalet sakkunniga och experter kommer att vara förhållandevis litet. Antalet operativt fattade beslut likaså. Trycket på några få människor blir stort. De bör stöttas på alla sätt. Organiserandet av ledning och umgänget med massmedia måste utgå från detta. Inställningen ska vara att tillräckligt kompetenta ska hjälpas åt under gynnsammast möjliga förutsättningar.
Personkännedom är en betydande fördel vid samarbete och i ett litet land som vårt möjligt att nå med systematiskt genomförda övningar. Resurspersonernas förmåga till samarbete kan ökas med andra metoder än scenariedrivna spel. Organisationen av ledandet bör kunna ske genom att väl utrustade och övade stabsdelar sammanförs fysiskt och/eller virtuellt . Kraven på integration får inte leda till att professionell fackkompetens förloras eller inte kan användas.
Innovation
Kreativa resurspersoner kommer att efterfrågas. Förmågan till nytänkande är svår att tygla. Också det oväntade kan delvis förberedas. Tiden för roll- och lägesförståelse är emellertid ännu kortare. I alla organisationer krävs lojalitet mot fattade beslut. I stora organisationer vill cheferna ha kontroll. I mindre organisationer med personkännedom och självkänsla finns en annan acceptans för unika åtgärder.
Övning ger färdighet
Übung macht den Meister. Alla behöver träna sig. Alla bör ha en uppfattning om sin roll. Hur den faktiskt spelas och hur omgivningen uppfattar den. Chefer med staber övas som en enhet. Alla rollinnehavare bör ha så mycket självkännedom om sina triviala kroppsbehov av motion, vila, näringsintag och annat att rollen kan spelas med nödvändig tankeskärpa och uthållighet över tiden.
2010-08-15
Nästa vecka höjer vi tempot
Veckan som kommer innebär publicering av ett urval artiklar om säkerhet i närområdet.
Jag har lagt ut nya länkar till UNIFIL, en ny veckans länk och en välskriven artikel om Israels och
USA's övervägande angående en möjlig attack mot Irans kärnanläggningar - Rekommenderas
Jag påminner läsarna om reglerna för kommentarer. Skriv under med minst signatur, så att vi kan
hålla spårbarhet. Du kan fortfarande vara anonym.
Redaktören
Jag har lagt ut nya länkar till UNIFIL, en ny veckans länk och en välskriven artikel om Israels och
USA's övervägande angående en möjlig attack mot Irans kärnanläggningar - Rekommenderas
Jag påminner läsarna om reglerna för kommentarer. Skriv under med minst signatur, så att vi kan
hålla spårbarhet. Du kan fortfarande vara anonym.
Redaktören
2010-08-09
Annika Nordgren Christensen om Försvarsberedningen
Fria kriget i försvarspolitiken
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) aviserade nyligen tillsammans med sina kollegor i Alliansens utrikes- och försvarsgrupp på DN-debatt Försvarsministern DN Debatt att Försvarsberedningen skall få ett nytt uppdrag, nämligen att förbereda 2014 års försvarspolitiska inriktningsbeslut.
Det tycker inte hans partikollega och ledamoten i Försvarsutskottet, Rolf K Nilsson. I en replik Rolf K Nilsson DN Debatt kräver Nilsson att Försvarsberedningen läggs ner eftersom dess beslut inte är förankrade och sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Dessutom har beredningens tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut därom, enligt Rolf K Nilsson.
Försvarsberedningen är ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Dessa konsultationer sker inte efter det att regeringen har bestämt sig och lämnar sitt förslag till riksdagen, beredningens arbete är istället att tänka innan regeringen sätter ner foten – både utifrån att man då vet precis hur styrkeförhållandena ser ut kring ett visst beslut och dels utifrån själva sakfrågan.
Sammansättningen har varierat under de 15 år beredningen har funnits i sin nuvarande form, men grundtanken har alltid varit densamma: det är positivt med breda och blocköverskridande överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik och de omfattande reformer och förändringar som Sverige går igenom sedan kalla krigets slut går inte att genomföra hållbart och långsiktigt med mindre än att i alla fall de största partierna - över blockgränserna - är överens om grunderna.
Rolf K Nilsson verkar också se värdet av breda överenskommelser i svensk försvarspolitik. Rent teoretiskt är det förvisso möjligt att dessa breda överenskommelser skulle kunna uppstå i riksdagens Försvarsutskott under behandlingen av regeringens propositioner, men i praktiken är riksdagens arbetssätt utformat i första hand för att identifiera skillnader och redovisa dem än att finna gemensamma lösningar.
En annan dimension, som aldrig har varit uttalad, är att varje regering som har kommit och gått sedan starten har haft behov av hjälp med att tänka nytt och sedan stöd för att kunna trycka reformerna genom systemet.
Försvarsberedningens uppgift är att vara stigfinnare – i Försvarsberedningen formas politiken och ingen ledamot kan sitta och bläddra i sitt partiprogram när det är dags att bestämma sig kring bordet. De ger nämligen inte några färdiga svar på nya problem, utmaningar och säkerhetspolitiska skeenden och det tvingar fram ett prövande och sökande förhållningssätt. Det betyder på intet sätt att ideologier och bestämda uppfattningar lyser med sin frånvaro, men att det bästa argumentet ofta kan vinna (alldeles oavsett från vilket håll det råkar komma). Man ska därmed inte underskatta den betydelse bredningen har haft för riksdagens mindre partier när det gäller inflytande över politikområdet. Jag syftar inte enbart på oppositionspartier utan även på mindre partier inom ramen för olika former av samarbeten. Om Rolf K Nilsson frågar sina kollegor i Alliansen om de anser att deras inflytande över Försvarsdepartementet ökar utan Försvarsberedningen så tror jag att han hade kunnat få intressanta svar.
Om man ska tänka nytt och stort krävs alltid influenser utifrån – i synnerhet om man är en mindre grupp som känner varandra väl. Försvarsberedningen har därför under alla år tagit in kunskap utifrån, t.ex. genom föredragningar av experter och studieresor. I beredningen ingår för övrigt också sakkunniga och experter från regeringskansliet och myndigheter. Det är med andra ord ingen liten grupp som har gömt sig för omvärlden.
Men självklart kan man diskutera om beredningen har uppfyllt sitt uppdrag att bidra till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, apropå Rolf K Nilssons uppfattning om att det har varit en sluten och elitistisk verksamhet, men är lösningen att allt förberedelsearbete ska äga rum i regeringskansliet innan det redovisas i en färdig proposition till riksdagen? Jag tror inte det.
Om man inte anser att det finns särskilda skäl för breda överenskommelser i försvars- och säkerhetspolitiken och anser att öppenhet och transparens garanteras främst genom en stormig debatt, då förstår jag Rolf K Nilssons krav på att Försvarsberedningen ska läggas ner. Det räcker med att peka på de senaste två åren för att poängen ska gå fram – utan en Försvarsberedning i arbete råder fria kriget i försvarspolitiken. Det är nämligen två år sedan Försvarsberedningen lämnade sin senaste rapport och Nilssons tes kan således prövas: Har öppenheten varit större utan beredningen? Debatten vettigare? Möjligheten att påverka bättre?
Som jag ser det har det snarare varit så att partierna har krupit ner i sina respektive skyttegravar, hemfallit åt önsketänkanden respektive svartmålning och att det mig veterligt aldrig under dessa 15 år har varit så stora osäkerheter om planeringsläge, ekonomi kontra inriktning samt tunnelseende vad gäller internationell säkerhetspolitisk utveckling och svensk position, som nu.
Detta är naturligtvis en subjektiv bedömning och det är självklart att en Försvarsberedning i arbete inte hade varit en universalmedicin mot alla dessa tillstånd, men jag är övertygad om att beredningen – om den hade fått fortsätta efter rapporten 2008 – hade klarat av att samla partierna även fortsatt kring de helt avgörande vägvalsfrågorna, som t.ex. personalförsörjningen. Det hade varit till gagn för verksamheten både vad gäller inriktning, ekonomi och inte minst de människor som på olika sätt ingår i systemet nu och sedan.
Det är beklagligt att Rolf K Nilsson, som tillhör det parti som innehar såväl försvarsministerposten som ordförandeposten i Försvarsberedningen, är missnöjd med den förankring och diskussion som har skett. Han skriver dessutom att beredningens rapporter inte får kritiseras eller ifrågasättas, vilket är en smula missvisande om man går tillbaka några år och granskar debatterna efter det att beredningen har redovisat sina slutsatser och förslag. Nisson själv har ju t.ex. själv varit en flitig kritiker och det välkomnar jag i pluralismens namn.
Rolf K Nilsson pekar dock på viktiga punkter som alltid måste diskuteras och det finns naturligtvis alltid både möjlighet och skäl till förbättringar. Min uppfattning är att det behövs mer breda överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik, inte mindre och jag kan i dagsläget inte se hur något annat forum eller någon annan funktion kan överta beredningens roll.
Till sist vill jag ta till brösttoner och hävda att Sverige fortfarande hade stått och stampat, vilset i den nya tiden, räddhågset inför internationella samarbeten och utan reformtryck gentemot Försvarsmakten och dess stödmyndigheter, om det inte hade varit för Försvarsberedningens arbete sedan 1995. Bevisa mig gärna om motsatsen.
Annika Nordgren Christensen, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien avd. V. Fd ledamot av Försvarsberedningen (MP) 1995-2009.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) aviserade nyligen tillsammans med sina kollegor i Alliansens utrikes- och försvarsgrupp på DN-debatt Försvarsministern DN Debatt att Försvarsberedningen skall få ett nytt uppdrag, nämligen att förbereda 2014 års försvarspolitiska inriktningsbeslut.
Det tycker inte hans partikollega och ledamoten i Försvarsutskottet, Rolf K Nilsson. I en replik Rolf K Nilsson DN Debatt kräver Nilsson att Försvarsberedningen läggs ner eftersom dess beslut inte är förankrade och sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Dessutom har beredningens tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut därom, enligt Rolf K Nilsson.
Försvarsberedningen är ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Dessa konsultationer sker inte efter det att regeringen har bestämt sig och lämnar sitt förslag till riksdagen, beredningens arbete är istället att tänka innan regeringen sätter ner foten – både utifrån att man då vet precis hur styrkeförhållandena ser ut kring ett visst beslut och dels utifrån själva sakfrågan.
Sammansättningen har varierat under de 15 år beredningen har funnits i sin nuvarande form, men grundtanken har alltid varit densamma: det är positivt med breda och blocköverskridande överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik och de omfattande reformer och förändringar som Sverige går igenom sedan kalla krigets slut går inte att genomföra hållbart och långsiktigt med mindre än att i alla fall de största partierna - över blockgränserna - är överens om grunderna.
Rolf K Nilsson verkar också se värdet av breda överenskommelser i svensk försvarspolitik. Rent teoretiskt är det förvisso möjligt att dessa breda överenskommelser skulle kunna uppstå i riksdagens Försvarsutskott under behandlingen av regeringens propositioner, men i praktiken är riksdagens arbetssätt utformat i första hand för att identifiera skillnader och redovisa dem än att finna gemensamma lösningar.
En annan dimension, som aldrig har varit uttalad, är att varje regering som har kommit och gått sedan starten har haft behov av hjälp med att tänka nytt och sedan stöd för att kunna trycka reformerna genom systemet.
Försvarsberedningens uppgift är att vara stigfinnare – i Försvarsberedningen formas politiken och ingen ledamot kan sitta och bläddra i sitt partiprogram när det är dags att bestämma sig kring bordet. De ger nämligen inte några färdiga svar på nya problem, utmaningar och säkerhetspolitiska skeenden och det tvingar fram ett prövande och sökande förhållningssätt. Det betyder på intet sätt att ideologier och bestämda uppfattningar lyser med sin frånvaro, men att det bästa argumentet ofta kan vinna (alldeles oavsett från vilket håll det råkar komma). Man ska därmed inte underskatta den betydelse bredningen har haft för riksdagens mindre partier när det gäller inflytande över politikområdet. Jag syftar inte enbart på oppositionspartier utan även på mindre partier inom ramen för olika former av samarbeten. Om Rolf K Nilsson frågar sina kollegor i Alliansen om de anser att deras inflytande över Försvarsdepartementet ökar utan Försvarsberedningen så tror jag att han hade kunnat få intressanta svar.
Om man ska tänka nytt och stort krävs alltid influenser utifrån – i synnerhet om man är en mindre grupp som känner varandra väl. Försvarsberedningen har därför under alla år tagit in kunskap utifrån, t.ex. genom föredragningar av experter och studieresor. I beredningen ingår för övrigt också sakkunniga och experter från regeringskansliet och myndigheter. Det är med andra ord ingen liten grupp som har gömt sig för omvärlden.
Men självklart kan man diskutera om beredningen har uppfyllt sitt uppdrag att bidra till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, apropå Rolf K Nilssons uppfattning om att det har varit en sluten och elitistisk verksamhet, men är lösningen att allt förberedelsearbete ska äga rum i regeringskansliet innan det redovisas i en färdig proposition till riksdagen? Jag tror inte det.
Om man inte anser att det finns särskilda skäl för breda överenskommelser i försvars- och säkerhetspolitiken och anser att öppenhet och transparens garanteras främst genom en stormig debatt, då förstår jag Rolf K Nilssons krav på att Försvarsberedningen ska läggas ner. Det räcker med att peka på de senaste två åren för att poängen ska gå fram – utan en Försvarsberedning i arbete råder fria kriget i försvarspolitiken. Det är nämligen två år sedan Försvarsberedningen lämnade sin senaste rapport och Nilssons tes kan således prövas: Har öppenheten varit större utan beredningen? Debatten vettigare? Möjligheten att påverka bättre?
Som jag ser det har det snarare varit så att partierna har krupit ner i sina respektive skyttegravar, hemfallit åt önsketänkanden respektive svartmålning och att det mig veterligt aldrig under dessa 15 år har varit så stora osäkerheter om planeringsläge, ekonomi kontra inriktning samt tunnelseende vad gäller internationell säkerhetspolitisk utveckling och svensk position, som nu.
Detta är naturligtvis en subjektiv bedömning och det är självklart att en Försvarsberedning i arbete inte hade varit en universalmedicin mot alla dessa tillstånd, men jag är övertygad om att beredningen – om den hade fått fortsätta efter rapporten 2008 – hade klarat av att samla partierna även fortsatt kring de helt avgörande vägvalsfrågorna, som t.ex. personalförsörjningen. Det hade varit till gagn för verksamheten både vad gäller inriktning, ekonomi och inte minst de människor som på olika sätt ingår i systemet nu och sedan.
Det är beklagligt att Rolf K Nilsson, som tillhör det parti som innehar såväl försvarsministerposten som ordförandeposten i Försvarsberedningen, är missnöjd med den förankring och diskussion som har skett. Han skriver dessutom att beredningens rapporter inte får kritiseras eller ifrågasättas, vilket är en smula missvisande om man går tillbaka några år och granskar debatterna efter det att beredningen har redovisat sina slutsatser och förslag. Nisson själv har ju t.ex. själv varit en flitig kritiker och det välkomnar jag i pluralismens namn.
Rolf K Nilsson pekar dock på viktiga punkter som alltid måste diskuteras och det finns naturligtvis alltid både möjlighet och skäl till förbättringar. Min uppfattning är att det behövs mer breda överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik, inte mindre och jag kan i dagsläget inte se hur något annat forum eller någon annan funktion kan överta beredningens roll.
Till sist vill jag ta till brösttoner och hävda att Sverige fortfarande hade stått och stampat, vilset i den nya tiden, räddhågset inför internationella samarbeten och utan reformtryck gentemot Försvarsmakten och dess stödmyndigheter, om det inte hade varit för Försvarsberedningens arbete sedan 1995. Bevisa mig gärna om motsatsen.
Annika Nordgren Christensen, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien avd. V. Fd ledamot av Försvarsberedningen (MP) 1995-2009.